Blå ögon behöver Birgitte

Har tittat ikapp Blå ögon och tycker det är både spännande och bra. Men jag tycker förstås att det är lite tramsigt med en stabschef som inte verkar ha fler arbetsuppgifter än att leka privatdetektiv.

Längtar efter ett svenskt politiskt drama utan konspirationer, mord och terrorister. Strunta i att fläska på så mycket. Regeringsförhandlingar, principer som ställs mot inflytande, intriger och pakter, mediekontakter och krishantering, fakkin decemberöverenskommelser. Borgen alltså. Danskjävlar, vad bra de är på att göra TV. Birgitte Nyborg 4-ever!

Blyff med Tartyff

Ville icke se gammal komedi på stadsteatern. Eftersom min erfarenhet av gammal komedi är ca: hohoho, vi klär ut oss till varann och så tror du att du är otrogen men det är bara lur, vi skrattar så vi kissar på oss för några hundra år sedan.

Men jag ville sitta i en go stol tillsammans med kompis efter arbetsveckan, så jag sa ja till Tartuffe. Och det gjorde jag rätt i.

För att:
Scenografin var cool, koreografin coolare, ljussättningen coolast av allt! Så fruktansvärt genomarbetat och effektfullt. Linjer, skuggor och rörelse, lek med dörrar och storlekar. Fick mig att tänka på hur mycket i en pjäs som ligger utanför manus, hur varje regissör och ensemble sätter sin prägel på ett verk i allt från tonfall till kroppshållning.

Det var på rim! Vilket de skötte utmärkt - det smattrade fram i en rytmisk lek som ändå lät märkligt naturlig. Att de pratade som folk gör mest, och rimmen kom med av bara farten.

Ingen klädde ut sig! Istället: falskhet som går djupare än att byta hatt. En sådan där ljuvligt manipulativ genomond lismande skurk som är så härlig att se på scen.

Carina M Johansson ville aldrig hålla käft!

De använde mitt favoritord! Som en nästan aldrig hör: "I denna snöda värld..."
"Snött", säger jag och skulle vilja säga mest hela tiden. Tror ibland att det är ett ord som bara finns i min fantasi.

Överraskande inspel av franske kungen! Mycket märkligt och lustigt. Vad betydde det? Känner att jag ej kan min Molière.

Jag diggar en del som Filip och Fredrik gör, men jag diggar den här analysen mer!

Vad Sherlock Holmes gör när han inte löser brott

Importerar mejeriprodukter från "Västerböten".

Du vet kanske inte än att du kan

Men herre min skapare, är det teatern som har förändrats eller är det jag? Ikväll går jag återigen därifrån alldeles sprickfärdig av känslor efter att ha sett någonting som angår mig. 

Kikkiland. Kikki Danielsson spelar sig själv och skaparna vill visa en annan grupp människor än de som vanligtvis syns på teatern. Vi är i en liten sketen håla där drömmarna är trånga och allt är sig likt. Där Kikki är idol och soundtrack.

Det vill säga: landet som jag kommer ifrån.
Och jag värjer mig först, ser bara nidbilder av white trash. Men det blir något annat.

Igenkänning. Det vardagstrista. En töntglad icakille. Präktiga par. Bugg! Ett sätt att vara mot sina barn – älska dem äkta men ointresserat, inte tro att de kan bli något särskilt. För vad är det för särskilt med dem, vad är det för särskilt med någon här?

Mitt i allt det vanliga: en stark destruktiv kraft. Jo, hålan är fortfarande en plats man behöver lämna, en plats som kväver och förstör. Men okej. Så ÄR det ju för många. Och för karaktärerna finns chansen att växa. Dramatikern leker med oss alla, skänker en stor vinst, krossar den i nästa stund, slår oss i ansiktet för att vi inte ska glömma att detta kan sluta i fullständig katastrof. Men, på något sätt, något bisarrt sätt, så slutar det i: Hopp.

Det står i programmet att Kikkis låtar och manuset bryter in i varandra och fördjupar och förstärker. Ja jävlar, så är det verkligen. Dansbandsmusiken och Kikki är en katalysator i dessa människors liv. Den här föreställningen hade inte varit densamma utan henne.

Och publiken. Vi är nog en ovanlig blandning. Tack vare att pjäsen är utformad som den är, så blir vi även publik till Kikkis show i pjäsen. Hon kliver fram och presenterar basisten – vi applåderar. Alla låtar applåderas. Och snart bryter applåderna sig helt loss från vanliga ramar. När karaktärerna får något – sin seger, sin chans, sin frihet, sin glädje. Då applåderar vi av ren förtjusning. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Det är sista föreställningen och skådespelarna på topp. Lisa Lindgren som är en helt vanlig leopardmönstrad Tina som bara inte vill vara ensam. Carina M Johansson kan sin kvävda kåta fru sedan Gynekologen i Askim. Första scenen med henne, och hennes make som sitter och grymtar sig igenom filtallriken för att få uppmärksamhet – det kryper i hela kroppen. Så en nervig tonåring som måste flyga NU eller förkolnas. Göran Ragnerstam dansar så att sadismen syns i varje rörelse – men ändå, med ett litet litet tvivel. Är han så vidrig eller misstar vi oss? Och den misslyckade sonen som beställer en bas och plötsligt finns sagan inom räckhåll, kanske, om nu bara... Hans minspel spelar på alla strängar i mig, jag slår händerna för ansiktet, jag fånler hela vägen in i skelettet. Älskade lilla vän, fånga nu din dröm! Du vet kanske inte än att du kan, men vi tror på dig, varenda en i den här berusade publiken.

När allt är vårt att bära

På grund av ett bortglömt teaterkort får jag nu gå på teater tre gånger på två veckor. Kultuuur. Det är inte frågan om vad jag vill se, utan vad som överhuvudtaget spelas. Igår: En handelsresandes död.

Visst har jag sett teater förr. Tycker nästan alltid om det. Om inte skådespelet engagerar så finns ju alltid scenografi, ljus eller koreografi. Men för det mesta måste jag översätta mycket. Från teater till liv. Pjäsen kommer inte till mig och berör, jag måste själv gå dit och leta och hämta det som kan beröra mig.

Det här var annorlunda. En upplevelse som kommer sitta i hela livet, känns det som. Så lågmält och naturligt att jag köpte allt. Satt på första raden och resten av publiken, ja de fanns väl där någonstans men inte med mig. Det var bara jag och ett rum där allt höll på att gå så smärtsamt åt helvete.

Det var en pjäs om två  saker.

1. Hur vi ser på framgång och lycka och vad det gör med oss.
2. Hur kärleken inte är nog när en familj skadar varandra.

Urpremiären var 1949 men det här är en berättelse om oss. Om arbetslinjen. Om hur din identitet och ditt värde är så kopplat till ditt yrke att utan det förlorar du all värdighet. Inte behöver någon tvinga oss att arbeta ihjäl oss, det gör vi ju så hjärtans gärna. För visst är det hedersamt att dö på sin post. Ingen ska kunna säga att vi inte arbetade bra. Arbetade på. För att få det där livet, det där huset, den där bilen, den där förbannade stoltheten. Arbetade vidare mot ett sedan - för en dag älskling kommer vi att dra oss tillbaka och leva gott i det där huset på landet och kanske kan vi odla rödbetor på gården. Du ska få se. Jag går och köper frön. I morgon känns allt bättre.

Vi är tacksamma för vårt arbete, men är arbetet tacksamt för oss? Så slarvigt arbetslivet handskas med dessa mina minsta. Att ha ett jobb där jag trivs, uppskattas och respekteras, med en lön jag kan leva på - det är visst ett hutlöst krav. Att vi har mage att göra anspråk på detta oerhörda.

Ja, det stod i programmet att Arthur Millers pjäser "präglas av politisk medvetenhet och ett starkt samhälleligt engagemang". Och det är klart att detta är samhällskritik! Men inte klumpig, inte högljudd, inte jag-har-en-gitarr-och-ett-budskap-så-jag-behöver-väl-ingen-melodi-samhällskritik.

För det är också något så enkelt som en man i kris som sänder jordskalvsvågor genom alla omkring honom. En klippa till lojal fru. En son som ska erövra världen, så bäst han är. Och så en som bara vill bli synlig. Det gör ont att vara någons barn. Hur vägen till tragedi är kantad av lyckliga ögonblick och goda föresatser. Hur kärleken får oss att hålla ut för länge. Får oss att tro att allt är vårt att bära. Den djupa smärtan i att vilja bära varandra men inte räcka till. Hur räddar jag dig? Säg bara hur för jag gör allt för dig.

Det gick rakt in och det var tårar redan före paus. Men ingen känsloporr. Ingen rasande urladdning. Det var en stillsam sorg och en desperat fråga: Finns det något hopp?

Att vara eller inte vara snygg

Jo, jag vet att mode är en stor grej på Oscarsgalans röda matta. Men jag blir ändå lite illamående av detta ständiga betygsättande av utseende, på en filmgala. Kvinnorna är vackra, bedårande, förtjusande, bla bla. Och från hyllandet är det så nära till hånet: Hur tänkte de där, usch vilken nyans, pinsamt, omodernt, för mycket löshår, fel smink och så vidare. Så befriade männen är från det där, i sina kostymuniformer.

Guldgnället

Guldbaggegalan, och på twitter slentriangnäll på svensk film. Som när jag som barn tvingades smaka på maten, hade broccoli i munnen i en halv sekund, för att sedan spotta ut den utan att ens överväga saken.

Kritik kan vara konstruktiv. Sådan kritik brukar till exempel handla om små resurser, om hur filmstöd delas ut, eller om dålig fantasi och filmer som stöps i samma form. Men ikväll lät det mest: Åh, vad löjligt att ha en filmgala i Sverige, jag lider, svensk film blaha blaha. Det var som om klagarna hade fått en släng av sjukan att försöka plocka poäng genom att stämpla allt med Sverige som trist, så där som görs på vissa förfester där festarna helst vill flytta till Indien eller USA, men bara råkar bli kvar i Borås. Som om gnället skedde av princip, och sådant gör mig ärligt förbannad. I sådana lägen känns argument som "Gör det bättre själv då" eller "Låt bara bli att titta på skiten" plötsligt legitima.

Man måste inte gilla allt. Men det är just det: Filmåret 2010 fanns det ju så mycket att välja på. Jag har fortfarande massor av filmer från förra året som jag ser fram emot att se. Att i det läget behandla "svensk film" som EN genre känns ungefär lika balanserat som att säga "Färger är fula" eller "Mat är äckligt".

Tre riktigt bra filmögonblick för mig under 2010: Snabba cash, vars ångest tog tag i mig. För kärleken, stundtals övertydligt moraliserande, men ofta träffande. Himlen är oskyldigt blå, där Bill Skarsgård och Peter Dalle briljerar. Bill har verkligen förmågan att få mig att glömma att jag tittar på film. Så naturlig, okonstlad.

Filmer jag fortfarande ser fram emot: I rymden finns inga känslor, Svinalängorna, Sebbe, Cornelis, Till det som är vackert, Miss Kicki. Och ja, jag tänker se Änglagård och Fyra år till också. Alla kan de ge mig något, på olika sätt.

Bekännelse:

Jag gillar filmen En riddares historia. Inte ironiskt. Vi fick se den någon gång på högstadiet, samtidigt som betygssnack pågick i korridoren. Och jag blev - berörd. Känslan sitter i. Jag tycker den är fin. Och så var det med det.

Tjo, sa gumman och gick på bio

Igår var jag på bio med en massa flickor ur en annan flock. Det var en förhandsvisning och jag hade fått gratisbiljett för att jag blev medlem i Exotic Snacks för att få varuprover av lite schyssta nötter. Nötter är gott, och gratisprover vaggar alltid in mig i (den irrationella) känslan att världen är god. Och bio! Bio är underbart. Blev jag erbjuden att se någon av Saw-filmerna på bio skulle jag tacka nej, i övrigt säger jag inget annat än ja, ja, ja.

Så vi såg Pippa Lees hemliga liv, jag och de andra flickorna. De hade fått sina biljetter från Klick. Men det var inte bara smala och trendmedvetna tjejer, utan också en jätteman i cykelhjälm. Bredvid mig två damer som diskuterade någon som var ansvarslös fast hon var trettio. När vi fick påsar med nötter och fjantigt vitaminvatten (och jag försvann bort på ett rosa moln i denna goda värld) sa damerna "Vad TREVLIGT" högt och med tjockt L, och det tyckte jag om.

Filmen var mycket märklig, kanske för att den inte hade några tempoväxlingar utan ständigt låg på samma nivå. Kanske för att huvudkaraktären var så ruskigt svår att identifiera sig med. En kvinna som under stora delar av sitt liv inte ville någonting. Inte någonting. Som älskade sin man utan att jag någonsin kunde förstå vad de fick ut av varandra, utom möjligen att hon såg en fadersfigur i honom. Romantiskt, typ. Men ändå: stillsamt filosofisk, lite skruvad och inte i närheten av så tramsig som jag hade förväntat mig. Fint det. (Uppdatering: DN:s Jane Magnusson formulerar det jag kände i salongen)

Och varför har ingen berättat för mig om biografen Capitol? En gammaldags salong i Haga, med en enda sunkig toalett med hasp istället för lås, och de eftertraktade mittenplatserna i salongen finns inte, för där finns istället en mittgång. Häpp. De visar vanligtvis en massa ovanlig film, svår film, kultfilm. Mycket som jag inte är ett dugg intresserad av, men med potential att hitta pärlor.

Hasse Alfredssons diamant

Sommaren 2008 var rörig. Jag grunnade mycket, grät mycket, grälade mycket, promenerade mycket och tittade mycket på Scrubs. Beslutade mycket.

Så, en kväll, blev jag frälst. Dock inte av Gud. Det var Kolavippen som kom, Hasse Alfredssons karaktär i hans barnfilm Jim och piraterna Blom.

Jag kom plötsligt ihåg hur Kolavippen besöker Jim, som förlorat sin pappa, för att plocka ut den tunga svarta sorgestenen ur hans kropp. Men sorgens själva kärna, en diamant, ska stanna kvar hos Jim. Med ens visste jag vad jag skulle göra.

Det kanske låter tramsigt, som om jag överdriver eller skämtar eller hittar på. Men det var så. Sedan dess har jag längtat efter att se om den filmen. En VHS från 1987 är tyvärr inte helt lätt att få tag på.

Nu är den min.
Jag har ännu inte kommit mig för att sätta mig och titta på den. Bara så där. Utan att på något sätt bekräfta ögonblickets högtidlighet.
Men den är min.

En ateist tänker på gud

Oj, vad Gardells gudsprogram var omtumlande. Eftersom jag läst hans "Om Gud" blir detta en lättillgänglig och bildmässig repetition. Med humor.

Hans gudstes går ut på att den gud som beskrivs i Gamla testamentet är ett hopplock av många olika gudar. Det är förklaringen till att h*n är så motsägelsefull. Olika folk har i olika tider vänt sig till gud med det de behöver hjälp med. De har skapat sig bilden av en kärleksfull fadersfigur, eller en brutal krigsgud.

Det intressanta är att enligt Gardell innebär detta inte att Bibeln och gud är menlösa. Han menar att våra bilder av gud aldrig ÄR gud, de är just bilder. Bakom dem finns något - en förnimmelse av något som är större än oss själva. Och det finns kvar under alla Gamla testamentets lökskal.

Då är detta att vara troende inte längre att köpa hela Bibeln, hela katalogen av möjliga gudar. Kanske ÄR kristendomen just ett smörgåsbord. När vi kan vår historia och vet varför olika gudsbilder uppkom, kan vi själva söka vår bild. Vår gud. Att tro blir inte ett passivt accepterande, utan ett aktivt ställningstagande. "Det här är min gud".

Så tänker Gardell, om jag förstått honom rätt. Och jag blir engagerad, förvirrad, fundersam. Konstigt nog. För jag tror ju inte.

Vanföreställningar till På Spåret

Idag kunde jag På Spårets musikfråga innan låten ens började spelas. Och vad har man en blogg till om inte för att skryta utan att bli avbruten?

Sedan var det något museum som var byggt av titan också, och då kände jag att detta är ju HELT OTROLIGT. Jag kände mig allmänbildad, smart, kulturell. Särskilt när de visade några skulpturer från Hannover och jag sa "Det ser ut som de vid Moderna muséet" och det var samma konstnär. Stoppa pressarna! Kvinnan som krossas varje vecka i DN:s nyhetstest och aldrig vunnit TP kunde svaret på tre och en halv fråga i På Spåret.

Grejen är att förut kunde man avfärda På Spåret för att det var töntigt och gubbigt. Nu är det plötsligt kult men fortfarande inte alls roligt eftersom man ställs inför faktumet att man inte är så jävla allmänbildad. Trots att man ska föreställa journalist och ung och engagerad.

Då är de här små stunderna av vanföreställningar så fina. Jag inser att jag beter mig precis som tjejen som andäktigt förklarade för mig hur hon på högstadiet plötsligt blev SUPERSMART och ett GENI och förstod ALLTING och därmed fick VG i biologin, och jag var tvungen att spela med och säga "Nämen!" på ett mycket chockat sätt.

Men låt mig hållas en stund, va. Låt mig hållas. Säg "Nämen!" eller var tyst.

Filmfestivalen har kommit till stan

A Single Man är en fin film om sorg, där Colin Firth och Julianne Moore ser mer mänskligt slitna ut än vi är vana. Nicholas Hoult som spelade Marcus i About a Boy gör också en stor roll.

Ibland blir man skriven på näsan, men för det mesta känns historien ärlig och får ta den tid den tar. Och sorgen är outsägligt vacker. För "varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål" (Harry Martinson). Sann sorg rymmer oceaner av kärlek.

Vadå norm?

Annars så geniala Skavlan gör mig besviken ikväll. Han låtsas inte förstå (eller förstår verkligen inte?) när Pernilla August beskriver en norm som gör det möjligt för män att skaffa barn och sedan skita i dem. Att vara egoister. Inte en verklighet där alla män gör så, utan en där det finns utrymme för dem att göra det.

Skavlan bara fnittrar och undrar om det beror på Augusts egen pappa eller var hon annars kan ha fått något så tokigt ifrån.

Suck.

Varför?

Jag har nu sett åtta, nej hela tio, skräckfilmer i mitt liv. Det är alltid någon jävla modig person som övertalar mig att se en till. Med tiden bleknar de, men så fort jag ser en ny aktiveras de gamla.

Vi pratar om The Shining.

Jag: Den borde inte vara så skrämmande, för den kan inte appliceras på mitt liv.
Han: Nej, du är inte gift med en alkoholiserad författare, du har inte en son som pratar med sitt lillfinger...
Jag: Och jag har en telefon, jag är inte ensam mitt ute i ingenstans utan möjlighet att ta mig härifrån, jag är inte insnöad.
Han: Så det gick bra att se den då?
Jag: Nej.

Tio skräckfilmer. Jag ångrar varenda en.

Aj, vad bra

Den här filmen sätter fingret rakt i bröstkorgen på mig, sliter upp huden i blodiga slamsor och lämnar ett litet svart hål. På ett bra sätt. Genialt visar den de där småsakerna som svider som mest. Hur genomsyrad vardagen är av heteronormativitet. Och jag är övertygad om att det lilla hänger ihop med det stora. Heja regnbågarna!

Sport när den är som bäst

Det här får till och med mig engagerad. På samma gång så fruktansvärt roligt och genomhemskt. Vilken desperation. Paniken i att plöstligt vara Bambi på isen, insikten att nu går allt åt helvete.

Men bäst av allt: Det är proffsiga Gunde som gjort det! Sådana journalister blir vi i Sundsvall, heja heja!

En ängel på besök i mellanmjölkens land

"Jonas Gardell kommer tillbaka". Jag minns kvällen. Systern och jag ensamma hemma, Gardell på teven. Första gången jag såg honom. Vi tog in flasklammet fast vi inte fick, hade honom i soffan och han kissade och bajsade överallt. Tripp hette han, minst i en syskonskara där de andra hette Trapp och Trull. Jag hade hushållspappersrullen redo i handen.

Måste varit tio eller elva år. Mannen på teven var den roligaste jag någonsin sett. Från det ögonblicket älskade jag honom. Från det ögonblicket lät jag honom hålla mig i handen och få mig att skratta. Så småningom fick han mig att gråta också.

När jag ser om showen nu känns den först väldigt daterad. Skämt om Robinson-Herman, jag har ingen aning om vem det är. Så följer snack om gråsverige, med en ton som övertygar mig att även Jonas älskar Gnarp och Sveg, bara han får driva lite med dem. En fantastisk show vecklar ut sig. Jonas Gardell är kungen av återkopplingar. Han har publiken i sin hand, de vrålar av skratt, de skanderar i talkör, de sjunger vaggvisor och allsång, vad han än ber dem. Deras kärlek bär honom, och tvärtom.

Så kommer allvaret. Knäpptyst i salongen. Jag minns hur otäckt jag tyckte att det var. Nu är det fint och viktigt - ett förtroende. För mig är Jonas ingen komiker, han är den som säger det som måste sägas i den kanal som passar. Den där blandningen av absurd humor och djupaste allvar når alltid fram. En ängel i fjädertiara.

Håll mig alltid i handen, Jonas. Jag är din lärjunge.

Cirkusen har börjat

Jag gillar att göra en grej av det. Samlas några stycken, äta groteskt mycket godis, kommentera låtarna. Är man ensam är melodifestivalen meningslös.

Men idag lyckas jag inte plocka fram den entusiastiska sidan av mig. Alla låtar är likadana, det är slätstruket och menlöst. Ingen styrka, ingen känsla, inget som stannar kvar. Som vore det skrivet av en schlagermaskin.

Varje danssteg minutiöst koreograferat, mördar allt vad dans är. Att dansa borde handla om att röra sig till musik för att det är omöjligt att låta bli. Här handlar det istället om en-två-tre-knyck, en-två-tre-höft, en-två-tre-fot, en-två-tre-arm. Så... passionerat?

Därför var det befriande när Caroline af Ugglas kom upp på scenen. Klädd som om hon i bara nattlinnet hoppat i gummistövlarna och gått ut för att mjölka korna, inga paljetter och inga tuttar upptryckta i halsen. Rörelser som spasmer. Inga spektakulära eld- eller ljuseffekter. Och viktigast av allt: Med musik som faktiskt var musik, full av rytm och gung och känsla. Tack.