Visst har jag hört bilar förut. Men det har varit som någon sorts okaraktäristiskt brum-brus-sus. Idag tycktes det mig som om jag hörde hur varje enskild del av däcket greppade marken för att därefter släppa ifrån sig den, samtidigt som motorn vrålade.
Jag har fått mina hörapparater.
En tanke som skrämt mig är att en del av mina hörselproblem beror på min mentalitet. Eftersom jag hör dåligt har jag helt enkelt slutat lyssna, för att slippa ansträngningen. Och för den som slutat lyssna kanske inte ens en hörapparat hjälper.
Med min hörselnedsättning hör jag nämligen bara sådant jag aktivt lyssnar efter. Det är därför jag kan delta i ett samtal men aldrig hör när någon hejar på mig på stan. För jag går inte runt och väntar på att någon ska ropa mitt namn.
Det är för tidigt att dra några slutsatser än. Men ändå. Idag. Oj. Så påträngande och närvarande som ljuden varit så har jag svårt att förstå hur man skulle kunna skärma av sig från dem. Varje bil, varje klirrande mynt och prasslande papper har ropat "Här är jag!".
Det känns som första dagen med glasögon, när hela världen var vackert och smärtsamt klar. Och när man var tvungen ta av sig dem framåt kvällen, för att krypa tillbaka in i den mjuka och luddiga världen för en stunds vila.
Jag är glad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar