På besök i åvävla

Glesbygd. Ett ord som väcker många känslor. “Det heter utvecklingsbygd” sa en man bestämt sedan jag etiketterat hans hemort. Jag gjorde ett fotoreportage med just glesbygd som tema, och det fick mig att fundera lite över ordet och fenomenet.

Först och främst: för mig ligger det absolut inget nedvärderande i ordet glesbygd. Det betyder en plats där folk inte bor så tätt, helt enkelt. Men självklart slutar inte tankarna här - var och en av oss får många fler associationer. Många av oss bor i glesbygden eller utvecklingsbygden om man hellre säger det. Jag är själv uppväxt i den, blev lite trött på den och flyttade hemifrån till Den Stora Staden. Glesbygd för mig betydde också en plats där tågen aldrig går, i så fall möjligtvis förbi utan att stanna. Där många bott i samma hus eller på samma tomt i generationer. Där man förväntas veta vem “Svenssons kusinbarns låtsasmorfars hunds förre ägare” är, och helst också vilken bil han kör. Där posten kommer mellan tolv och ett och plogbilen i samma veva. Där potthålen och grusvägen gör det jävligt tröstlöst att försöka lära sig cykla. Där man inte ser sin grannes hus för granplanteringarna. Där man, när man hör en bil, sticker ut huvudet genom fönstret och kollar, vänder sig till sin fru och säger “Vem var det?”. Och en plats där man, läskigt nog, med största sannolikhet kommer att kunna klura ut vem det var som passerade med hjälp av bilmärket och modellen.

Ni kanske gissat att jag stormtrivs i stan? Absolut!
Men så återvände jag till “mina rötter” för ett fotoreportage, som sagt. Med distans och full koll på när tåget tillbaka till stan gick så kunde jag se andra saker än förut.
Jag såg att glesbygden är platsen där lantbrevbäraren lätt ställer upp som fotomodell efter lite lappskrivarkommunikation via en påse i brevlådan. Där snälla tanter som inte vill bli fotade ändå passar på att sia om vilken duktig fotograf jag kommer att bli. Där plogbilsföraren plogar ens uppfart när han ändå är igång och plogar vägen. Där konsumpersonalen, trots att det glappat i kommunikationen så de inte visste att någon skulle komma, direkt låter mig och min kamera tillbringa dagen bland deras hyllor. Där folk gärna ger varandra lift från tåget när det strulat till sig med någons skjuts. Där man, om man känner för det, kan springa naken i trädgården och tjoa utan risk för att någon ser en (om inte Gustavsson kommer förstås). Där lantbrevbäraren är både bank och postkontor, och Konsum dessutom är apotek och systembolag. Där man kan få uppleva riktig tystnad. Där slamsugarkillen ställer upp på fotografering med 30 sekunders betänketid. Där det hänger en lista på Konsum där man kan skriva upp åkbara skidspår man hittat eller gjort i närheten. Där dörrarna står olåsta om dagarna. Där man säger hej när man möter någon, och alla bilförare vinkar.

Mina gamla associationer till ordet glesbygd har jag kvar. Varenda en - lita på det. Men nu kan jag göra listan lite längre med de nya kopplingarna. Jag har inte blivit glesbygdskramare och blivande bondmora, men jag är inte någon fördomsfull stadsbo som rynkar på näsan när jag ser en ko heller. Försoning, tror jag det kallas. Länge leve åvävla*!

Åvävla = långt bort i ingenstans, ute i bushen