Jag gillar att klippa mig hos lärlingar. Vissa färdiga frisörer kör sitt eget race och så får man se vad det blir. Lärlingarna är så lyhörda, så noggranna. Och det handlar såklart inte om att jag hårdbevakar mina toppar och börjar gråta om de tar för mycket. Jag har aldrig förstått den känslan. Det handlar om att få säga "Ja! Jippi! Kortare! Tunnare!" tills det nästan inte finns något hår kvar.
Min senaste lärling var så oändligt långsam. Trivsamt värre, jag satt och njöt och stressade ned. Osäker var hon också. Hon pustade och ängslades, frågade handledaren "Men är det verkligen här jag ska klippa? Kan jag göra så här? Jag får ingen ordning på det. Jag ser inte vad jag gör." Det var jättekul att sitta i stolen, lugn som en kossa, och lyssna på när de pratade om min frisyr som vore den en dissekerad fisk.
Sedan köpte jag schampo för 240 kronor. Gah! Hur är det möjligt? Jag hörde mig själv fråga "Har ni något bra schampo?" och det hade de såklart. När det sedan gick på 500 kronor tänkte jag att det var klippningen som blivit dyrare än väntat. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att ett schampo kan kosta 240 kronor. Kanske håller jag ovetande på att förvandlas till vår nästa Blondinbella.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar