Att blunda och kissa och kalla det för politik

Jag skriver ibland om att leva som om vi redan har uppnått utopin, som ett politiskt verktyg. Om att gå ensam på en mörk gata, trots att det förekommer (få) överfallsvåldtäkter, eller vägra att kroppsnoja.

Att pinka revir genom att blunda för de andra kissande hundarna. Att mota bort orättvisorna genom att vägra rätta sig efter dem.

Det är min övertygelse att förändringar börjar med oss. Vi kan inte vänta på att få friheten till skänks från någon annan. Någon var först med att använda ordet flata som något annat än ett skällsord. Ringar på vattnet, ni vet. Därför ser jag det som en början att gå ensam om natten eller bära tunga saker. Det är ett medvetet arbete för att människor inte automatiskt ska vända sig till mannen i rummet så fort en skruv ska skruvas i, ringa en kvinna för att fråga hur man egentligen steker omelett, eller bara erbjuda sig att följa sina tjejkompisar men aldrig sina killkompisar den ensliga vägen till busshållplatsen.

Men att det funkar ibland betyder inte att det kan översättas till alla situationer. Jag ser det som ett verktyg bland många, att använda med eftertanke. Mycket effektivt för vissa sorters kamper, kontraproduktivt för andra.

Att begära att tjejer ska vara glada, självsäkra, smarta, kåta, vackra, modiga, starka, pigga, händiga, snälla, vältaliga, bestämda, självständiga och så vidare, allt på en gång, är bara att lägga sten på börda genom kräva än mer perfektion. Att tänka att "det är väl bara" för tjejer och killar att bortse från samhällets normer och därmed som genom ett trollslag bli immuna mot dem är naivt. Därifrån är det nära till att börja döma människors personlighet, för att de inte "lever utopin" nog. Då gör man en frihetssträvande ideologi kvävande istället.

Strävan mot en isolerad utopi är övermänskligt krävande, orealistisk och öppnar för en smutsig elitism. Så kissa lagom. Och kom ihåg att sikta.