Sånt där vill man inte se

I gången till tunnelbanan, på besöken i Stockholm, stannade mormor alltid till och öppnade portmonnän. Tiggare och hemlösa skulle ha slantar. Jag stod en bit bort och skämdes. För så där gör man inte. Det vet alla. Till tiggare ger man inte. Men mormor är en kristen tant och sådana gör gott.

Det var andra tiggare då. Tilltufsade män som jag antog var narkomaner. Jag gav inte och jag tänkte inte på varför. Efter några år i Göteborg insåg jag att jag inte hade ett enda argument som höll, så jag började ge ibland. Till kvinnan vid Coop Kyrkbytorget och till mannen på Eketrägatan som körde sin standardreplik "Ursäkta damen, du har inte en tjuga till en hamburgare?". Finns väl inga hamburgare som kostar en tjuga.

Jag bläddrade i en död släktings urgamla kassabok, en ung student i Uppsala som betalar stadsbud, omnibus, soupé med John, köper käpp och går till skräddaren en gång om året. Allt bokförs, även några ören här och där till "en fattig", "en gumma".

När jag ställde in cykeln för säsongen efter några veckor som cykelpendlare var jag tvungen att vänja mig på nytt, vid allt du ser när du promenerar genom stan. Vidrigt är det. Att varje dag, tio gånger om dagen, tjugo gånger om dagen konfronteras med att jag har det så bra och andra har det inte och ingen rättvisa finns där. En dag såg jag några personer bädda åt sig under ett utskjutande tak på Vasagatan. Borsta tänderna och kura ihop sig i en syskonbädd som i Barnen ifrån Frostmofjället. Så visst vore det allra bekvämast att förbjuda tiggeri. "Sånt där vill man ju inte se", vet jag en som brukar säga. Nej, sånt vill man verkligen inte se. Men man måste. Hur lösningarna ser ut vet inte jag. Men man måste se.

Långt om feminism for dummies

Jag tycker definitivt att det borde finnas ett forum för dumma frågor om feminism. En plats där du som ny, stapplande feminist kan få säga "Du är så vacker utan spackel" utan att bli hånad, istället mött med en förklaring av varför det där inte är särskilt hjälpsamt. En välviljans arena.

Men. Jag är så frustrerad över icke-feminister som vill prata med mig om det de TROR att jag står för.
"Du tycker ju att alla män är våldtäktsmän" 
Eh... nej? Inte mycket till diskussion. Förut blev jag ledsen över alla män som tror att jag hatar dem. Nu är jag arg. De vill ju inte ens försöka förstå. De har redan bestämt vad jag tycker.

Lilla Berlin av Ellen Ekman.

Alla män är potentiella våldtäktsmän. Vem säger det? Inte jag. Däremot domar och artiklar som menar att det inte är någon våldtäkt om offret var full, sexig, kåt till en början osv. Hon borde ha vetat bättre än att bete sig så hon väckte den potentiella våldtäktsmannen i mannen. (Se Maria Wennstam)

Jag vet inte hur en når fram till någon som tror att dessa meningar står emot varandra:

"Män står för merparten av alla våldtäkter"
"Jag är ingen våldtäktsman" (en klassisk "Inte ALLA män")

"Män har en överordnad position gentemot kvinnor"
"Jag är inget gubbslem"

Dessa påståenden står inte emot varann.
Vill du prata feminism med mig, får du prata om det jag faktiskt tycker. Korta versionen: det finns strukturer. (Se Nina Åkestam)

Långa versionen:
Okej, här är några fakta: Gruppen män står för merparten av våldet i samhället. Gruppen män tjänar mer än gruppen kvinnor. Gruppen män har ett större ekologiskt fotavtryck än gruppen kvinnor.

Vad beror det här på? Kanske att män föds som aggressiva skitstövlar som mest vill slåss, göra karriär och köra runt i sina stora bilar. Så tror några. Jag är feminist och därför tror jag att detta beror på hur vi organiserar vårt samhälle - och att lösningen ligger där också.

Det innebär att det inte alltid har varit som nu, och att det inte alltid kommer att vara så. Jippi! Förändring är möjlig, läget är inte hugget i sten (eller i gener). För att kunna förändra behöver en först se och sätta ord på det som ska förändras. Det är det som kan uppfattas som att feminister gör skillnad på folk och folk. Men att peka ut problem är inte samma sak som att skapa eller förstärka problem. Feminister vill inte dela upp människor utifrån kön, vi ser att detta redan görs idag och vill förändra det. De orättvisor som finns försvinner inte för att en låtsas som ingenting.

Vi kan beskriva det som könsroller. Att det finns starka mallar för hur en kvinna respektive man ska vara. Roller som återspeglas i stort och smått - leksaksaffärer och löner, romantiska komedier och tjejsemlor, rakhyvelreklam och föräldraförväntningar, domar och Oscarsgalor. Som kvinna respektive man så uppmuntras eller avråds du till olika saker.

Jag menar att rollerna gör stor skada för oss alla. Det är trångt och personlighetsdödande, så på ett personligt plan skulle alla vinna på jämställdhet. Min lillebror och min feminism har växt upp tillsammans, och att befria männen från manlighet är en självklar del i min övertygelse. Att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga män är ett av de värre exemplen, och ja, jag vill skylla mycket på hur en man förväntas förhålla sig till känslor, vänner och framgång. Jag vill ha männen med i kampen, inte för deras systrars och döttrars skull, utan för deras egen skull.

Feminism som bara går ut på att könsroller är dumt, är en feminism som är lätt att tycka om. (Nåja, folk tycks fortfarande bli förbannade om en påstår att flickor kan leka med traktorer.) Men den blir tandlös. Den saknar maktaspekten.

Vi kan tänka att det handlar om vad som händer om en gör allt rätt, enligt idealen. Om du som kvinna är precis som det förväntas av dig, om du som man är en riktig karlakarl. Då är det männen som får makten, pengarna, inflytandet. Materiellt är det tveklöst män som grupp som vinner på att ha det som idag. Det är inte en åsikt, det är fakta. Materiellt skulle männen alltså förlora på jämställdhet. Om Anna har tre äpplen och Lukas sju, då måste han avstå två för att det ska bli rättvist.

Könsmaktsordningen innebär: förutom att göra skillnad på könen ("Män och kvinnor är olika") så värderar vi skillnaderna ("Män och kvinnor är olika bra"). Det är det "manliga" beteendet som belönas i samhället, med pengar eller anseende. Det är bättre att vara rationell än känslosam. Det är bättre att jobba än att vara hemma med barn. Det är bättre att vara sopgubbe än sjuksköterska. Det är bättre att ta för sig än att vara blyg. Män har ett större utrymme: de kan vara på fler platser och göra fler saker.

Några smurfar och en tjejsmurf.

Mannen som norm betyder att det "manliga" är det normala, allt annat är undantag. Mannen är på så sätt osynlig: fotboll och damfotboll, film och tjejfilm. I sjukvården utgår forskning och mediciner från manskroppen, medan typiska kvinnosjukdomar som förlossningsskador ofta får mindre resurser och ses som något en får leva med, det ingår i att vara kvinna.
(Samma osynlighet gäller förstås även andra grupper med makt. När en pratar segregation till exempel så syftar en sällan på hur rika människor med svenskt ursprung isolerar sig i fina bostadsområden.)

Finns det även män som det är synd om? Män som är arbetslösa, fattiga, ensamma, sjuka, ledsna? Ja, massor. Vilket inte ogiltigförklarar könsmaktsordningen. Det är inte en tävling om vem det är mest synd om. Det handlar inte om hur du som individ beter dig eller mår. Det handlar om de strukturer som genomsyrar samhället. De normer för rätt och fel som signaleras i allt från politik till kultur. De konkreta skillnaderna på hur män och kvinnor behandlas och värderas. Personliga erfarenheter är viktiga i politiken, men dessa individuella erfarenheter kan inte i sig bekräfta eller falsifiera helhetsbilden som bygger på fakta.

Detta är världsbilden jag utgår från när jag tänker på vilka problem som finns och hur jag tror att en kan jobba för att förändra. Jag tror att både räknefeminism (pengar, makt, representation) och identitetsfeminism (ideal, leksaker, tjejsemlor) behövs för att kunna förändra. Jag tycker till exempel att lilla ordet hen är finemang, för jag tror att små och stora frågor är sammanlänkade. 

Men tror en inte på strukturer vet jag inte hur detta kan förklaras. Då hörs kanske ingen skillnad mellan påståendena "Gruppen män är överordnade gruppen kvinnor" och "Alla män är mäktiga svin som slår kvinnor"? Strukturer är helt grundläggande i förståelsen av feminismen. Finns inga strukturer - då är jag heller inte feminist.

Det besvärliga med att prata med icke-feminister är inte att de tycker annorlunda. Det besvärliga är att de verkligen inte tycks förstå vad jag menar. Om de förstod - skulle de automatiskt hålla med? Nix. Men då kanske vi kunde ha en givande diskussion. Nu låter jag hellre bli. Varför skulle diskussion alltid vara av godo? Vad är det då en vill ha ut av att diskutera? Att diskutera med någon utifrån väsensskilda utgångspunkter, där en inte är överens ens om de mest grundläggande premisserna, det är inte kul, utvecklande, givande eller upplysande. Det leder inte till ökad förståelse eller framåt på något sätt. Det är bara frustrerande och meningslöst.

One arbetslinje to rule them all

Min vän brände ut sig något så infernaliskt och det gjorde ont att stå bredvid och se normaliseringsprocessen där sjuka arbetsförhållanden blev vardag. Hur min väns alla fantastiska CV-egenskaper utnyttjades tills det bara var fragment kvar av henne.

Min syster blev uppsagd för att hon haft kontakt med facket, och det blev tydligt hur utbytbar en arbetare är för en arbetsgivare.

En handelsresandes död sattes upp på Stadsteatern och jag satt längst fram med tårarna droppande från hakan.

Jag fick mitt livs första semester och flydde till mormors sommarstuga i skogen och där kände jag: vad fan har jag hållit på med under våren? Prioriterat ner vänner för jobb varje gång. Sagt visst vill jag gärna ses, har tid om två veckor. Haft ett fokus: jobbet.

Jag har varit kritisk till det här jävla arbetssamhället länge. Hur ens identitet och värde är kopplat till arbetet, hur arbetslösa misstänkliggörs. Men först när jag skulle bli journalist och det bara några veckor in i arbetslivet tog totalt stopp i mig, började det angå mig. Jag har omförhandlat vad ett jobb betyder för mig och hur jag vill jobba. Håller fortfarande på att förhandla. Men jag vet att jag inte vill jobba heltid och att jag vill ha mer tid än pengar. Det handlar inte längre om att jag ser mig som en skör människa som inte pallar att jobba åtta timmar, det har blivit en ideologi.


"Duktig" har jag alltid varit och med stark arbetsmoral, vill göra det jag ska och göra det bra. Får snabbt en lojalitet med företaget, börjar tänka på det som ett "vi". Lite grann inbillar jag mig att arbetsplatsen är mitt eget företag. Det är en liten arbetsplats med få anställda och mycket eget ansvar, så det är kanske ingen konstig vanföreställning. Min chef har aldrig bett mig jobba över, jag gör det ändå för att jag tycker att våra kunder förtjänar det bästa bemötandet. Jag vill att de ska ha ett positivt och seriöst intryck av vårt företag. Och så älskar jag att bossa och fixa och klara mig själv och finnas till hands och ligga steget före och få bekräftelse.

Och att jag gillar mitt jobb är ju något BRA. Att jag är engagerad och kommer på nya idéer. Det är svårt att skriva så här negativt om ett jobb som jag verkligen tycker om. Min fina chef, glada kollegor, våra kunder som jag diggar så mycket.

Frodo och ringen. Hejsan vilken överdrift. Men så blir det: det är semester, det är helg, det är tid med kloka vänner, och jag känner aha, nu förstår jag. Nu prioriterar jag om. Jobbet är bara jobbet. Och sedan är det vardag igen och ringen vanställer allt igen och all energi riktas mot jobbet igen och jag hinner aldrig någonsin ikapp. Igen.

Under hösten pågick en besatt kamp där jag bråkat för att få en viss arbetsuppgift som min chef inte riktigt litade på att jag skulle klara. Jag vet vad jag kan och jag har stångats och stångats och investerat så mycket energi för att bevisa mig själv. Men ibland har jag tänkt: om jag bara skulle... släppa? Skulle det inte vara enklare för alla. Sedan blev arbetsuppgiften min, jag vann och det kändes ärligt talat inget särskilt.

Jag jobbar alltså deltid. Det handlar inte om antalet timmar. Det handlar om vem som äger min hjärna. Jag provade meditationsappen Headspace, med tio minuters avslappningsövningar. Där finns ett moment där guiden säger ok, nu för en stund, släpp allt fokus. Låt din hjärna göra vad den vill. Vill den tänka, låt den tänka. Låt bli att kontrollera. Utan undantag, tio dagar i streck, det som poppar upp i min hjärna: jobbet. Något jag borde fixa på jobbet.

Jag ger gladeligen av min tid och energi till jobbet. Jag trivs där. Men jag vill inte ge bort hela min hjärna. Jag vill inte få för mig att jobbet är motorn i mitt liv. Att det är där fokus ska ligga. Jag vill kunna gå hem och lämna jobbet på jobbet. Varför ska det vara så svårt?

Frågan som präglat eftervalsdebatten om SD:s framgångar:

Vi har uppmanats att ge kärlek, samtala och försöka förstå, istället för att ta avstånd.

Det är en väldigt fin tanke. Och det är mycket möjligt att det är det rätta sättet att mota bort rasismen. Men jag undrar om ni glömt vilka det är som förväntas göra detta?

Det är de som av SD får höra:

Du hör inte hemma här. Du är ett hot mot vårt samhälle. Det största hotet sedan andra världskriget. Våldtäkt är en del av din kultur.

Det är människorna som helst inte borde existera: Vars pappa eller mamma eller farfar borde ha stannat för att "få hjälp på plats".

Då hade jag inte funnits här

Det är kvinnorna, förlåt, hororna som ska kedjas fast vid spisen. Männen som ska muras in i manligheten. Aktivisterna som ska tystas. Det är hbtq-personerna, de "sexuella avarterna", som ska in i garderoben igen.

De - eller vi - som är direkt hotade av SD:s politik. Det är de som uppmanas: Bli inte rädd. Bli inte arg. Omfamna. HUR kan man kräva det? Av någon annan än Kulla-Gulla.

Att försöka prata strukturer, normer och samhällsproblem med folk som hellre tar det personligt. (Eller: Kul Med Paint!)

"Svenska grisar lever i regel hela sina liv inomhus, på betonggolv"

"Alla moln har en silverkant"

"Pollen får folk att nysa"

"Grodor är ett samlingsnamn för vissa arter i ordningen stjärtlösa groddjur"

Måste vi bry oss om hälsa?

Det nedlåtande mästrande i påståenden om att vi bara tycker om den mat vi tycker om för att vi inte vet bättre.

Den högljudda paniken över tillsatser, allt människo-skapat är ondska, bara naturen är god nog.

Myterna och bristen på källkritik när något gynnar ens egen världsbild: Denna hamburgare har inte ruttnat på tolv år det förstår väl alla att den är giftig! Om man kokar ner coca cola blir det segt och slemmigt, hjälp!

Diet-sekterismen, välj det rätta och bli frälst, välj fel och katastrofer väntar. (Läs hur Hej Blekk skäller på enögdheten)

Utseendefixering och det illa dolda föraktet mot den som inte passar i normen. Ordet hälsa är det perfekta alibit för att komma undan med vad som helst. “Jag menar bara väl, det är helt enkelt inte hälsosamt att vara sådär tjock. Att låta tjocka personer synas på tv är att uppmuntra ett ohälsosamt ideal. Bantningstips?”

Och de välmenande tvärtom-predikanterna: Ja tack till riktiga kvinnor, det ska vara lite att ta i.

Låt oss bortse från allt det. Låt oss säga att det är vrångbilder av hälsa. Hälsobegreppet förvrängt och utnyttjat. Kvar finns bara: att må bra i sin kropp och sin själ. Hälsa i sin bästa bemärkelse. Får man ändå skita i den?

Nu blir det svårt att formulera mig. Friskvårdsbidrag, hälsofrämjande aktiviteter på arbetsplatserna, peppande böcker och artiklar, massor av bloggare som har funnit sin väg till verkligt välmående. Hurra! Jag förstår att de vill dela med sig, inspirera, hjälpa. Och jag vill inte att det här ska vara ett angrepp på dem. Jag vill verkligen inte det. (En av mina bästa vänner är hälsobloggare, höhö. En genial sådan dessutom.)

Men när så många vill prata om hälsa så verkar det som om det också börjar förutsättas: Att alla vill lyssna. Eller borde vilja det. Det finns en välmenande men undervisande ton: Om du bara visste ditt bästa. Om alla bara förstod hur livet kan vara - med rätt träning, rätt kost, rätt attityd. Det är som måste man ursäkta sig “Det är klart att det är viktigt att ta hand om sig, men just löpning är inte min grej”. Och jag får hålla emot så in i bomben här för att inte lägga in brasklappar om min egen hälsa. Mitt i ifrågasättandet vill jag ändå söka medlemskap i hälsoklubben för att verka behörig att ha en åsikt.

Att vara helt ointresserad. Att prioritera annorlunda. Äta sina korvar och ostar och sitta stilla i sin soffa - och få kassa värden och kanske dö lite tidigare. Och inte bry sig. Inte vilja utvecklas eller växa. Bara köra på som vanligt. Går det an? Eller är det vår plikt att bry oss om hälsa - för vår skull, för samhällets skull (välfärdens kostnader), för vår familjs skull? Eller bara för att det är vad varje förnuftig människa gör idag.

Agnes Wold berörde detta i sitt sommarprat och det kändes liksom så - nytt! fräscht! Skulle vara intressant med kommentarer från hälsoivrarna. Återigen: Inte för att sätta dit någon, utan för att jag verkligen är nyfiken på hur de ser på hennes perspektiv.

Det smärtar mig att höra myterna om att immunsystemet är så skört att man måste vara mätt och glad och utsövd för att det ska fungera. [---]
Låt du det autonoma nervsystemet sköta de inre organen. Och ägna din hjärna åt att tänka på något väsentligt i stället.

Agnes Wold

Skickar tillbaka rasistreklamen. Med förslag på förbättringar.

Vad är problemet?

Säg att kvinnors och mäns roller är av naturen givna. Då finns det ju absolut inget att oroa sig över, för den som gillar riktiga kvinnor och män. Det spelar ingen roll hur mycket genusmaffian försöker förstöra med hen och könsneutrala leksakskataloger och manliga förskolelärare. Inget kommer ändå att förändras. Naturen har ju bestämt att kvinnor stickar vantar och män bygger hus. Om könsrollerna är av naturen givna så behövs det inte att någon står upp för dem. Det som är, det är. Så vad är det biologisterna är rädda för? Varför inte bara låta feministerna hållas och lita på er biologi?

Min stora favorit bland anti-suffragettbilder.

Berätta varför man ska rösta på FI, sa hon.

Men det gjorde jag inte. Däremot kan jag berätta varför JAG röstar på FI i år.

"Lek med tanken," sa jag i tidig vårvinter, "lek med tanken att FI kommer in i riksdagen". Då trodde jag knappt på det själv. Men när Soraya Post kom in i EU-parlamentet kändes det inte ens särskilt stort, utan bara självklart. Det var dags. Det är dags nu.

Det var mitt i allt prat om att rösta strategiskt som jag bestämde mig. Så länge har feminismen kommit på andra plats, i debatten, i partier, hos mig själv. Trots att det är den fråga som jag tycker är absolut viktigast för allas vår frihet och trygghet, så har den fått stå tillbaka. Vi tar det sedan, snart, en annan gång.

Och den gången är nu. Nu taktikröstar jag på feminismen. Nu ryter jag till alla partier: Vi tänker inte vänta! Jag är inte någon lojal partist som jag har varit tidigare, jag kommer inte att dela flygblad eller svära evig trohet, men jag röstar på FI för att de är mitt svar på frågan: Vad behöver vi just nu?

Ja, det finns fler partier som är feminister, men inte fler som bygger hela sin politik med feminism som den ideologiska grunden. Att vara vänster har inte alltid varit synonymt med att vara feminist, och det finns inget som säger att det kommer att vara det i framtiden heller. Klasskamp är kvinnokamp, hette det förr, och fortfarande kan vi få höra att det är klasskamp som för historien framåt, inget annat. Ett sådant vidrigt förminskande av överklassens kvinnor och den roll de spelade i kampen för rösträtt. De som hade resurser och kontakter, möjlighet att pumpa in tid och pengar i rörelsen. Att avfärda deras politiska engagemang som någon sorts hobby är verklighetsfrånvänt - hur fri tror du egentligen att en överklasskvinna var för 100 år sedan?

Tillbaka till FI. Några saker har jag varit tvungen att bli säker på innan jag bestämde mig. FI har en maktanalys. Jag kan aldrig tro på en feminism vars ideologi inskränker sig till ungefär "Det är bra när fler tjejer får ta plats". Insikten om strukturer, normer och hierarkier måste finnas med. FI är mer än Gudrun Schyman. Det är klart att min gränslösa beundran och respekt för Gudrun Schyman betyder mycket, men ett parti kan inte bara vara Gudrun och några stollar. FI lyfter antirasismen och miljön, två av vår tids viktigaste frågor.

Och de har ännu inte hunnit göra mig besviken. Jag förstår att politik är massor av avvägningar, men blir fortfarande naivt ledsen varje gång politiker väljer maktspel framför ideologi och vision. Att vara ett nytt parti sätter FI i en position att drömma stort. Nina Björk beskriver i Lyckliga i alla sina dagar hur det rådande systemet framställs som det enda logiska. Förslag om förändringar måste röra sig inom systemets ramar, eftersom allt annat framstår som ologiskt och verklighetsfrånvänt. Så kommer FI och vänder ryggen åt sådant småduttande, säger sånt där som ett rimligt parti inte bör säga. Det är en politik som är modig och storslagen. Och det är så jäkla befriande.

Är det nu vi ska ställa till med ett jävla liv? Eller låta bli?

Mediemedelklassens fördömande av SD stärker partiet. Det skrev Joakim Lamotte efter EU-valet, och han är inte ensam om den analysen. Han bygger upp en effektiv bild av hur etablissemanget mästrar människor som har det svårt, driver dem till ett läge av "Ni ska tamejfan inte bestämma vad jag ska tycka!". Och en röst på SD. Sluta gapa och försök förstå, säger han.

Vet inte hur jag ska förstå mig själv i den bilden. Har en journalistutbildning och ett gäng högskolepoäng utöver det, bor i storstad. Är det olämpligt av mig att kritisera SD? Men om jag säger att jag är uppväxt på landet, där bensin och varg är stora frågor och varje midsommar ett fylleslag i grannens lada, med ont om pengar och ensamstående outbildad mamma - lämpligare?

Nå, detta handlar ju inte om mig. Men jag känner inte igen Lamottes bild.Visst håller sig det mesta av SD-kritiken på rätt sida? Kritiserar partiet, inte väljarna. Och till exempel Niklas Orrenius har gjort ett fantastiskt jobb med att försöka förstå.

Var länge anhängare av principen att vi ska varken prata om eller med SD, utan presentera en asbra politik för minskade klyftor. Eftersom klyftor och elände matar rasismen. Den som kommer med lösningar kan vinna SD:s väljare. Men är det verkligen så enkelt? Visst frodas rasism även när vi har det bra. (Ledsen, ingen källa på detta utan bara spekulationer)

SD:s väljare är inte rasister. De är missnöjda, de är drabbade, de är arga och missförstådda. Vi vill tro det. Det är mycket lättare att bära. Det måste vara så. Och just därför drog jag en lättad suck vid järnrörsskandalen och andra avslöjanden. NU måste SD förlora sin missnöjda svans, bara den rasistiska kärnan kan stanna kvar efter något sådant här. Men stödet är kvar. Så vad ska en tro?

På journalistutbildningen lärde vi oss om konsekvensneutralitet som ideal - en ska rapportera nyheter utan att ta hänsyn till vem som kan gynnas eller missgynnas. Kommer att tänka på det i och med demonstrationerna mot SD. Självklart är demonstranterna anti-SD, men min upplevelse är att protesterna inte bygger på en övertygelse om att detta är rätta sättet att stoppa rasismen, utan springer ut ett starkt behov: Jag måste vara där och visa att detta sker inte i mitt namn. Jag vet inte vilka konsekvenserna blir, men jag måste använda de små resurser jag har (till exempel min kropp) för att visa att det land ni försöker bygga är inte mitt. Så är det i alla fall för mig, sedan jag stod där på torget i Karlstad dagen efter förra riksdagsvalet.

Det är populärt att säga att vi inte låter oss skrämmas av rasister och nazister. Men det gör jag. Jag har varit rädd sedan 2010. Rädd för att vi en dag befinner oss i våra mardrömmars samhälle, utan att förstå hur det gick till, och med insikten att vi liksom bara missade den punkt i utvecklingen där vi borde ha ställt till med ett jävla liv.

Joakim Lamotte vet inte hur vi vänder utvecklingen. Jag vet inte. Här finns bara gissningar. Kanske kommer en punkt i framtiden där vi förstår hur vi borde ha hanterat det här. Tills dess famlar vi vidare. Svaret på frågan om vad det är som håller på att hända och vad vi kan göra åt det, är ett enda förtvivlat: Jag vet inte!

Rasism är inte när någon blir ledsen

Ibland när någon välmenande person ska förklara varför en inte ska använda n-ordet, blir det ungefär så här: Någon kan ta illa upp. Det är upp till var och en vad som upplevs som kränkande. Och man ska inte säga rasistiska saker som gör andra människor ledsna.

Aaaargh! Så otroligt fördummande. Ja ja, du menar så väl. Men rasism är inte när någon blir ledsen.

Det har kommit fram så många berörande berättelser de senaste åren: om någon alldeles vanlig människa som sliter ut sig på jobbet, eller är sjuk och dessutom behandlas omänskligt av myndigheterna, kanske en kvinna som kämpar på mot alla odds, eller någon med en svår uppväxt i en rasistisk miljö. Det här är värdefulla berättelser. Värdefulla erfarenheter.

Faran är om allting börjar uppfattas som subjektiva upplevelser. Den här fakkin idén om att det finns ingen objektiv verklighet, bara en mångfald av upplevelser - det där är din, det här är min. Sverige är inte rasistiskt, för det har jaaag aldrig märkt av. Och om en är i ett slutet rum, om en är helt säker på att ingen i detta rum tar illa upp av n-ordet, är det i så fall fritt fram att använda det? Hallå hallå, det finns fakta!

Gud, jag kan aldrig glömma den totalt förvirrade artikel om rasism, visserligen skriven av en mycket ung person, som jag korrekturläste en gång. Den slog bland annat fast:

Rasism kan vara många olika saker, vem har sagt att det bara är mot invandrare? Det kan lika gärna vara mot homosexuella, tjocka eller handikappade, det kan till och med vara en invandrare som är rasist mot svenskar. Rasism har inga gränser, det är när man inte respekterar folk som de är.

Faran är om vi glömmer bort att prata ideologi. Yes, det personliga är politiskt, och många gemensamma erfarenheter av förtryck kan föda en politisk kamp för lika rättigheter. Men till exempel feminismen finns inte till för att någon tjej har det tufft på sitt jobb som sjuksyrra. Och rasism är inte detsamma som att vara elak. Rasismen är en ideologi, en struktur, ett förtryck. En politisk rörelse med en lång historia, precis som n-ordet. Detta ords vidriga historia är anledningen till att det inte ska användas - alldeles oavsett om någon tar illa upp just där och då. För bövelen!

Liseberg och barnfattigdomen

Liseberg kritiseras för att de kampanjar på bekostnad av fattiga barn. Och jag fattar verkligen inte. Just den här kampanjen har jag småleende gått förbi. Jag tycker den är kul, helt enkelt.

Jag borde nog förstå. Jag är ju en sådan som åkte på en enda utomnordisk semester under uppväxten - vi tog tåget till släkten i Frankrike. Nej nej, det gör mig inte till ett offer för barnfattigdom. Däremot gör det mig medveten om att frågan att ställa inför semestern inte nödvändigtvis är "Mallorca eller Liseberg?".

Visst finns det massor att lära av att lyssna. Mycket kritik som jag först inte förstått har blivit rimlig efter att jag har lyssnat på riktigt. Man behöver inte hålla med, men jag tror att man tjänar på att försöka förstå. Och att komma ihåg att även om inte JAG ser problemet så kan det ändå finnas ett problem.

Trots det.

Ett: Liseberg är ju ett företag. Vad har de med barnfattigdom att göra? Ska de fixa barnfattigdomen eller chocksänka inträdet - nej, det tycker nog inte kritikerna. Inte heller är det några konstigheter att ett företag gör reklam som riktar sig till målgruppen. Alltså de som vill och kan besöka Liseberg. Ska vi prata om fattiga barn och semester kan vi fokusera på till exempel skolornas obligatoriska "berätta vad du gjort på semestern"-uppgifter. De blir lätt alienerande, och sker dessutom i statlig regi. Här finns alltså ett ansvar, och dessutom möjlighet att påverka.

Två: Okej okej. Men man kan inte säga vilken skit som helst och gömma sig bakom att det är "humor". Självklart ska Liseberg inte skoja till det på fattiga barns bekostnad.
Men jag ser inte att de gör det? De skämtar om att Liseberg är så urkul att allt annat framstår som ett straff - till och med en resa till Mallorca. De kaxar sig med sin glada-barn-garanti, lovar att Lisebergsbesöket blir tårfritt. De leker med hötorgskonst med gråtande barn. Visst kan man utifrån det gråtande barnet som missar Liseberg på grund av solsemester associera till andra gråtande barn som missar Liseberg på grund av fattigdom. Men att säga att det är vad reklamen handlar om, nej, det är långsökt.

Berusa mig gärna

Tycker att jag brukar vara cynikern i min bekantskapskrets. Men jag förstår inte alls de senaste dagarnas ironiserande över att folk sörjer Whitney Houston och är tacksamma för vad hon gjort. Statusuppdateringar om att man "väntar ivrigt på facebookstatusar från folk som tycker att Whitney Houston har gjort SÅÅÅ mycket för deras liv, precis som när Michael Jackson dog."

Ja?

Även om inte just Whitney Houston betyder mycket för mig, så finns det många artister, författare och konstnärer som har påverkat mitt liv. Så många som jag beundrar, respekterar, hämtar kraft och inspiration ifrån. Sådana som har lugnat mig eller väckt mig. Har vi inte alla häpnat över hur någon tycks ha fått tag i en bit av vårt innersta och gjort en bok eller låt eller film av den? Eller bara ryst till av en röst? Det är just vad kultur ska vara. Berörande, berusande, bejakande, behövd!

Våga inte förminska Felicia

När folk tycker att Anna Wahlgrens dotter Felicia borde ha "löst konflikterna inom familjen" blir jag ursinnig. Som om problemet är att barn i trasiga familjer pratar för mycket. Fattar de verkligen inte?

Förstår de inte hur de här barnen i år efter år bara håller tyst? Inte låter något sippra ut, inte låter någon ana hur det verkligen är där hemma. Parerar och slätar över. För att vara lojal. För att skydda familjens heder in i det sista. För att inte få en stämpel.

Tystnaden är livsfarlig. Det är när man börjar berätta som man har en chans att bli fri.

"Har du pojkvän?"

frågade hon, när jag låg med min håriga fitta i vädret. "Nej". Hon nickade, "Då förstår jag. När du får det måste du." Och sedan drog hon, ritsch-ratsch, och det blödde och min bikinilinje blev ett enda stort blåmärke och när det bleknade var jag så fin och len i några veckor, tills jag blev mitt vanliga jag igen.

Hår.

Ett så klyschfeministiskt ämne att jag kanske borde låta det vara. För att vara feminist är inte lika med att vara hårig. Men en del av feminismen handlar om att ifrågasätta normer, och då kan vi hamna där i håret ändå.

Jag gick till Ica häromdagen, i knäkort sommarklänning och bara ben. Som inte blivit rakade på två månader. Fulla med centimeterlångt (minst!) mörkt lurv.

Inte för att jag tänker sluta raka mig. Jag tycker att rakat är överlägset snyggast. Men. Jag gör mig inga illusioner om att det beror på en personlig preferens. När det råder konsensus om att kvinnoben ska vara släta, så beror det såklart på ett gemensamt ideal.

Det jag strävar efter är odramatik. Att jag inte ska känna ett tvång att raka benen varje gång de kommer att synas. Jag vill ha en mer avslappnad inställning, vara hårig ibland och rakad ibland, utan mankemang. Så jag light-kbt:ar. Testar hur farligt det känns.

Och han som föredrar kvinnor så släta som möjligt vill säga rätt sak, något diplomatiskt som inte knäcker min glädje över hur okej det kändes, något snällt. Så han säger att tja, överlag kanske man borde bry sig mindre om ditt utseende.

Som om vi pratar om att jag har vågat gå ut i smutsiga kläder eller med fett och rufsigt hår. Men mitt mål var inte att prova att gå ut ful, utan att se om jag kan omvärdera för mig själv vad som är fint och fult.

Det som gör mig frustrerad är att jag vet att äcklet inför hår inte har något med verkligheten att göra. Hår är inte fult eller äckligt, hår är hår. Men är det inte ändå majoriteten som dikterar verkligheten? Om 90 procent av alla människor tycker att hår är äckligt, så blir det äckligt.

Det gör håret till ännu en del i den deprimerande buketten av föreställningar om manligt och kvinnligt. När en kvinnlig bloggare lade upp en bild på sina håriga ben spekulerades det i om det egentligen var mansben. För kvinnor är ju inte så håriga. Lika logiskt vore det om jag ifrågasatte att kvinnor har naglar eller producerar saliv.

Och vi hamnar återigen i läget att en kvinnlig kropp aldrig är summan av att vara kvinna + att ha en kropp. En kvinnlig kropp måste skapas.

Tänk om kvinnors håriga ben, armhålor och fittor blev lika dramatiska som mäns håriga hakor. En stil som vissa gillar och andra inte. "Tjoho nu kör vi!" borde det stå här. Men jag kan inte tro att jag får uppleva den dagen.

Fy fan för Bamse

Bamse har tagit jobb på Migrationsverket och råkat glömma bort att människor flyr av en anledning. Vassa skribenter har försökt påminna honom om skillnaden mellan flykt och solsemester. Jag har beställt ett exemplar av tidningen för att kunna bilda mig en egen uppfattning om helheten.

Redan nu vill jag säga något om de överslätande reaktioner som har förekommit.

1: Bra att Migrationsverket vill göra förståeligt material för barn. Och ett sådant material måste självklart ta upp även risken att bli utvisad.

Ja, ambitionen är bra. Att inte vilja ta ifrån barnen hoppet är också bra. Men att skönmåla är bara fegt. Jag återkommer till det.

2: Det är klart att Migrationsverket inte beskriver utvisning som resan tillbaka till helvetet, eftersom de måste tro på sin egen ideologi. Deras uppfattning är att de som behöver stanna får stanna, och de som skickas tillbaka är utom fara.

Inget att argumentera mot. Men kritiken riktar sig inte mot Migrationsverket så mycket som mot Bamseförlaget. Det finns ingen anledning att låna ut en älskad barnseriefigur som megafon åt Migrationsverket.

3: Det här är inget nytt. Bamse har alltid varit ideologisk/problematisk.

Att Bamsetidningarna kan drypa av underhållningsvåld, dubbelmoral och stereotypa könsroller är nog inte vad som åsyftas. På den fronten är Bamse inte värre än den mesta barnkulturen. Det här handlar om skatten och Mao.

I den välspridda serierutan om skatt beskriver Skalman korrekt vad skattepengar går till. Sedan blir han ideolog och påstår att i länder med lägre skatt "har bara rika råd med bra skolor,bra sjukhus och sådant".

Ja, det är ett politiskt ställningstagande. I en fråga som på inget sätt handlar om liv och död, och som jag tvivlar på att barnen är särskilt engagerade i. Harmlöst.

Hyllningen av Mao-Kina är värre. Nu är vi utan tvekan inne bland liv och död-frågorna. Men detta var snart 30 år sedan, och den förlåtande kan se det som en historisk synd. Viktigare är att det fortfarande inte direkt berör Bamses läsare. Svenska barn fick läsa om en utopi långt borta. Det var ingen specialutgåva som översattes till kinesiska och distribuerades i Kina.

Därför är utvisningsserien på en helt annan nivå. Här tar Bamse upp liv och död-frågorna som direkt berör de tilltänkta läsarna. Det här ÄR en specialutgåva till asylsökande barn, som gör anspråk på att beskriva deras verklighet. Förenkla, förklara, vad de går igenom. Det är vad som gör publikationen så outsägligt vidrig.

För det handlar inte om att ur ett vuxenperspektiv förfasas över en politisk serie. Det handlar om barnperspektivet. Serien kommer att ges till barn för att göra vardagen mer begriplig. Och när kartan de fått av vuxenvärlden inte stämmer med deras verklighet, vem är det fel på då? Hur ska de tolka det? Jag tror att den här serien snarare gör de asylsökande barnens liv mer svårbegripligt. Och det är hjärtskärande.

Att blunda och kissa och kalla det för politik

Jag skriver ibland om att leva som om vi redan har uppnått utopin, som ett politiskt verktyg. Om att gå ensam på en mörk gata, trots att det förekommer (få) överfallsvåldtäkter, eller vägra att kroppsnoja.

Att pinka revir genom att blunda för de andra kissande hundarna. Att mota bort orättvisorna genom att vägra rätta sig efter dem.

Det är min övertygelse att förändringar börjar med oss. Vi kan inte vänta på att få friheten till skänks från någon annan. Någon var först med att använda ordet flata som något annat än ett skällsord. Ringar på vattnet, ni vet. Därför ser jag det som en början att gå ensam om natten eller bära tunga saker. Det är ett medvetet arbete för att människor inte automatiskt ska vända sig till mannen i rummet så fort en skruv ska skruvas i, ringa en kvinna för att fråga hur man egentligen steker omelett, eller bara erbjuda sig att följa sina tjejkompisar men aldrig sina killkompisar den ensliga vägen till busshållplatsen.

Men att det funkar ibland betyder inte att det kan översättas till alla situationer. Jag ser det som ett verktyg bland många, att använda med eftertanke. Mycket effektivt för vissa sorters kamper, kontraproduktivt för andra.

Att begära att tjejer ska vara glada, självsäkra, smarta, kåta, vackra, modiga, starka, pigga, händiga, snälla, vältaliga, bestämda, självständiga och så vidare, allt på en gång, är bara att lägga sten på börda genom kräva än mer perfektion. Att tänka att "det är väl bara" för tjejer och killar att bortse från samhällets normer och därmed som genom ett trollslag bli immuna mot dem är naivt. Därifrån är det nära till att börja döma människors personlighet, för att de inte "lever utopin" nog. Då gör man en frihetssträvande ideologi kvävande istället.

Strävan mot en isolerad utopi är övermänskligt krävande, orealistisk och öppnar för en smutsig elitism. Så kissa lagom. Och kom ihåg att sikta.

Det personliga är...ja, ni vet

När jag hade skrivit fitta ungefär fremtielva gånger och undrade vad jag egentligen höll på med, kom jag att tänka på den där gången när jag och två vänner pratade om sex och sensualitet som kryper ner i åldrarna, och jag sa ”Jag tycker att det är viktigt att man onanerar ordentligt innan man förlorar oskulden, så att man känner sin kropp och vet vad som känns bra och inte”. Det blev tyst.

Inte för att detta var några extra pryda eller trångsynta tjejer, utan för att de inte väntade sig att jag skulle börja prata onani, antar jag. Jag klev över en osynlig gräns. För ibland är steget längre än man kan tro mellan samlagssex-snack och ensamsex-snack. Jag har pratat avsugningar med en hel del av mina nära vänner. Men det är betydligt färre som jag har pratat klitoris med.

Alltså. Vi är vuxna människor. Vi ligger. Det är privat. Men (ni vet vad som kommer nu) det personliga ÄR politiskt. Liggandet är precis lika omgärdat av ramar, fördomar och normer som resten av samhället. Antagligen mer. Det är därför vi ska prata om det. Det känns förbannat obekvämt bara att skriva det här. Just därför försöker jag skriva det. #prataomdet-gänget har gjort något stort genom att visa att det är det som skaver som behöver sägas högt.

Fittan i finrummet

Ibland dyker det upp örhängen, halsband, kuddar och broscher i form av fittor. Detta kan jag bli förvånansvärt förtjust över. Plötsligt önskar jag mig en beige cernitlerafitta att hänga om halsen. Varför då?

Vad är det egentligen jag vill säga med fitteriet?

Kanske:
"Jag har en fitta, och det är jag glad för."

Visst är jag det, den skänker mig mycket glädje, men vad angår det andra? Min fittglädje är personlig. Låt oss säga att det handlar om att låta fittan vara något annat än ett skällsord. Avdramatisera och avmystifiera kvinnors sexualitet. Fira fula, underbara fittan och bjuda in den i finrummet. Men sitter kuken i finrummet och sörplar te? Inte är det bara fittan som är portad därifrån, det är väl sexualiteten överhuvudtaget? Och vill man låta fittan bli en odramatisk kroppsdel bland andra är det inte rätt att lyfta fram den som en symbol för något större.

Kanske är det:
"Jag har en fitta, och det är jag stolt över."

Fittan är något jag har gemensamt med Elisabeth Tamm, Nour El Refai, Ada Nilsson, Gudrun Schyman, Lina Thomsgård, Nina Björk, Liv Strömquist och många fler. Jag är rädd att det är vad det handlar om. Att tillskriva mig själv del i ett kollektiv. Ett kollektiv av kämpande, drivna, fantastiska kvinnor.

Men oj vad kontraproduktivt. Intellektuellt är jag ju mot sådant där. De här personerna har behövt kämpa på grund av att de är kvinnor, de har inte fått sina egenskaper tack vare att de är kvinnor. Det är inte fittan som bestämmer vilka de är. Att tänka så är motsatsen till min ideologi.

Precis som jag skrivit tidigare står systerskapsfeminismen för något som jag inte helhjärtat kan ta till mig, varken intellektuellt eller känslomässigt. Jo, det är vettigt att peka på att jag och andra kvinnor delar en gemensam erfarenhet: att på olika sätt bli bemötta utifrån vår könstillhörighet och de förväntningar som vilar på den. Och det är viktigt att lyfta fram att kvinnor gör viktiga saker, eftersom den allmänna uppfattningen annars lätt landar i att de inte är kapabla till det. Men från det och till att känna systerskap med alla kvinnor, nej, jag är inte med på det tåget.

Och det handlar om mer än så. Fittfeminism skulle säga att feminismen bara är en kvinnoangelägenhet. Den skulle särskilja könen ytterligare. När målet är, måste vara, det Nina Björk skrev i Under det rosa täcket:
"Att vara kvinna ska inte vara någonting fint - det ska vara någonting ointressant. Bara då kan vi vara fria att forma vår egen identitet oavsett kön."

Jag får vara stolt över att vara del i samma kamp som människor jag beundrar så mycket. Jag får imponeras av den tidiga feminismen och hur de stretade på med samma övertygelse fast allt tycktes så tröstlöst. Men jag vill inte vara stolt över fittan. Den får stanna kvar i trosorna.

"Den är tung den där"

Vi inreder vår nya, stora, inglasade balkong. När Fadern och jag ska bära hem en hylla och några små plastlådor från IKEA tar jag hyllan ifrån honom och säger "Den vill jag bära, det blir för stereotypt annars".

Ja, det var kanske lite larvigt.

Men. Så ofta det händer mig och andra tjejer att man till exempel hjälper till med en flytt, hugger tag i en låda att bära uppför trappan bara för att mötas av en mans förvånade ögon, och repliken "Den är tung den där". Eh, jag vet, jag håller i den just nu.

Och så ofta det händer att tjejerna i ett flyttgäng uttrycker lättnad över att det är killar med, "så kan de bära soffan".

Därför känns det viktigt att bära sin tunga låda. Därför kändes det viktigt att vi var tre unga tjejer som körde flyttbilen 120 mil och packade och bar förra året. Det är inte frågan med stort F, men det är en delfråga. Det är en nålspets mot den stora ballongen som är våra föreställningar om manligt och kvinnligt.

För det är så mycket vi inte kan påverka. Så mycket som tar lång tid och är stort och svårt. Och så finns det sådant vi kan påverka. Gatubilden till exempel. Ju fler tjejer som är utomhus sent, desto mindre otäckt och dumdristigt kommer det att anses med tjejer som är ute sent. (Desto mindre otäckt kommer det de facto att vara, eftersom det är fler ögon ute.)

På samma sätt kan vi bidra med kvinnor som bär stora, tunga saker medan mannen bredvid bär små, lätta saker. Vi får göra vad vi kan. För en framtid där inga tjejer får höra "Den är tung den där".