Fjortonåringen

Tänker på en fjortonåring som blev skitsur när hennes mamma råkade spela över en VHS med tre dokumentärer, varav en handlade om prostitution i Indien. Någon handlade säkert om Aids också. De där dokumentärerna hade hon såklart redan sett, men de var så bra att hon ville se dem många gånger igen.

Jag saknar henne ibland. För sanningen är att idag är min allmänbildning bristfällig. Jag tycker att det är svårt att sortera bland all information, vad vill jag veta, vad är jag skyldig att känna till? Var ska jag hämta min kunskap ifrån, hur ska mina informationsrutiner se ut? Jag har en hel del vita fläckar.

I tidiga tonåren kunde jag briljera. Jag var så vetgirig. Och vilken spännande tid det var, jag blev medveten om världen och navigerade bland ideologier för att hitta just mina principer. Jag läste Katarina Wennstams Flickan och skulden, och plötsligt hade världen andra färger än förr. Om jag hade fortsatt i den takten hade jag för farao varit ett geni idag.

Men samtidigt. Allt var så jobbigt då. Skolan var tråkig och lärarna präktiga. Jag kände inte gemenskap med någon enda person i min egen ålder. Och hemma föll allting sönder. Folk bara bråkade, dog eller grät. Jag brydde mig nästan inte om några människor, och jag kände nog inte att någon brydde sig om mig. Även om den var självvald var ensamheten tung ibland.

Nu har jag mer än jag hade då. Jag har vänner och sammanhang. Det finns plats för mig att vara mig och samtidigt ha givande relationer med andra. Fler saker konkurrerar om min tid. I det sammanhanget är det kanske okej att allmänbildningen släpar efter.

Men lite smartare måste jag allt bli.