Universitetet och dess språk är för svårt för vanliga människor. Det var temat för en kursares presentation i sociolingvistik. Hon menade att glappet mellan universitet och gymnasium är för stort. Antingen måste universitetet sänka nivån, eller gymnasiet höja den, för som det är nu är vanliga ungdomar varken särskilt välkomna eller redo.
Nu ska man vara försiktig med att göra politik av bara sina egna erfarenheter. Men. Jag fattar inte ett smack av det här.
När vi skulle börja högstadiet gick mängder med rykten om hur stort och svårt och annorlunda allt skulle bli. Bland annat skulle vi få matteläxa varje dag. Och lärarna talade med allvarliga röster om att nu var det tid att lyssna noga och skärpa sig och allt sånt där, för snart skulle det ställas höga krav på oss.
Sedan började högstadiet och det var inget konstigt alls. Nya lokaler, nya lärare, men kunskaps- och kravmässigt inte något större hopp än det mellan årskurs fem och årskurs sex. Tre år senare - samma antichock. Gymnasiet var inget annat än en naturlig fortsättning på högstadiet.
Precis så har jag upplevt universitetet.
Jag inser att det känns olika beroende på vem man är och vilket program man väljer. Och jag inser att jag ofta har varit en duktig flicka.
Men min upplevelse har varit just så här:
Det är inte otäckt. Det är inte övermänskligt. Det är inte för en elit. En föreläsning är bara en lektion. En tenta är bara ett stort prov. En bok är - fortfarande - bara en bok. Du måste kunna läsa på egen hand, du måste kunna engelska, och det är en fördel om du kan fixa matlådor. Värre än så blir det inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar