Att blunda och kissa och kalla det för politik

Jag skriver ibland om att leva som om vi redan har uppnått utopin, som ett politiskt verktyg. Om att gå ensam på en mörk gata, trots att det förekommer (få) överfallsvåldtäkter, eller vägra att kroppsnoja.

Att pinka revir genom att blunda för de andra kissande hundarna. Att mota bort orättvisorna genom att vägra rätta sig efter dem.

Det är min övertygelse att förändringar börjar med oss. Vi kan inte vänta på att få friheten till skänks från någon annan. Någon var först med att använda ordet flata som något annat än ett skällsord. Ringar på vattnet, ni vet. Därför ser jag det som en början att gå ensam om natten eller bära tunga saker. Det är ett medvetet arbete för att människor inte automatiskt ska vända sig till mannen i rummet så fort en skruv ska skruvas i, ringa en kvinna för att fråga hur man egentligen steker omelett, eller bara erbjuda sig att följa sina tjejkompisar men aldrig sina killkompisar den ensliga vägen till busshållplatsen.

Men att det funkar ibland betyder inte att det kan översättas till alla situationer. Jag ser det som ett verktyg bland många, att använda med eftertanke. Mycket effektivt för vissa sorters kamper, kontraproduktivt för andra.

Att begära att tjejer ska vara glada, självsäkra, smarta, kåta, vackra, modiga, starka, pigga, händiga, snälla, vältaliga, bestämda, självständiga och så vidare, allt på en gång, är bara att lägga sten på börda genom kräva än mer perfektion. Att tänka att "det är väl bara" för tjejer och killar att bortse från samhällets normer och därmed som genom ett trollslag bli immuna mot dem är naivt. Därifrån är det nära till att börja döma människors personlighet, för att de inte "lever utopin" nog. Då gör man en frihetssträvande ideologi kvävande istället.

Strävan mot en isolerad utopi är övermänskligt krävande, orealistisk och öppnar för en smutsig elitism. Så kissa lagom. Och kom ihåg att sikta.

Att välja sex

Är inte titeln på Kay Pollaks nya bok. Utan handlar om att #prataomdet. Nu gör jag det. Nu har jag känt mig för länge nog, så låt oss öppna den där bökiga luckan till sexet.

Initiativet att snacka sexuella gränsdragningar, gråzoner och övertramp släppte fram många berättelser om rena övergrepp. Situationer som jag aldrig har varit i närheten av. Jag har upplevt det vanliga tafsandet. Det värsta: en främmande kille som plötsligt hade handen stadigt på min fitta, mitt på ljusa dan, på en knökfull stadsbuss där det inte fanns utrymme att vrida sig bort. Paniken. Där hade jag gärna upplåtit min plats till de som tycker att tafsande är en komplimang. Så har jag blivit förföljd en gång, och tjatad på. Mycket obehag, men inget som har känts direkt hotfullt.

Men #prataomdet ville också få oss att tänka på hur vi ser på sex och vad vi gör mot oss själva och andra. Där såg jag mig själv i nytt ljus.

Det var en utgång som blev katalysator.
Jag var på bra humör, och sa till en av vännerna ”Vet du, jag tror jag känner för att bli uppraggad”. Ja, det var så jag sa. Inte ”Jag ska ragga upp någon”. Hon tyckte okej, låt oss hålla utkik, säg till när du ser någon som är din typ. Och jag sa aldrig till. För vad är min typ? Det var som i den där Sundsvallsversen "Och såg vid såg jag såg varhelst jag såg". De var en massa, ingen kändes mer rätt eller fel än någon annan.

Jag är inte van att välja, utan brukar låta mig bli vald. I enlighet med stereotypt kvinnlig passivitet. Jag inser att jag aldrig har känt att ”Nu ligger jag med X”. Utan: ”Nu ligger X med mig”. Där finns en väsentlig skillnad. Jag har faktiskt aldrig reflekterat över om jag vill. Eller: Jag har inte tänkt på att det kan vara så att man inte vill. Vill någon ha en ska man känna sig smickrad. Passa på, liksom. Allt sex är bra sex.

Det har väl att göra med att jag, som oerfaren, har tyckt att det är praktiskt att låta den andra leda. Men till den grad att berättelsen om mitt sexliv är, tja, den är inte berättelsen om mitt sexliv.

Nej, ingen har utsatt mig för något. Jag har varit med fina killar och tjejer som jag inte vill framställa i dålig dager. Det har varit bra sex och dåligt sex. Men jag har handskats så onödigt slarvigt med något som kan vara så kul och skönt och bra. Gjort det mycket tristare än det är. Och jag har handskats slarvigt med mina kompanjoner genom att inte aktivt välja dem. Inte kul att vara medpart i sådana ligg. Att bli vald eller bortvald är något som alla förtjänar.

Nu vill jag ta kommandot. Nästa person vill jag välja.

Det personliga är...ja, ni vet

När jag hade skrivit fitta ungefär fremtielva gånger och undrade vad jag egentligen höll på med, kom jag att tänka på den där gången när jag och två vänner pratade om sex och sensualitet som kryper ner i åldrarna, och jag sa ”Jag tycker att det är viktigt att man onanerar ordentligt innan man förlorar oskulden, så att man känner sin kropp och vet vad som känns bra och inte”. Det blev tyst.

Inte för att detta var några extra pryda eller trångsynta tjejer, utan för att de inte väntade sig att jag skulle börja prata onani, antar jag. Jag klev över en osynlig gräns. För ibland är steget längre än man kan tro mellan samlagssex-snack och ensamsex-snack. Jag har pratat avsugningar med en hel del av mina nära vänner. Men det är betydligt färre som jag har pratat klitoris med.

Alltså. Vi är vuxna människor. Vi ligger. Det är privat. Men (ni vet vad som kommer nu) det personliga ÄR politiskt. Liggandet är precis lika omgärdat av ramar, fördomar och normer som resten av samhället. Antagligen mer. Det är därför vi ska prata om det. Det känns förbannat obekvämt bara att skriva det här. Just därför försöker jag skriva det. #prataomdet-gänget har gjort något stort genom att visa att det är det som skaver som behöver sägas högt.

Fittan i finrummet

Ibland dyker det upp örhängen, halsband, kuddar och broscher i form av fittor. Detta kan jag bli förvånansvärt förtjust över. Plötsligt önskar jag mig en beige cernitlerafitta att hänga om halsen. Varför då?

Vad är det egentligen jag vill säga med fitteriet?

Kanske:
"Jag har en fitta, och det är jag glad för."

Visst är jag det, den skänker mig mycket glädje, men vad angår det andra? Min fittglädje är personlig. Låt oss säga att det handlar om att låta fittan vara något annat än ett skällsord. Avdramatisera och avmystifiera kvinnors sexualitet. Fira fula, underbara fittan och bjuda in den i finrummet. Men sitter kuken i finrummet och sörplar te? Inte är det bara fittan som är portad därifrån, det är väl sexualiteten överhuvudtaget? Och vill man låta fittan bli en odramatisk kroppsdel bland andra är det inte rätt att lyfta fram den som en symbol för något större.

Kanske är det:
"Jag har en fitta, och det är jag stolt över."

Fittan är något jag har gemensamt med Elisabeth Tamm, Nour El Refai, Ada Nilsson, Gudrun Schyman, Lina Thomsgård, Nina Björk, Liv Strömquist och många fler. Jag är rädd att det är vad det handlar om. Att tillskriva mig själv del i ett kollektiv. Ett kollektiv av kämpande, drivna, fantastiska kvinnor.

Men oj vad kontraproduktivt. Intellektuellt är jag ju mot sådant där. De här personerna har behövt kämpa på grund av att de är kvinnor, de har inte fått sina egenskaper tack vare att de är kvinnor. Det är inte fittan som bestämmer vilka de är. Att tänka så är motsatsen till min ideologi.

Precis som jag skrivit tidigare står systerskapsfeminismen för något som jag inte helhjärtat kan ta till mig, varken intellektuellt eller känslomässigt. Jo, det är vettigt att peka på att jag och andra kvinnor delar en gemensam erfarenhet: att på olika sätt bli bemötta utifrån vår könstillhörighet och de förväntningar som vilar på den. Och det är viktigt att lyfta fram att kvinnor gör viktiga saker, eftersom den allmänna uppfattningen annars lätt landar i att de inte är kapabla till det. Men från det och till att känna systerskap med alla kvinnor, nej, jag är inte med på det tåget.

Och det handlar om mer än så. Fittfeminism skulle säga att feminismen bara är en kvinnoangelägenhet. Den skulle särskilja könen ytterligare. När målet är, måste vara, det Nina Björk skrev i Under det rosa täcket:
"Att vara kvinna ska inte vara någonting fint - det ska vara någonting ointressant. Bara då kan vi vara fria att forma vår egen identitet oavsett kön."

Jag får vara stolt över att vara del i samma kamp som människor jag beundrar så mycket. Jag får imponeras av den tidiga feminismen och hur de stretade på med samma övertygelse fast allt tycktes så tröstlöst. Men jag vill inte vara stolt över fittan. Den får stanna kvar i trosorna.

Den kladdiga politiken

Det går inte att prata med dem. Sakliga argument biter inte på dem, de spelar bara på känslor.

Så säger vi om Sverigedemokraterna. Som om en politik grundad på känslor är det stolligaste vi hört talas om.

Men min politiska övertygelse har också sin grund i känslor. Den bryr sig inte nämnvärt om detaljer, statistik och enstaka sakfrågor. Den är grundad i några enkla principer: Vi ska vara snälla mot varandra. Vi har ett ansvar, inte bara för de som står oss närmast, utan för alla människor. Vi ska hjälpas åt, bry oss om varandra, och ta hand om varandra. Samtidigt ska ingen behöva vara utlämnad till andra människors godtyckliga godhet. För det finns ett okränkbart människovärde, en nivå där vi alla är lika. Ett liv = ett liv. Det värdet ska vi försvara. Ungefär så. Och det var det.

Den övertygelsen låter sig inte ruckas på av en skattekrona hit eller dit. Och jag skulle inte vilja ha det så heller. Finns den politiska övertygelse som bygger på torr saklighet? Är inte politiken blödig och kladdig och sårig och rörig och känslosam som själva livet?

Det gör rasismen så mycket sorgligare och otäckare. För det är inte en siffra vi kan överbevisa, inte ett resonemang vi kan falsifiera, utan en känsla. Och sådant går djupt.

Inlägg på rymmen

Alltså nattbloggande. Inte alltid en bra idé. Har roat mig med att skriva en massa halvtänkta inlägg, och sedan råkat trycka publicera istället för spara. Medan tankeverksamhet pågår är inläggen alltid fulla med sådant här: XXX (?) /synonym/ (LÄNK).

Nu hoppas jag att jag har fått hem dem alla till fållan. Så ska jag hålla fingret borta från publicera-knappen tills jag orkar hålla ögonen öppna. Godnatt.

"Den är tung den där"

Vi inreder vår nya, stora, inglasade balkong. När Fadern och jag ska bära hem en hylla och några små plastlådor från IKEA tar jag hyllan ifrån honom och säger "Den vill jag bära, det blir för stereotypt annars".

Ja, det var kanske lite larvigt.

Men. Så ofta det händer mig och andra tjejer att man till exempel hjälper till med en flytt, hugger tag i en låda att bära uppför trappan bara för att mötas av en mans förvånade ögon, och repliken "Den är tung den där". Eh, jag vet, jag håller i den just nu.

Och så ofta det händer att tjejerna i ett flyttgäng uttrycker lättnad över att det är killar med, "så kan de bära soffan".

Därför känns det viktigt att bära sin tunga låda. Därför kändes det viktigt att vi var tre unga tjejer som körde flyttbilen 120 mil och packade och bar förra året. Det är inte frågan med stort F, men det är en delfråga. Det är en nålspets mot den stora ballongen som är våra föreställningar om manligt och kvinnligt.

För det är så mycket vi inte kan påverka. Så mycket som tar lång tid och är stort och svårt. Och så finns det sådant vi kan påverka. Gatubilden till exempel. Ju fler tjejer som är utomhus sent, desto mindre otäckt och dumdristigt kommer det att anses med tjejer som är ute sent. (Desto mindre otäckt kommer det de facto att vara, eftersom det är fler ögon ute.)

På samma sätt kan vi bidra med kvinnor som bär stora, tunga saker medan mannen bredvid bär små, lätta saker. Vi får göra vad vi kan. För en framtid där inga tjejer får höra "Den är tung den där".

Mammi-mammi-snutti-gulli

Det där med att vara mamma till djur, jag tog upp det även på facebook. Och fick bara mothugg. Så tjafsade vi lite lättsamt och kallade varann för blödiga eller kärlekslösa, och det var det.

Men hej i-landsproblem, mammandet provocerar mig på riktigt.

Jag må bete mig som en stereotyp aspergare, men jag tycker att orden ska betyda något. Mamma är man till barn, inte till djur. Har du haft djuret i livmodern eller fått det via Adoptionscentrum? När djuret dör, kommer du att sörja det som ett barn? Nej, just det.

När folk mammar sina djur går det inflation i orden. Om du är mamma till din kattbebis, så betyder ordet ingenting längre.

Men det är inte bara språkpolisen i mig som rasar. Jag är trött på ohejdat gullande överhuvudtaget. Precis som Panduro vill spy menlöst pyssel över världen så finns det de som spyr gullegull omkring sig.

Låt oss ta djuren. Jag tycker inte att de är gulliga. Vår New Foundlandshund Gaia till exmepel, hon var trygg, omtänksam, ansvarsfull och stönigt envis. Labradoren Bella var glad, lojal och extremt lyhörd. Katten Oliver var listig, lekfull, strategisk och tillgiven. Gulliga? Nej, så mycket mer. Teddybjörnar är gulliga. Levande varelser är mer komplexa än så.

När katten har dödat en ekorre och slitit sönder den i blodiga slamsor, är katten gullig då? Eller gulliga katter kanske inte gör sådant, de kanske mest ligger på en kudde och spinner. Ja, så måste det vara, mammi-mammis gulliga kissemiss har ingen instinkt att jaga och plåga sitt byte för att till slut döda och äta det.

Det handlar inte om att jag är kall. Men jag skulle aldrig uttrycka min kärlek genom att kalla en dotter för prinsessa, eller en pojkvän för prins. Om det är vad som krävs för att vara en varm människa, då är jag med glädje kylig.

För mig är gullandet med djur, barn, tanter och utvecklingsstörda förminskande. Fjantigt. Ett ovärdigt sätt att visa känslor.

Nu låter jag som en mycket allvarlig människa, och den som kallar mig torr har rätt. Men någon måste ju vara det. Någon måste vara motvikten till gullespyan som regnar över oss. Jag är ungefär som Frodo. Utvald. Jag följer mitt kall.

Grundkurs i logik

Saker jag inte klarar av: När folk kallar barn och djur med flera för prins eller prinsessa FAST DE INTE ÄR DET. Någon jävla ordning ska det vara.

Och: När folk påstår sig vara mamma eller pappa eller till och med mormor till ett djur. Är du en katt? Nej då så, då är du INTE mamma till katten. Så enkelt är det. Fnys.

Fjortonåringen

Tänker på en fjortonåring som blev skitsur när hennes mamma råkade spela över en VHS med tre dokumentärer, varav en handlade om prostitution i Indien. Någon handlade säkert om Aids också. De där dokumentärerna hade hon såklart redan sett, men de var så bra att hon ville se dem många gånger igen.

Jag saknar henne ibland. För sanningen är att idag är min allmänbildning bristfällig. Jag tycker att det är svårt att sortera bland all information, vad vill jag veta, vad är jag skyldig att känna till? Var ska jag hämta min kunskap ifrån, hur ska mina informationsrutiner se ut? Jag har en hel del vita fläckar.

I tidiga tonåren kunde jag briljera. Jag var så vetgirig. Och vilken spännande tid det var, jag blev medveten om världen och navigerade bland ideologier för att hitta just mina principer. Jag läste Katarina Wennstams Flickan och skulden, och plötsligt hade världen andra färger än förr. Om jag hade fortsatt i den takten hade jag för farao varit ett geni idag.

Men samtidigt. Allt var så jobbigt då. Skolan var tråkig och lärarna präktiga. Jag kände inte gemenskap med någon enda person i min egen ålder. Och hemma föll allting sönder. Folk bara bråkade, dog eller grät. Jag brydde mig nästan inte om några människor, och jag kände nog inte att någon brydde sig om mig. Även om den var självvald var ensamheten tung ibland.

Nu har jag mer än jag hade då. Jag har vänner och sammanhang. Det finns plats för mig att vara mig och samtidigt ha givande relationer med andra. Fler saker konkurrerar om min tid. I det sammanhanget är det kanske okej att allmänbildningen släpar efter.

Men lite smartare måste jag allt bli.

Mänskliga berättelser

Och: Jag är så glad att det var män på Mia Skäringers show. Män som jag sedan hörde prata om hur bra det var.

För det är synd att Dyngkåt och hur helig som helst marknadsförs som och förväntas vara en kvinnoshow. Det Mia Skäringer pratar om är allmängiltigt. Jag tror att alla har varit med om att förnedra sig för att bli älskad. Att leta. Falla. Jämföra sig med andra. Använda mer eller mindre bra strategier för att klara livet. Göra sitt bästa man kan just då. Och, förhoppningsvis, så småningom landa. Inte i att det aldrig mer går dåligt, men i en trygghet. Att dessutom kunna formulera det så vasst och roligt som Mia gör är sann talang.

Att män inte kan identifiera sig med kvinnor är ett vanligt feltänk. Det finns böcker, sporter, shower, band, filmer. Och så finns det tjejböcker, damsporter, kvinnoshower, tjejband och tjejfilmer. Men vi tjejer har alltid identifierat oss med pojkar och män. Vi har förtjust följt Emils hyss, tyckt att Jonas Gardell med En komikers uppväxt talat rakt till vår själ, och känt Colin Firths bedövande sorg i A single man.

Detta är skildringar av hur det är att vara människa. Och det vore en stor förlust för män att bara ta del av halva mänsklighetens berättelser.

Fantastiska, ärliga Mia

Mitt skyddshelgon Mia Skäringer var i Karlstad i helgen. Hon, som först bara var en jävligt rolig människa, och som nu betyder massor för mig.

Jag har gått från att skratta åt hennes karaktärer till att skratta med dem. Tabita som ger ungarna en glass till, Gulletussan som förföriskt sjunger Cecilia Lind, Mia som inte kan skratta på rätt ställen eller göra sig platt nog för att passa in.

Mia har blivit någon jag håller mig i när det blåser. I riktigt svåra tider biter jag mig fast i mantrat "Kan Mia så kan jag". Just för att hon varit så ärlig med sitt eget mörker. Just för att hon verkar med ambitionen att spräcka illusionen om att det går så lätt och lyckligt där på andra sidan staketet. Ambitionen att nyansera en offentlig värld av cupcakes.

Mest tycker jag om att hon inte är fast i att vara en lyckad feminist. Den där märkliga bördan som läggs överst i högen av krav. Att vara en kvinna som alltid är nöjd med sin kropp, aldrig googlat maglyft, alltid är självsäker, aldrig är rädd, aldrig ställt upp på dåligt sex bara för att man är glad att någon vill ha en, aldrig försökt förändra sig för att förtjäna någon annans kärlek. Den där tolkningen där "det personliga är politiskt" betyder att du kan leva utopin själv, i en perfekt koloni isolerad från samhällets normer. Feminismen som tycker att kampen förs bäst genom att man låtsas att den redan är färdigkämpad. Som säger Var perfekt eller skäms (Julia Skott får exemplifiera: Var nöjd med din kropp eller skäms).

Jo, den finns, och Mia sticker hål på den med Tabitas tatueringsnål och Gulletussans sax. För det tycker jag om henne och respekterar henne oändligt.

Systrar och bröder på kvinnodagen

Via twitter hittar jag en till som är ledsen på åttonde mars: Tone Schunnesson.

Hon skriver träffande, och hittar hoppet i det här stycket:
"Men, ni älskade kvinnor, är dom som bär mig under tider som dessa. När jag inte längre orkar debattera eller tycka, slåss eller kämpa. För under det här året, när jag mötts av en sådan manssolidaritet som ibland fått mig att i ren desperation gråta, har jag även möts av ett systerskap jag inte trodde fanns. Det är ni, kära kära systrar, som lärt mig vara feminist."

Men. Där har vi det där systerskapet som jag aldrig får kläm på. För visst blir jag också buren av andras kamp, visst blir jag på nytt hoppfull och inspirerad i deras sällskap. Men inte bara av systrar. Jag är rädd att systerskapet osynliggör mina andra syskon i den här kampen.

Någon som bär mig genom att oförtrutet ryta, grubbla, problematisera, utmana, konkretisera och kämpa är Linus Fremin. En feminist som förstår att feminismen är större än kvinnorna och att alla vinner på att få fler möjligheter. Med honom känner jag större "systerskap" än jag känner med diverse kvinnor.

Grattis!

Första maj. Är man inte vänster kanske man inte förstår. Det är en dag då vi ser tillbaka på alla segrar och sträcker på oss. Då vi ser framåt på allt vi ännu vill förändra, och känner att vi tillsammans har styrkan att göra det. Då vi lyfter blicken från detaljer och målar bilden av den värld vi vill leva i. Första maj är dagen då hoppet rinner i oss.

Det är vad åttonde mars har potential att vara, och ibland lyckas med. Systerskapsfestivalen i Karlstad till exempel, som i flera år varit en fest av samtal, föredrag, debatter, workshops och demonstrationer.

Problemet med åttonde mars är att det inte finns någon konsensus kring vad dagen innebär. För mig är det en feministisk kampdag. Några tycker att det är en hyllningsdag till Kvinnan, detta mytologiska väsen. Något som bara ökar klyftor och spelar särartsfeminismen (=kvinnor är annorlunda, men bäst) i händerna. Andra menar att när kvinnorna "får" en dag så innebär det att vi tolererar att alla andra dagar är männens.

Och jag tror inte att någon skulle lyfta fram första maj som en passande dag att gratulera arbetare eller bjuda dem på restaurang. Men när det gäller åttonde mars höjs plötsligt röster om att dagen borde vara lite mera blommor och choklad, tjo och tjim.

Klarsynta Lisa Magnusson twittrade igår: "ni som är emot att gratta kvinnor den 8:e mars: ja kvinnodagen är politik, inte firande. men det finns faktiskt mycket bra med att ha fitta! fattar därför inte alla arga tweets som antyder att kvinna = synonymt med kass lön och pepparsprej, att det är därför man inte skall gratta."

Jag gillar både blommor och choklad. Och min fitta. Men precis som Lisa säger är det inte vad den här dagen ska handla om. Hur välment grattandet än är så gör det mig så jävla ledsen. Det förminskar hela den här dagen till ett syskon till dagarna för morsor, hjärtan och kanelbullar.

Uppdatering:
Lisa Magnusson skriver mer om problemen med kvinnodagen. Som jag alltså vill ha kvar. Men vad fan ska vi göra med den?

Vilse i det digitala

När jag var på Arbetarbladet kom Mymlan dit för att puffa för sociala medier. Vi vikarier fick inte lyssna, utan producerade tidning istället, men vid lunchen hamnade vi vid samma bord.

Nej, nu ljuger jag. Jag satte mig där med mening. Ville prata. Och kunde knappt säga något. För jag blev så generad. Kände att jag visste alldeles för mycket om denna främling. Det var första gången jag träffade henne, men jag känner till både hennes trasiga pappa-relation och hennes dotters kamp med ledsenheten.

Saker som hon och Björk själva valt att blogga om. Och det har varit en ynnest att bli insläppt så nära, få nya tankar och lära sig saker om sig själv på kuppen. Ändå kände jag mig som om jag snokat, rädd att försäga mig. Och var sak har sin tid - att något bloggats betyder inte att det automatiskt kan eller ska tas upp var som helst sedan. Verkligen inte. Därför var jag rädd att få någon sorts spontan-tourettes där vid lunchen. Höll mest tyst och tuggade min tonfisksallad.

Sanningen är att jag är vilsen i den digitala världen. Läser många stora bloggar sedan länge, tycker att jag känner författarna, men kommenterar i regel inte. Kikar förtjust in genom fönstret till det ständiga coctailparty som pågår i Lottens kommentarsbås, men stannar för det mesta utanför. Smög in på AC/DC-pojkens keramikvernissage och smög ut igen utan att säga mer än hej. När jag vill kommentera personligt och bry-mig-om-igt inne hos Björk, garderar jag med att säga att nej, någon stalker är jag inte, jag tänkte bara...

Och twitter. Har jag precis börjat med och inte riktigt fått kläm på hur jag vill använda. Men läser gör jag, det tycks mig mer och mer oumbärligt. Och när man läser vill man förr eller senare lägga sig i, reagera, svara. Det som händer då, ja herregud.

Jag känner mig som en sjätteklassare som vågat tilltala en nia. Vem tror jag att jag är egentligen? Ska jag slänga ur mig en replik till någon klok och kanske känd främling som jag beundrar, ska vi samtala som jämlikar? (Ja, min olycksaliga tendens att bli starstruck kan vi tala om en annan dag.) Jag försöker väga mina ord noga och väntar med spänning på ett svar. Vanligtvis tycker jag om att uttrycka mig i skrift, men dessa korta meddelanden där tonen så lätt gå förlorad gör mig nervös. Tänk om jag blir missförstådd?

Det låter som om jag har hemskt dåligt självförtroende. Så är det inte. I den analoga världen är jag rätt trygg med mig själv och tycker att jag vet (nåja) vem jag är. Jag är inte den där sprudlande tjejen med mängder av bekanta, inte den som råkar prata bort en kvart med konsumkassörskan, och har ingen önskan att vara det. Jag är ju jag.

Men internet ger även oss ensamvargar chansen att diskutera och dela. På nätet kan jag plocka fram andra, fler sidor. Vem är jag här? Det är det jag inte har kommit underfund med. Tills vidare är jag mest en rädd liten tant, en sådan där som snubblar med fingrarna på tangentbordet och ropar "O nej! Vad gjorde jag NU? Var det något i datorn som gick SÖNDER?"