11 maj 2014

När allt är vårt att bära

På grund av ett bortglömt teaterkort får jag nu gå på teater tre gånger på två veckor. Kultuuur. Det är inte frågan om vad jag vill se, utan vad som överhuvudtaget spelas. Igår: En handelsresandes död.

Visst har jag sett teater förr. Tycker nästan alltid om det. Om inte skådespelet engagerar så finns ju alltid scenografi, ljus eller koreografi. Men för det mesta måste jag översätta mycket. Från teater till liv. Pjäsen kommer inte till mig och berör, jag måste själv gå dit och leta och hämta det som kan beröra mig.

Det här var annorlunda. En upplevelse som kommer sitta i hela livet, känns det som. Så lågmält och naturligt att jag köpte allt. Satt på första raden och resten av publiken, ja de fanns väl där någonstans men inte med mig. Det var bara jag och ett rum där allt höll på att gå så smärtsamt åt helvete.

Det var en pjäs om två  saker.

1. Hur vi ser på framgång och lycka och vad det gör med oss.
2. Hur kärleken inte är nog när en familj skadar varandra.

Urpremiären var 1949 men det här är en berättelse om oss. Om arbetslinjen. Om hur din identitet och ditt värde är så kopplat till ditt yrke att utan det förlorar du all värdighet. Inte behöver någon tvinga oss att arbeta ihjäl oss, det gör vi ju så hjärtans gärna. För visst är det hedersamt att dö på sin post. Ingen ska kunna säga att vi inte arbetade bra. Arbetade på. För att få det där livet, det där huset, den där bilen, den där förbannade stoltheten. Arbetade vidare mot ett sedan - för en dag älskling kommer vi att dra oss tillbaka och leva gott i det där huset på landet och kanske kan vi odla rödbetor på gården. Du ska få se. Jag går och köper frön. I morgon känns allt bättre.

Vi är tacksamma för vårt arbete, men är arbetet tacksamt för oss? Så slarvigt arbetslivet handskas med dessa mina minsta. Att ha ett jobb där jag trivs, uppskattas och respekteras, med en lön jag kan leva på - det är visst ett hutlöst krav. Att vi har mage att göra anspråk på detta oerhörda.

Ja, det stod i programmet att Arthur Millers pjäser "präglas av politisk medvetenhet och ett starkt samhälleligt engagemang". Och det är klart att detta är samhällskritik! Men inte klumpig, inte högljudd, inte jag-har-en-gitarr-och-ett-budskap-så-jag-behöver-väl-ingen-melodi-samhällskritik.

För det är också något så enkelt som en man i kris som sänder jordskalvsvågor genom alla omkring honom. En klippa till lojal fru. En son som ska erövra världen, så bäst han är. Och så en som bara vill bli synlig. Det gör ont att vara någons barn. Hur vägen till tragedi är kantad av lyckliga ögonblick och goda föresatser. Hur kärleken får oss att hålla ut för länge. Får oss att tro att allt är vårt att bära. Den djupa smärtan i att vilja bära varandra men inte räcka till. Hur räddar jag dig? Säg bara hur för jag gör allt för dig.

Det gick rakt in och det var tårar redan före paus. Men ingen känsloporr. Ingen rasande urladdning. Det var en stillsam sorg och en desperat fråga: Finns det något hopp?

Inga kommentarer: