Kvinna + hammare. Så tokigt!

Ibland försöker jag förlåta den som skulle hjälpa mig att fixa med en hylla, såg min verktygslåda och sa:

"Det var en bra verktygslåda. Vem har instruerat dig att skaffa den?"

Sedan känner jag att jag inte är redo. Idag heller. (Men jag tycker om honom ändå.)

En leksaksaffär i min smak!

Långt om feminism for dummies

Jag tycker definitivt att det borde finnas ett forum för dumma frågor om feminism. En plats där du som ny, stapplande feminist kan få säga "Du är så vacker utan spackel" utan att bli hånad, istället mött med en förklaring av varför det där inte är särskilt hjälpsamt. En välviljans arena.

Men. Jag är så frustrerad över icke-feminister som vill prata med mig om det de TROR att jag står för.
"Du tycker ju att alla män är våldtäktsmän" 
Eh... nej? Inte mycket till diskussion. Förut blev jag ledsen över alla män som tror att jag hatar dem. Nu är jag arg. De vill ju inte ens försöka förstå. De har redan bestämt vad jag tycker.

Lilla Berlin av Ellen Ekman.

Alla män är potentiella våldtäktsmän. Vem säger det? Inte jag. Däremot domar och artiklar som menar att det inte är någon våldtäkt om offret var full, sexig, kåt till en början osv. Hon borde ha vetat bättre än att bete sig så hon väckte den potentiella våldtäktsmannen i mannen. (Se Maria Wennstam)

Jag vet inte hur en når fram till någon som tror att dessa meningar står emot varandra:

"Män står för merparten av alla våldtäkter"
"Jag är ingen våldtäktsman" (en klassisk "Inte ALLA män")

"Män har en överordnad position gentemot kvinnor"
"Jag är inget gubbslem"

Dessa påståenden står inte emot varann.
Vill du prata feminism med mig, får du prata om det jag faktiskt tycker. Korta versionen: det finns strukturer. (Se Nina Åkestam)

Långa versionen:
Okej, här är några fakta: Gruppen män står för merparten av våldet i samhället. Gruppen män tjänar mer än gruppen kvinnor. Gruppen män har ett större ekologiskt fotavtryck än gruppen kvinnor.

Vad beror det här på? Kanske att män föds som aggressiva skitstövlar som mest vill slåss, göra karriär och köra runt i sina stora bilar. Så tror några. Jag är feminist och därför tror jag att detta beror på hur vi organiserar vårt samhälle - och att lösningen ligger där också.

Det innebär att det inte alltid har varit som nu, och att det inte alltid kommer att vara så. Jippi! Förändring är möjlig, läget är inte hugget i sten (eller i gener). För att kunna förändra behöver en först se och sätta ord på det som ska förändras. Det är det som kan uppfattas som att feminister gör skillnad på folk och folk. Men att peka ut problem är inte samma sak som att skapa eller förstärka problem. Feminister vill inte dela upp människor utifrån kön, vi ser att detta redan görs idag och vill förändra det. De orättvisor som finns försvinner inte för att en låtsas som ingenting.

Vi kan beskriva det som könsroller. Att det finns starka mallar för hur en kvinna respektive man ska vara. Roller som återspeglas i stort och smått - leksaksaffärer och löner, romantiska komedier och tjejsemlor, rakhyvelreklam och föräldraförväntningar, domar och Oscarsgalor. Som kvinna respektive man så uppmuntras eller avråds du till olika saker.

Jag menar att rollerna gör stor skada för oss alla. Det är trångt och personlighetsdödande, så på ett personligt plan skulle alla vinna på jämställdhet. Min lillebror och min feminism har växt upp tillsammans, och att befria männen från manlighet är en självklar del i min övertygelse. Att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga män är ett av de värre exemplen, och ja, jag vill skylla mycket på hur en man förväntas förhålla sig till känslor, vänner och framgång. Jag vill ha männen med i kampen, inte för deras systrars och döttrars skull, utan för deras egen skull.

Feminism som bara går ut på att könsroller är dumt, är en feminism som är lätt att tycka om. (Nåja, folk tycks fortfarande bli förbannade om en påstår att flickor kan leka med traktorer.) Men den blir tandlös. Den saknar maktaspekten.

Vi kan tänka att det handlar om vad som händer om en gör allt rätt, enligt idealen. Om du som kvinna är precis som det förväntas av dig, om du som man är en riktig karlakarl. Då är det männen som får makten, pengarna, inflytandet. Materiellt är det tveklöst män som grupp som vinner på att ha det som idag. Det är inte en åsikt, det är fakta. Materiellt skulle männen alltså förlora på jämställdhet. Om Anna har tre äpplen och Lukas sju, då måste han avstå två för att det ska bli rättvist.

Könsmaktsordningen innebär: förutom att göra skillnad på könen ("Män och kvinnor är olika") så värderar vi skillnaderna ("Män och kvinnor är olika bra"). Det är det "manliga" beteendet som belönas i samhället, med pengar eller anseende. Det är bättre att vara rationell än känslosam. Det är bättre att jobba än att vara hemma med barn. Det är bättre att vara sopgubbe än sjuksköterska. Det är bättre att ta för sig än att vara blyg. Män har ett större utrymme: de kan vara på fler platser och göra fler saker.

Några smurfar och en tjejsmurf.

Mannen som norm betyder att det "manliga" är det normala, allt annat är undantag. Mannen är på så sätt osynlig: fotboll och damfotboll, film och tjejfilm. I sjukvården utgår forskning och mediciner från manskroppen, medan typiska kvinnosjukdomar som förlossningsskador ofta får mindre resurser och ses som något en får leva med, det ingår i att vara kvinna.
(Samma osynlighet gäller förstås även andra grupper med makt. När en pratar segregation till exempel så syftar en sällan på hur rika människor med svenskt ursprung isolerar sig i fina bostadsområden.)

Finns det även män som det är synd om? Män som är arbetslösa, fattiga, ensamma, sjuka, ledsna? Ja, massor. Vilket inte ogiltigförklarar könsmaktsordningen. Det är inte en tävling om vem det är mest synd om. Det handlar inte om hur du som individ beter dig eller mår. Det handlar om de strukturer som genomsyrar samhället. De normer för rätt och fel som signaleras i allt från politik till kultur. De konkreta skillnaderna på hur män och kvinnor behandlas och värderas. Personliga erfarenheter är viktiga i politiken, men dessa individuella erfarenheter kan inte i sig bekräfta eller falsifiera helhetsbilden som bygger på fakta.

Detta är världsbilden jag utgår från när jag tänker på vilka problem som finns och hur jag tror att en kan jobba för att förändra. Jag tror att både räknefeminism (pengar, makt, representation) och identitetsfeminism (ideal, leksaker, tjejsemlor) behövs för att kunna förändra. Jag tycker till exempel att lilla ordet hen är finemang, för jag tror att små och stora frågor är sammanlänkade. 

Men tror en inte på strukturer vet jag inte hur detta kan förklaras. Då hörs kanske ingen skillnad mellan påståendena "Gruppen män är överordnade gruppen kvinnor" och "Alla män är mäktiga svin som slår kvinnor"? Strukturer är helt grundläggande i förståelsen av feminismen. Finns inga strukturer - då är jag heller inte feminist.

Det besvärliga med att prata med icke-feminister är inte att de tycker annorlunda. Det besvärliga är att de verkligen inte tycks förstå vad jag menar. Om de förstod - skulle de automatiskt hålla med? Nix. Men då kanske vi kunde ha en givande diskussion. Nu låter jag hellre bli. Varför skulle diskussion alltid vara av godo? Vad är det då en vill ha ut av att diskutera? Att diskutera med någon utifrån väsensskilda utgångspunkter, där en inte är överens ens om de mest grundläggande premisserna, det är inte kul, utvecklande, givande eller upplysande. Det leder inte till ökad förståelse eller framåt på något sätt. Det är bara frustrerande och meningslöst.

Att försöka prata strukturer, normer och samhällsproblem med folk som hellre tar det personligt. (Eller: Kul Med Paint!)

"Svenska grisar lever i regel hela sina liv inomhus, på betonggolv"

"Alla moln har en silverkant"

"Pollen får folk att nysa"

"Grodor är ett samlingsnamn för vissa arter i ordningen stjärtlösa groddjur"

Här finns fler kvinnor som fanns:

• Historiskan
• Forgotten Women

Kvinnor som fanns

Här var vi idag och lyssnade på flera föredrag om Kvinnokamp igår och idag, med anledning av Svenska Kvinnors Vänsterförbunds 100-årsjubileum. Några ostrukturerade tankar:

Vi som var där för att få höra om historien, var i minoritet. Där var mest en massa tanter som hummade igenkännande, för de var med. Den äldsta skulle snart fylla 100 år, precis som föreningen. Gullandet med tanter framstår som obegripligare än någonsin. Detta är inga gosekaniner, det är kvinnorna som kämpat för friheter och rättigheter långt före oss! De har varit med om massor och deras öron lär tåla mer än kakrecept och stickbeskrivningar.

Vi känner till ABF-farbröder. Känns gött att det även finns ABF-tanter, som tar micken under frågestunden bara för att de måste lätta sitt hjärta. Om militarismen till exempel. En kvinna idag höll ett brandtal med otrolig patos. Jag kom på mig själv med att småle åt henne och det skäms jag för. (Finns inget värre än att få sitt brinnande förminskat) Här finns en tagg som svider till. Tänker att på 70-talet var detta sättet att dra igång engagemang, men nu får hon några nickningar och sedan blir det kaffe och kaka. Hur ska en sådan här kvinna mobilisera motstånd idag? I all stolthet över det förflutna så fanns också en vilsenhet: Hur fortsätter vi nu?

Jag är med i Rättviseförmedlingen som jobbar med att ropa Vi finns visst! om till exempel kvinnliga DJ:s och manliga cupcake-kreatörer. Ändå går jag på det gång på gång: att de inte fanns förr. Att historieskrivningen ser ut som den gör för att det inte finns fler kvinnor att berätta om. Ulrika Knutson talade idag, och hennes bok om Fogelstadkvinnorna var en dängande ögonöppnare för mig för några år sedan. Men hallå? De fanns ju! Varför har ingen sagt nåt?! Ada Nilsson. Elisabeth Tamm. Honorine Hermelin. Kerstin Hesselgren. Elin Wägner. Nu när jag läser om Svenska hem dyker samma hjältar upp på nytt, och fler därtill. De som pumpar in tid, pengar och inflytande i det de tror på. Anna Whitlock. Emilia Broomé. Ezaline Boheman. Ina Almén. Självständiga, smarta, modiga, idealistiska kvinnor som bara går på: arbetar och debatterar och startar grupper och utbildar och lever efter sina egna principer trots ett väldigt begränsande samhälle. De bara gör det. Det är en tröst och tacksamhet i det enkla, och stora: De fanns. Låt oss för tusan komma ihåg det!

Vad är problemet?

Säg att kvinnors och mäns roller är av naturen givna. Då finns det ju absolut inget att oroa sig över, för den som gillar riktiga kvinnor och män. Det spelar ingen roll hur mycket genusmaffian försöker förstöra med hen och könsneutrala leksakskataloger och manliga förskolelärare. Inget kommer ändå att förändras. Naturen har ju bestämt att kvinnor stickar vantar och män bygger hus. Om könsrollerna är av naturen givna så behövs det inte att någon står upp för dem. Det som är, det är. Så vad är det biologisterna är rädda för? Varför inte bara låta feministerna hållas och lita på er biologi?

Min stora favorit bland anti-suffragettbilder.

Berätta varför man ska rösta på FI, sa hon.

Men det gjorde jag inte. Däremot kan jag berätta varför JAG röstar på FI i år.

"Lek med tanken," sa jag i tidig vårvinter, "lek med tanken att FI kommer in i riksdagen". Då trodde jag knappt på det själv. Men när Soraya Post kom in i EU-parlamentet kändes det inte ens särskilt stort, utan bara självklart. Det var dags. Det är dags nu.

Det var mitt i allt prat om att rösta strategiskt som jag bestämde mig. Så länge har feminismen kommit på andra plats, i debatten, i partier, hos mig själv. Trots att det är den fråga som jag tycker är absolut viktigast för allas vår frihet och trygghet, så har den fått stå tillbaka. Vi tar det sedan, snart, en annan gång.

Och den gången är nu. Nu taktikröstar jag på feminismen. Nu ryter jag till alla partier: Vi tänker inte vänta! Jag är inte någon lojal partist som jag har varit tidigare, jag kommer inte att dela flygblad eller svära evig trohet, men jag röstar på FI för att de är mitt svar på frågan: Vad behöver vi just nu?

Ja, det finns fler partier som är feminister, men inte fler som bygger hela sin politik med feminism som den ideologiska grunden. Att vara vänster har inte alltid varit synonymt med att vara feminist, och det finns inget som säger att det kommer att vara det i framtiden heller. Klasskamp är kvinnokamp, hette det förr, och fortfarande kan vi få höra att det är klasskamp som för historien framåt, inget annat. Ett sådant vidrigt förminskande av överklassens kvinnor och den roll de spelade i kampen för rösträtt. De som hade resurser och kontakter, möjlighet att pumpa in tid och pengar i rörelsen. Att avfärda deras politiska engagemang som någon sorts hobby är verklighetsfrånvänt - hur fri tror du egentligen att en överklasskvinna var för 100 år sedan?

Tillbaka till FI. Några saker har jag varit tvungen att bli säker på innan jag bestämde mig. FI har en maktanalys. Jag kan aldrig tro på en feminism vars ideologi inskränker sig till ungefär "Det är bra när fler tjejer får ta plats". Insikten om strukturer, normer och hierarkier måste finnas med. FI är mer än Gudrun Schyman. Det är klart att min gränslösa beundran och respekt för Gudrun Schyman betyder mycket, men ett parti kan inte bara vara Gudrun och några stollar. FI lyfter antirasismen och miljön, två av vår tids viktigaste frågor.

Och de har ännu inte hunnit göra mig besviken. Jag förstår att politik är massor av avvägningar, men blir fortfarande naivt ledsen varje gång politiker väljer maktspel framför ideologi och vision. Att vara ett nytt parti sätter FI i en position att drömma stort. Nina Björk beskriver i Lyckliga i alla sina dagar hur det rådande systemet framställs som det enda logiska. Förslag om förändringar måste röra sig inom systemets ramar, eftersom allt annat framstår som ologiskt och verklighetsfrånvänt. Så kommer FI och vänder ryggen åt sådant småduttande, säger sånt där som ett rimligt parti inte bör säga. Det är en politik som är modig och storslagen. Och det är så jäkla befriande.

Well done, Sister Suffragette!

"I dag firas Women's Equality Day i USA till minne av den 26 augusti 1920 då den amerikanska suffragettrörelsen lyckades få igenom det 19:e tillägget i konstitutionen, vilket gav kvinnor rösträtt i hela landet." berättar Historiskan. 

Tänker på denna scen ur Mary Poppins och drabbas av sådan översvallande tacksamhet mot alla dem som vigt sina liv åt en kamp som de kanske inte ens hann se resultatet av. Men vi, vi får leva i det resultatet.



Hej, det är vi, your daughters' daughters! And we do adore you. Well done, Sister Suffragette!

Jag tänker på Mrs Bennet

Och hur det var okej att skriva om kvinnor förr. När Mrs Bennet ska berätta för sin man om en bal så framträder en oerhört tramsig kvinna. Och Mr Bennet kommenterar så här otrevligt:

- Om han hade haft något medlidande med mig, sade hennes man otåligt, så skulle han inte ha dansat hälften så mycket! För Guds skull, säg ingenting mer om hans damer. Jag önskar att han hade vrickat foten under första dansen!
- Kära du, fortsatte mrs Bennet, jag är alldeles betagen i honom. Han är så ståtlig och vacker, och hans systrar är förtjusande. Aldrig i mitt liv har jag sett så eleganta toaletter, jag försäkrar att spetsarna på mrs Hursts klänning...
Här blev hon åter avbruten. Mr Bennet ville inte höra talas om kvinnligt bjäfs.

Ja, uj uj så dum och fånig hon är, den där Mrs Bennet:

Mr Bennet var en så sällsam blandning av intelligens, sarkastisk humor, förbehållsamhet och nyckfullhet, att hans hustru trots tjugutre års äktenskap inte hade lyckats komma riktigt underfund med honom. Hennes själ var mindre svår att pejla. Hon var en kvinna med medelgott förstånd, ringa bildning och ombytligt lynne. Då hon var missnöjd, inbillade hon sig att hon var nervös. Hennes främsta mål i livet var att få sina döttrar gifta, hennes glädje var att gå på visiter och sitta och skvallra.

Hör bara:

[Mr Bennet] som hade blivit fängslad av ungdom och skönhet och det glättiga väsen som vanligen följer ungdom och skönhet åt, hade gift sig med en kvinna vars småsinthet och svaga intelligens redan på ett tidigt stadium av deras äktenskap gjorde slut på all verklig tillgivenhet från hans sida. [---] Sin hustru hade han föga mera att tacka för än att hennes okunnighet och dåraktighet då och då gav honom anledning till ett gott skratt.

Men... hur tramsig ÄR egentligen Mrs Bennet? Om en tänker igenom saken. Detta med att få sina döttrar gifta, det är ju inga romantiska fantasier från hennes sida. Det är det medel som står till buds för att trygga deras framtid. De har ju för tusan inte rätt att ärva något i det pissiga samhälle de lever. Kanske har den intelligenta Mr Bennet någon bättre idé om vad hans döttrar ska leva av, hmm?

Vad kan min kropp stå till tjänst med idag?

Nina Åkestam skrev ett inlägg om mäns raggande, som också gav upphov till fler intressanta inlägg om samma sak. Nina Åkestam tog sig an att förklara varför mycket av den uppmärksamhet som män visar kvinnor är rejält oönskad. Det kan tyckas tramsigt att en ens ska behöva förklara detta, men med tanke på hur det har gått för mig när jag försökt prata t.ex. tafsande med killar, så tycker jag det var ett asbra initiativ att bena ut det ordentligt. Det är schysst att ge svar även på dumma frågor, det är schysst att ge alla en chans att förstå på riktigt.

Men något blev riktigt ledsamt här. Flera tjejer kommenterade att denna manliga uppmärksamhet bara riktas mot snygga tjejer. Att tjejer utanför normen, fula tjejer, tjejer som dem, skulle bli glada för liknande behandling.

Nina Åkestam: "Patriarikatet gör alla till förlorare – både de som blir trakasserade och de som inte blir det mår sämre."

Det är därför denna mittemellanfula tjej vill fylla på med en kommentar. Jag är en sådan där osminkad, hårig och småtjock tjej som inte alls känner igen mig i Nina Åkestams verklighet där män är på en varje dag. Mig händer det sällan. Är jag ute med en snygg vän så får jag en promille av uppmärksamheten. Men några enstaka gånger, ja, några gånger är det mig det riktas mot. Det är jag som får min kropp kommenterad, som blir alldeles nerpratad av någon snubbe som vill berätta för mig vad jag är för en tjej, det är jag som får en spontankram av en främling på pizzerian, eller dras in i en juckande omfamning på ett dansgolv.

Och det är aldrig smickrande. Det gör mig aldrig glad. Aldrig aldrig någonsin.

Inte för att jag är en perfekt feminist. Utan för att i alla dessa situationer är det så vansinnigt tydligt: Detta handlar inte om mig.

Jag är inte en del i ekvationen. Vem jag är, vad jag vill, hur jag känner - irrelevant. Jag finns inte där. Det som finns är en man med ett behov. En man som har känslor, begär, impulser och som kan använda mig och min kropp för att få utlopp för dem. En man som tar för sig. Min roll är på samma nivå som en macka, tandtråd, dörrmatta eller annat bruksföremål.

Detta skriver ju också Nina Åkestam:
"Personen ifråga uppskattar inte mig, utan vad jag gör för honom. Hans liv blir lite bättre och härligare för att jag går runt här och har en rumpa. Men det är ju inte därför jag finns, eller skrattar, eller klär mig på ett visst sätt. De här eviga avbrotten påminner mig om att många runt omkring mig använder mig på det sättet. Det är störigt."

Jag ville bara förtydliga från mitt håll, att det handlar inte om att en är så snygg att en börjat ta sådana kommentarer för givna och att en får höra det så ofta att det blir störigt. Även för en alldeles vanlig tjej som mig är det störigt att bli använd.

Så ja men gud, ragga på! Vi surfittor är inte emot att människor flirtar och visar varandra intresse. Men det ska då vara just det - intresse.

Zebror och hästar

Vi var bara två personer som gick från bussen mot mitt bostadsområde sent den kvällen. Belysningen var kass, så det var mörkt. Han gick några meter framför mig. Och jag kunde inte låta bli att känna en sorts slentrianberedskap, som det här samhället med sin sjuka manssyn tycker att tjejer bör känna sådana här mörka kvällar. Var beredd eller var naiv. 

Så tror jag att han har vikit av till en annan väg, för jag ser ingen röra sig där framme längre. När jag tagit några steg framåt förstår jag varför, han har klivit åt sidan och står stilla i gräset bredvid gångvägen. Jag fryser ett ögonblick, som man gör när man trodde att man var ensam men hade fel. Och killen – han böjer sig ned i och använder mobilen för att lysa på marken. Så jag går fram och frågar om han tappat något. 

Nycklarna såklart. Vi sitter på huk och känner oss omkring i daggigt gräs, hans mobil lyser inte upp särskilt bra, och jag skojar om att man borde kunna ringa sin nyckelknippa. Den har visst studsat en bra bit, det blir jag som hittar den. Han tackar och vi ler och säger hej då. 

Just så odramatisk kan en mörk kväll vara, och för det är jag så väldigt glad.

"Har du pojkvän?"

frågade hon, när jag låg med min håriga fitta i vädret. "Nej". Hon nickade, "Då förstår jag. När du får det måste du." Och sedan drog hon, ritsch-ratsch, och det blödde och min bikinilinje blev ett enda stort blåmärke och när det bleknade var jag så fin och len i några veckor, tills jag blev mitt vanliga jag igen.

Hår.

Ett så klyschfeministiskt ämne att jag kanske borde låta det vara. För att vara feminist är inte lika med att vara hårig. Men en del av feminismen handlar om att ifrågasätta normer, och då kan vi hamna där i håret ändå.

Jag gick till Ica häromdagen, i knäkort sommarklänning och bara ben. Som inte blivit rakade på två månader. Fulla med centimeterlångt (minst!) mörkt lurv.

Inte för att jag tänker sluta raka mig. Jag tycker att rakat är överlägset snyggast. Men. Jag gör mig inga illusioner om att det beror på en personlig preferens. När det råder konsensus om att kvinnoben ska vara släta, så beror det såklart på ett gemensamt ideal.

Det jag strävar efter är odramatik. Att jag inte ska känna ett tvång att raka benen varje gång de kommer att synas. Jag vill ha en mer avslappnad inställning, vara hårig ibland och rakad ibland, utan mankemang. Så jag light-kbt:ar. Testar hur farligt det känns.

Och han som föredrar kvinnor så släta som möjligt vill säga rätt sak, något diplomatiskt som inte knäcker min glädje över hur okej det kändes, något snällt. Så han säger att tja, överlag kanske man borde bry sig mindre om ditt utseende.

Som om vi pratar om att jag har vågat gå ut i smutsiga kläder eller med fett och rufsigt hår. Men mitt mål var inte att prova att gå ut ful, utan att se om jag kan omvärdera för mig själv vad som är fint och fult.

Det som gör mig frustrerad är att jag vet att äcklet inför hår inte har något med verkligheten att göra. Hår är inte fult eller äckligt, hår är hår. Men är det inte ändå majoriteten som dikterar verkligheten? Om 90 procent av alla människor tycker att hår är äckligt, så blir det äckligt.

Det gör håret till ännu en del i den deprimerande buketten av föreställningar om manligt och kvinnligt. När en kvinnlig bloggare lade upp en bild på sina håriga ben spekulerades det i om det egentligen var mansben. För kvinnor är ju inte så håriga. Lika logiskt vore det om jag ifrågasatte att kvinnor har naglar eller producerar saliv.

Och vi hamnar återigen i läget att en kvinnlig kropp aldrig är summan av att vara kvinna + att ha en kropp. En kvinnlig kropp måste skapas.

Tänk om kvinnors håriga ben, armhålor och fittor blev lika dramatiska som mäns håriga hakor. En stil som vissa gillar och andra inte. "Tjoho nu kör vi!" borde det stå här. Men jag kan inte tro att jag får uppleva den dagen.

Att blunda och kissa och kalla det för politik

Jag skriver ibland om att leva som om vi redan har uppnått utopin, som ett politiskt verktyg. Om att gå ensam på en mörk gata, trots att det förekommer (få) överfallsvåldtäkter, eller vägra att kroppsnoja.

Att pinka revir genom att blunda för de andra kissande hundarna. Att mota bort orättvisorna genom att vägra rätta sig efter dem.

Det är min övertygelse att förändringar börjar med oss. Vi kan inte vänta på att få friheten till skänks från någon annan. Någon var först med att använda ordet flata som något annat än ett skällsord. Ringar på vattnet, ni vet. Därför ser jag det som en början att gå ensam om natten eller bära tunga saker. Det är ett medvetet arbete för att människor inte automatiskt ska vända sig till mannen i rummet så fort en skruv ska skruvas i, ringa en kvinna för att fråga hur man egentligen steker omelett, eller bara erbjuda sig att följa sina tjejkompisar men aldrig sina killkompisar den ensliga vägen till busshållplatsen.

Men att det funkar ibland betyder inte att det kan översättas till alla situationer. Jag ser det som ett verktyg bland många, att använda med eftertanke. Mycket effektivt för vissa sorters kamper, kontraproduktivt för andra.

Att begära att tjejer ska vara glada, självsäkra, smarta, kåta, vackra, modiga, starka, pigga, händiga, snälla, vältaliga, bestämda, självständiga och så vidare, allt på en gång, är bara att lägga sten på börda genom kräva än mer perfektion. Att tänka att "det är väl bara" för tjejer och killar att bortse från samhällets normer och därmed som genom ett trollslag bli immuna mot dem är naivt. Därifrån är det nära till att börja döma människors personlighet, för att de inte "lever utopin" nog. Då gör man en frihetssträvande ideologi kvävande istället.

Strävan mot en isolerad utopi är övermänskligt krävande, orealistisk och öppnar för en smutsig elitism. Så kissa lagom. Och kom ihåg att sikta.

Att välja sex

Är inte titeln på Kay Pollaks nya bok. Utan handlar om att #prataomdet. Nu gör jag det. Nu har jag känt mig för länge nog, så låt oss öppna den där bökiga luckan till sexet.

Initiativet att snacka sexuella gränsdragningar, gråzoner och övertramp släppte fram många berättelser om rena övergrepp. Situationer som jag aldrig har varit i närheten av. Jag har upplevt det vanliga tafsandet. Det värsta: en främmande kille som plötsligt hade handen stadigt på min fitta, mitt på ljusa dan, på en knökfull stadsbuss där det inte fanns utrymme att vrida sig bort. Paniken. Där hade jag gärna upplåtit min plats till de som tycker att tafsande är en komplimang. Så har jag blivit förföljd en gång, och tjatad på. Mycket obehag, men inget som har känts direkt hotfullt.

Men #prataomdet ville också få oss att tänka på hur vi ser på sex och vad vi gör mot oss själva och andra. Där såg jag mig själv i nytt ljus.

Det var en utgång som blev katalysator.
Jag var på bra humör, och sa till en av vännerna ”Vet du, jag tror jag känner för att bli uppraggad”. Ja, det var så jag sa. Inte ”Jag ska ragga upp någon”. Hon tyckte okej, låt oss hålla utkik, säg till när du ser någon som är din typ. Och jag sa aldrig till. För vad är min typ? Det var som i den där Sundsvallsversen "Och såg vid såg jag såg varhelst jag såg". De var en massa, ingen kändes mer rätt eller fel än någon annan.

Jag är inte van att välja, utan brukar låta mig bli vald. I enlighet med stereotypt kvinnlig passivitet. Jag inser att jag aldrig har känt att ”Nu ligger jag med X”. Utan: ”Nu ligger X med mig”. Där finns en väsentlig skillnad. Jag har faktiskt aldrig reflekterat över om jag vill. Eller: Jag har inte tänkt på att det kan vara så att man inte vill. Vill någon ha en ska man känna sig smickrad. Passa på, liksom. Allt sex är bra sex.

Det har väl att göra med att jag, som oerfaren, har tyckt att det är praktiskt att låta den andra leda. Men till den grad att berättelsen om mitt sexliv är, tja, den är inte berättelsen om mitt sexliv.

Nej, ingen har utsatt mig för något. Jag har varit med fina killar och tjejer som jag inte vill framställa i dålig dager. Det har varit bra sex och dåligt sex. Men jag har handskats så onödigt slarvigt med något som kan vara så kul och skönt och bra. Gjort det mycket tristare än det är. Och jag har handskats slarvigt med mina kompanjoner genom att inte aktivt välja dem. Inte kul att vara medpart i sådana ligg. Att bli vald eller bortvald är något som alla förtjänar.

Nu vill jag ta kommandot. Nästa person vill jag välja.

Det personliga är...ja, ni vet

När jag hade skrivit fitta ungefär fremtielva gånger och undrade vad jag egentligen höll på med, kom jag att tänka på den där gången när jag och två vänner pratade om sex och sensualitet som kryper ner i åldrarna, och jag sa ”Jag tycker att det är viktigt att man onanerar ordentligt innan man förlorar oskulden, så att man känner sin kropp och vet vad som känns bra och inte”. Det blev tyst.

Inte för att detta var några extra pryda eller trångsynta tjejer, utan för att de inte väntade sig att jag skulle börja prata onani, antar jag. Jag klev över en osynlig gräns. För ibland är steget längre än man kan tro mellan samlagssex-snack och ensamsex-snack. Jag har pratat avsugningar med en hel del av mina nära vänner. Men det är betydligt färre som jag har pratat klitoris med.

Alltså. Vi är vuxna människor. Vi ligger. Det är privat. Men (ni vet vad som kommer nu) det personliga ÄR politiskt. Liggandet är precis lika omgärdat av ramar, fördomar och normer som resten av samhället. Antagligen mer. Det är därför vi ska prata om det. Det känns förbannat obekvämt bara att skriva det här. Just därför försöker jag skriva det. #prataomdet-gänget har gjort något stort genom att visa att det är det som skaver som behöver sägas högt.

Fittan i finrummet

Ibland dyker det upp örhängen, halsband, kuddar och broscher i form av fittor. Detta kan jag bli förvånansvärt förtjust över. Plötsligt önskar jag mig en beige cernitlerafitta att hänga om halsen. Varför då?

Vad är det egentligen jag vill säga med fitteriet?

Kanske:
"Jag har en fitta, och det är jag glad för."

Visst är jag det, den skänker mig mycket glädje, men vad angår det andra? Min fittglädje är personlig. Låt oss säga att det handlar om att låta fittan vara något annat än ett skällsord. Avdramatisera och avmystifiera kvinnors sexualitet. Fira fula, underbara fittan och bjuda in den i finrummet. Men sitter kuken i finrummet och sörplar te? Inte är det bara fittan som är portad därifrån, det är väl sexualiteten överhuvudtaget? Och vill man låta fittan bli en odramatisk kroppsdel bland andra är det inte rätt att lyfta fram den som en symbol för något större.

Kanske är det:
"Jag har en fitta, och det är jag stolt över."

Fittan är något jag har gemensamt med Elisabeth Tamm, Nour El Refai, Ada Nilsson, Gudrun Schyman, Lina Thomsgård, Nina Björk, Liv Strömquist och många fler. Jag är rädd att det är vad det handlar om. Att tillskriva mig själv del i ett kollektiv. Ett kollektiv av kämpande, drivna, fantastiska kvinnor.

Men oj vad kontraproduktivt. Intellektuellt är jag ju mot sådant där. De här personerna har behövt kämpa på grund av att de är kvinnor, de har inte fått sina egenskaper tack vare att de är kvinnor. Det är inte fittan som bestämmer vilka de är. Att tänka så är motsatsen till min ideologi.

Precis som jag skrivit tidigare står systerskapsfeminismen för något som jag inte helhjärtat kan ta till mig, varken intellektuellt eller känslomässigt. Jo, det är vettigt att peka på att jag och andra kvinnor delar en gemensam erfarenhet: att på olika sätt bli bemötta utifrån vår könstillhörighet och de förväntningar som vilar på den. Och det är viktigt att lyfta fram att kvinnor gör viktiga saker, eftersom den allmänna uppfattningen annars lätt landar i att de inte är kapabla till det. Men från det och till att känna systerskap med alla kvinnor, nej, jag är inte med på det tåget.

Och det handlar om mer än så. Fittfeminism skulle säga att feminismen bara är en kvinnoangelägenhet. Den skulle särskilja könen ytterligare. När målet är, måste vara, det Nina Björk skrev i Under det rosa täcket:
"Att vara kvinna ska inte vara någonting fint - det ska vara någonting ointressant. Bara då kan vi vara fria att forma vår egen identitet oavsett kön."

Jag får vara stolt över att vara del i samma kamp som människor jag beundrar så mycket. Jag får imponeras av den tidiga feminismen och hur de stretade på med samma övertygelse fast allt tycktes så tröstlöst. Men jag vill inte vara stolt över fittan. Den får stanna kvar i trosorna.

"Den är tung den där"

Vi inreder vår nya, stora, inglasade balkong. När Fadern och jag ska bära hem en hylla och några små plastlådor från IKEA tar jag hyllan ifrån honom och säger "Den vill jag bära, det blir för stereotypt annars".

Ja, det var kanske lite larvigt.

Men. Så ofta det händer mig och andra tjejer att man till exempel hjälper till med en flytt, hugger tag i en låda att bära uppför trappan bara för att mötas av en mans förvånade ögon, och repliken "Den är tung den där". Eh, jag vet, jag håller i den just nu.

Och så ofta det händer att tjejerna i ett flyttgäng uttrycker lättnad över att det är killar med, "så kan de bära soffan".

Därför känns det viktigt att bära sin tunga låda. Därför kändes det viktigt att vi var tre unga tjejer som körde flyttbilen 120 mil och packade och bar förra året. Det är inte frågan med stort F, men det är en delfråga. Det är en nålspets mot den stora ballongen som är våra föreställningar om manligt och kvinnligt.

För det är så mycket vi inte kan påverka. Så mycket som tar lång tid och är stort och svårt. Och så finns det sådant vi kan påverka. Gatubilden till exempel. Ju fler tjejer som är utomhus sent, desto mindre otäckt och dumdristigt kommer det att anses med tjejer som är ute sent. (Desto mindre otäckt kommer det de facto att vara, eftersom det är fler ögon ute.)

På samma sätt kan vi bidra med kvinnor som bär stora, tunga saker medan mannen bredvid bär små, lätta saker. Vi får göra vad vi kan. För en framtid där inga tjejer får höra "Den är tung den där".

Mänskliga berättelser

Och: Jag är så glad att det var män på Mia Skäringers show. Män som jag sedan hörde prata om hur bra det var.

För det är synd att Dyngkåt och hur helig som helst marknadsförs som och förväntas vara en kvinnoshow. Det Mia Skäringer pratar om är allmängiltigt. Jag tror att alla har varit med om att förnedra sig för att bli älskad. Att leta. Falla. Jämföra sig med andra. Använda mer eller mindre bra strategier för att klara livet. Göra sitt bästa man kan just då. Och, förhoppningsvis, så småningom landa. Inte i att det aldrig mer går dåligt, men i en trygghet. Att dessutom kunna formulera det så vasst och roligt som Mia gör är sann talang.

Att män inte kan identifiera sig med kvinnor är ett vanligt feltänk. Det finns böcker, sporter, shower, band, filmer. Och så finns det tjejböcker, damsporter, kvinnoshower, tjejband och tjejfilmer. Men vi tjejer har alltid identifierat oss med pojkar och män. Vi har förtjust följt Emils hyss, tyckt att Jonas Gardell med En komikers uppväxt talat rakt till vår själ, och känt Colin Firths bedövande sorg i A single man.

Detta är skildringar av hur det är att vara människa. Och det vore en stor förlust för män att bara ta del av halva mänsklighetens berättelser.

Fantastiska, ärliga Mia

Mitt skyddshelgon Mia Skäringer var i Karlstad i helgen. Hon, som först bara var en jävligt rolig människa, och som nu betyder massor för mig.

Jag har gått från att skratta åt hennes karaktärer till att skratta med dem. Tabita som ger ungarna en glass till, Gulletussan som förföriskt sjunger Cecilia Lind, Mia som inte kan skratta på rätt ställen eller göra sig platt nog för att passa in.

Mia har blivit någon jag håller mig i när det blåser. I riktigt svåra tider biter jag mig fast i mantrat "Kan Mia så kan jag". Just för att hon varit så ärlig med sitt eget mörker. Just för att hon verkar med ambitionen att spräcka illusionen om att det går så lätt och lyckligt där på andra sidan staketet. Ambitionen att nyansera en offentlig värld av cupcakes.

Mest tycker jag om att hon inte är fast i att vara en lyckad feminist. Den där märkliga bördan som läggs överst i högen av krav. Att vara en kvinna som alltid är nöjd med sin kropp, aldrig googlat maglyft, alltid är självsäker, aldrig är rädd, aldrig ställt upp på dåligt sex bara för att man är glad att någon vill ha en, aldrig försökt förändra sig för att förtjäna någon annans kärlek. Den där tolkningen där "det personliga är politiskt" betyder att du kan leva utopin själv, i en perfekt koloni isolerad från samhällets normer. Feminismen som tycker att kampen förs bäst genom att man låtsas att den redan är färdigkämpad. Som säger Var perfekt eller skäms (Julia Skott får exemplifiera: Var nöjd med din kropp eller skäms).

Jo, den finns, och Mia sticker hål på den med Tabitas tatueringsnål och Gulletussans sax. För det tycker jag om henne och respekterar henne oändligt.