Från mörkret stiga vi mot ljuset

Under hemtentan fann jag ett citat som sprakade till inför ögonen på mig. Passar utmärkt idag:

”Man måste sätta in sitt intresse, sitt lif, sitt blod i den tid som är för att kunna verka för den tid som kommer, och visst är att utan entusiaster, utan sådana som tro för mycket, som begär allt, som se stjernor där andra bara se fläckar, kommer man ingen vart.”

Alfhild Agrell

Att upptäcka sitt extra sinne

Alberto Manguel, som jag skrev om igår, beskriver magin när han lärde sig läsa:  
"Det var som att få ett helt nytt sinne, så att vissa föremål inte längre bara bestod av det jag såg med ögonen, hörde med öronen, smakade med tungan, luktade mig till med näsan och kände med fingrarna utan av det som hela min kropp kunde tyda, översätta, ge röst åt, läsa."

Jag minns inte mitt exakta ögonblick. Men jag kommer ihåg när vi åkte förbi bilaffären och hur glatt det kändes inuti när jag läste alla skyltarna "Volvo, volvo, volvo". Min kompis avfärdade mig med ett "Du kände väl igen dig", och på ett sätt hade hon ju rätt - jag hade känt igen V och O och L och V och O.

Så fick det vara för mig. Jag tvingades aldrig lära mig läsa, jag drogs till det. Därför blir jag så ledsen av att se pojkarna i Gareth Malones "extraordinary school för boys" (som finns på svt play nu!). Det är pojkar i tio-elvaårsåldern som halkat efter med läsningen, och ska hitta lusten med hjälp av körledaren och entusiasten Gareth Malones experiment.

Jag kan redan nu få sagt att serien är full av unkna könsstereotyper. Det är synd att man inte tar upp hur barn kan stimuleras att lära sig genom temaundervisning, aktiviteter, utmaningar, medbestämmande med mera. Utan slår fast att pojkar behöver äventyr, flickorna - tja, de ju klarar sig bra trots vanlig fantasilös undervisning.

Men nu struntar jag i det ett tag. För i övrigt är det ett klokt och engagerande tv-program, som lyckas komma nära barnen.

Det är mycket som är hjärtskärande i serien. Tioåringarna som med självklarhet slår fast att pojkar helt enkelt inte är särskilt smarta. Som berättar att det liksom skriker i huvudet när de ska läsa, att varje ord de inte förstår bara blir ännu en bekräftelse på att de är dumma. Killen som förklarar att han inte blir ledsen när de förlorar en utmaning, han är ju van vid förluster, hans liv består av dem.

Det ledsammaste är ändå att de har hamnat i det här låsta läget med läsningen. Läsning är något tråkigt, ointressant, något som inte har med dem att göra utan pådyvlas dem ovanifrån. Något de måste lära sig för skolans skull, för betygens skull, för föräldrars skull. I deras relation till läsning finns inte en tillstymmelse till magi. Det är så sorgligt att det är från det hållet de ska närma sig läsningen.

Sakta vaknar ändå ett visst intresse. Pojkarna börjar ana att böcker kan vara något som angår dem. Det är inte kört bara för att det började fel. Det gör mig så jävla rörd, och lättad. För jag vill egentligen inte tvinga någon enda människa att läsa. Men med tanke på vad läsning har betytt för mig önskar jag att alla skulle få tillträde till samma värld. Uppleva samma lust. Samma magi. Som när Pleasantville går från svartvitt till färg.

På jakt efter bra bokstäver

"Man läste inte igenom böcker. Man bodde i dem, vistades mellan raderna i dem, och när man öppnade dem igen efter en paus stod man överraskande nog på det ställe där man hade gjort ett uppehåll."

Så citeras Walter Benjamin om barndomens läsupplevelser i Alberto Manguels En historia om läsning. Och han sätter fingret på den där lusten som var omöjlig att tygla, som fick mig att läsa Olas bok igen och igen i väntan på nästa läsebok.

Jag letar efter den där lusten nu. Har aldrig slutat att älska läsning, men det har blivit mer komplicerat. Koncentrationen saknas ofta. Och jag har hållt mig i min bekvämlighetszon, bland de få författarna som använder det avskalade språk jag tycker så mycket om.

Nu vill jag upptäcka fler författare och stilar. Hoppas att Manguels stillsamt poetiska historia, som jag ännu bara läst några enstaka sidor i, väcker lusten i mig.

På min inspirationsrunda har jag också läst Lena Kjersén Edmans Böcker som samtalar. Den handlar om hur författare lånar, kopierar och inspirerar varandra. Jag väntade mig något djuplodande och resonerande, men fick istället en lättläst "De som har läst den är boken har också läst dessa böcker"-ruta, en sådan där som finns hos alla internetbokhandlar. Författaren rusar fram, och snuddar vid massvis av böcker på varje sida. Inte mig emot, det gav mig 30-40 nya titlar på min läslista. Nu ska jag försöka plocka från den med lust, inte plikt.

Systrar och bröder på kvinnodagen

Via twitter hittar jag en till som är ledsen på åttonde mars: Tone Schunnesson.

Hon skriver träffande, och hittar hoppet i det här stycket:
"Men, ni älskade kvinnor, är dom som bär mig under tider som dessa. När jag inte längre orkar debattera eller tycka, slåss eller kämpa. För under det här året, när jag mötts av en sådan manssolidaritet som ibland fått mig att i ren desperation gråta, har jag även möts av ett systerskap jag inte trodde fanns. Det är ni, kära kära systrar, som lärt mig vara feminist."

Men. Där har vi det där systerskapet som jag aldrig får kläm på. För visst blir jag också buren av andras kamp, visst blir jag på nytt hoppfull och inspirerad i deras sällskap. Men inte bara av systrar. Jag är rädd att systerskapet osynliggör mina andra syskon i den här kampen.

Någon som bär mig genom att oförtrutet ryta, grubbla, problematisera, utmana, konkretisera och kämpa är Linus Fremin. En feminist som förstår att feminismen är större än kvinnorna och att alla vinner på att få fler möjligheter. Med honom känner jag större "systerskap" än jag känner med diverse kvinnor.

Den lugna viken

När jag är skeptisk framstår jag lätt som lite ensidig. Jag hoppar över vissa tankeled och redovisar bara de senaste, så att det ser ut som om jag avfärdar självmordsbombaren som en bagatell. Det gör jag inte. Jag är medveten om att polisen bedömer explosionerna som terrorhändelser. Ändå tycker jag att de etiketter som sätts på detta brott är märkliga. Betydelserna som tillskrivs händelsen haltar.

Per Wirtén skriver det jag tänker: att Sverige inte alls har varit en skyddad vik förut, och om islamisering av terroristbegreppet.
Och Anders Dalsbro på Expo varnar för kollektiv skuld.

Ta det lugnt nu

Lisa Magnusson formulerade precis vad jag tänkte i natt:
Jag säger inte att det här inte skulle kunna vara ett terrorattentat iscensatt av en självmordsbombare på uppdrag av al-Qaida. Jag säger bara att det enda vi helt säkert vet när jag skriver det här är att:

1. Två bilar har förstörts i en explosion.
2. En person har dött i ytterligare en explosion strax därpå.
3. Någon har mejlat religiöst svammel till TT och SÄPO.

I natt insåg jag meningen med twitter #sthlmbomb

För som Mymlan sa:Tar mig friheten att citera givande debatt, kritiskt tänkande och förlösande skämt i en enda röra:

Gulligt:

I en skvallertråd på flashback (som enligt de oskrivna reglerna följer temat att den uppmärksammade är fet, ful, dum i huvudet och knullat sig till alla jobb) smyger någon in och viskar, helt utan brösttoner* "Är det bara jag som har ett gott intryck av henne? Hon verkar trevlig och påläst."

*Ja förlåt, jag tycks ha hittat ett nytt favoritord.

Henrik Schyffert.

Ibland har han gjort något jag tyckt var roligt, ibland har han gjort något jag inte tyckt var roligt, ibland har han gjort något jag mest tyckt var konstigt.

Men The 90s - ett försvarstal. När jag ser det känner jag något som är löskopplat från roligt eller inte roligt. Att jag tycker om honom. Inte krångligare än så. Hans sängvätarmonolog är magisk, den täcker in alla dimensioner.

Elin Grelsson om det klibbiga obehaget:

Bra så.

Den berömda relationen mellan dikt och verklighet

När jag var femton hade jag läst så många inredningstidningar att jag kunde varje spyfärdig formulering utantill. I ett satirförsök skrev jag det här, som till stor del består av autentiska magasinformuleringar.

Det var min samling av de vidrigaste av vidriga uttryck. Om jag då hade anat... Idag överträffade DN mina vildaste fantasier.

På landet

Magnus Betnér är i Karlstad, och jag ser på hans twitter att detta är landsbygden för honom. Ni vet, den där hålan där folk har märkliga kläder och är bekväma rasister. Och det oroar mig en smula. För vad är då Kil? Hagfors? Åmotfors?

Magnus: Utsätt dig inte för Åmotfors. Det kommer inte att göra dig gott. Alls.

Eller Magnus: Utsätt dig för Åmotfors. Där behövs du som mest.

De sorglösas provokation

Galet mycket SD här nu, och det är säkert att ge dem oförtjänt uppmärksamhet. Dessutom skriver jag för ingen, eftersom jag knappast tror att några sverigedemokrater hänger just här på min blogg.

Men det är verkligen det enda jag kan tänka på.

Jag blir uppriktigt provocerad varje dag när solen går upp och löven faller och vi köper thaimat och bussarna går enligt tidtabellen. Det känns inte rimligt. Och vapenbrodern säger att det måste bli så, det måste vara så att allt går åter i samma lunk, för alternativet vore att kasta sig från en bro och det är inget bra alternativ.

Även om min sorg inte åstadkommer någonting, snarare tvärtom, så känner jag att det enda ansvarsfulla är att sörja. Det är inte logiskt, men det är så jag funkar.

Och då blir jag fruktansvärt provocerad av de som fortfarande bloggar om inredning, cupcakes och dagens outfit. Det är oresonligt av mig, för om man har valt en inriktning på sin blogg så håller man väl den utan att plötsligt slå över i politik. Ingen tvingar mig heller att läsa. Men jag känner av hela mitt hjärta att det finns stunder då det lämpar sig att blogga om rosa påslakan, och det finns stunder då det inte lämpar sig, och just nu är ett sådant tillfälle.

Önskar att dessa bloggar som inte vill vara politiska kunde ta en tyst vecka. Inga uppdateringar förrän på måndag. För just nu finns ingenting i den här världen som är relevant att prata om, som inte rör politik.

(Mer läsning: Linna Johansson om att skippa amatöranalysen och fokusera på något annat)

Är. För. Arg. För. Att. Andas.

Kan inte skriva några valinlägg.

För ur led är tiden, ur led är de politiska frågor som ställs i fokus, ur led är värderingarna som världen kryllar av. Jag är omgiven av puckon som medvetet misstolkar och moralpanikar. Inte bara rasistiska sådana, utan även helt vanliga ärkepuckon som detta (slumpat exempel).

Då är det tur att det finns några röster som fortfarande orkar försvara vettigheten, sansen, det sunda förnuftet.

Svettig sadel med inslag av vinbärsgelé

I aprilnumret av tidningen Vi finns en kort intervju med Arvid Rosengren, nordisk mästare i sommellerie, och bilden på honom är en av de snyggast ljussatta jag någonsin sett (tack vare Jeffery Richt). Arvid säger att "mycket som skrivs om vin står i vägen för själva upplevelsen."

Han exemplifierar: "Ja, att vinet doftar cigarrlåda och svettig sadel med inslag av mormors vinbärsgelé. Smakminnen är subjektiva och jag gillar inte när man insinuerar att det finns smaker som alla bör känna."

Oavsett vad man tycker om vin får man erkänna att den här Arvid är både rolig och skarp.

Det kan väl aldrig stämma?

Namnet Storsjön betyder "den stora sjön"

...skriver Wikipedia. Hihi.

Onaturligt att såga SATC?

Försöker ha som princip att inte läsa kommentarer på DN.se, eftersom det är där de mest bakåtsträvande bittra trollen samlas för att medvetet misstolka det mesta. Det slutar alltid med att jag tuggar fradga och vill flytta till månen. Men när det gäller ofarliga ämnen, som recensionen av SATC2 kan jag våga smyga mig dit. Och hittar något intressant. I kommentarerna skriver en Paulina:

Ettan blev totalsågad, främst av manliga kritiker och kvinnliga kritiker som ville visa att de "är lika seriösa som män".

Hon menar alltså att kvinnor automatiskt måste gilla en sådan film, men att de sågar den bara för att platsa i någon intellektuell manlig klubb? Hej Konspirationsteori.

Tjejer som dricker blir offer/horor. Och män är livsfarliga som vanligt.

Precis så här reagerar jag också på de tramsiga affischerna om att låta sin dotter förbli oskuld. Könsroller i sitt esse. Skärpning!

Lite politik, dagen till ära

Idag skriver Birger Schlaug på DN Debatt:

"Men huvudproblemet denna dag är inte att Anders Borg driver sin ekonomiska politik. Eller att Reinfeldt är statsminister. Problemet är att Östros i grunden driver samma sorts politik som Borg. Och att Sahlin är oppositionsledare . Det är inte någon artskillnad mellan Alliansen och den rödgröna oppositionen. Det är gradskillnad."

"I blockpolitikens namn sker anpassning till den godkända gråa färgskalan som döljs bakom retorikens röda, blå och gröna ridåer."

Åh. Du och jag, Birger.

vadå, det är inne med gemener ju?

Vitaminvatten, ja. Trams, det fattade ju en smart flicka som jag redan innan Fokus klädde av det. Flaskan vi fick på bion smakade som Mer, och det är ju gott. Men texten. Så här står det, på riktigt, på flaskan:

plockar du ut sjukdagar för att du faktiskt är sjuk? skärp dig. sjukdagar är till för att grotta ner sig i det senaste skvallret med vännerna på upper east side och bli gitarrgud i tv-spelsvärlden. tricket är att hålla sig tillräckligt frisk för att själv kunna avgöra när man känner sig "sjuk". mental note: av en ren händelse råkar innehållet i den här flaskan vara berikat med c-vitamin. två snabba tips bara. ett, överdriv inte symptomen dagen innan din "sjukdag". du är inte hollywoodmaterial. två, svara inte i mobilen när du övar gitarrsolon... i vissa kretsar anses det nämligen fult att spela sjuk när man inte är det.

2001 ringde och ville ha tillbaka vanan att använda små bokstäver för att verka lite coolare än man är. Förresten, det var en jävla massa typer som ringde och ville ha tillbaka allt möjligt. Försäkringskassan ringde också. De var mest sura i allmänhet.