Den kladdiga politiken

Det går inte att prata med dem. Sakliga argument biter inte på dem, de spelar bara på känslor.

Så säger vi om Sverigedemokraterna. Som om en politik grundad på känslor är det stolligaste vi hört talas om.

Men min politiska övertygelse har också sin grund i känslor. Den bryr sig inte nämnvärt om detaljer, statistik och enstaka sakfrågor. Den är grundad i några enkla principer: Vi ska vara snälla mot varandra. Vi har ett ansvar, inte bara för de som står oss närmast, utan för alla människor. Vi ska hjälpas åt, bry oss om varandra, och ta hand om varandra. Samtidigt ska ingen behöva vara utlämnad till andra människors godtyckliga godhet. För det finns ett okränkbart människovärde, en nivå där vi alla är lika. Ett liv = ett liv. Det värdet ska vi försvara. Ungefär så. Och det var det.

Den övertygelsen låter sig inte ruckas på av en skattekrona hit eller dit. Och jag skulle inte vilja ha det så heller. Finns den politiska övertygelse som bygger på torr saklighet? Är inte politiken blödig och kladdig och sårig och rörig och känslosam som själva livet?

Det gör rasismen så mycket sorgligare och otäckare. För det är inte en siffra vi kan överbevisa, inte ett resonemang vi kan falsifiera, utan en känsla. Och sådant går djupt.