Idag har någon suttit på insidan av mitt huvud och hyvlat sönder det, lager för lager. Med jämna mellanrum har tyngdlagen upphört att existera, kroppen har lösts upp i atomer för att sedan skramlande falla på plats igen. Jag tycker synd om mig själv, och har bestämt mig för att acceptera det utan skam. Man vet aldrig om någon annan tycker synd om en, så varför inte göra det själv?
Men det får inte överskugga allt bra: Jag har haft en underbar vecka i göteborg, umgåtts med familjen, haft kulturupplevelser, myst på tåget, upplevt våren. Och framför allt fått privilegiet att hoppa in i en annan människas liv, försöka vara en observerande fluga på väggen. Jag inser att jag är på rätt spår och att det är detta jag verkligen vill.
Nu, i kvällens mörker, iprenens topp och tidspressens goda verkan, ska kreativiteten flöda. Bildredigering och bildtextknåpande står på programmet. Och när den här veckan är slut ska jag börja skriva riktiga blogginlägg igen, fixa upp de sista bilderna från psyket och annat som ligger och väntar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar