Att skita i det jag gillar mest

Jag mötte en teaterimprovisatör för att skriva personporträtt. Ett kompisjobb och min första Riktiga Text sedan jag slutade journalista. Pirrigt, roligt, jobbigt. Det var i september. Nyss blev texten klar, jag fick urfin respons av min bästa korrläsare, och där kom en lördag som var bara en lördag när jag inte hade något jag borde. För första gången på månader låg inte den där texten där och skavde och behövde skrivas.

Men varför utsätter jag mig själv för detta? Att skjuta upp så att det ligger en skugga över varje annan sysselsättning, månader i rad. Att bara inte ta tag.

På högstadiet sprutade det fram olika texter. Jag lade en helg på att göra ett lek-reportage med intervju, faktaruta, klippte och klistrade en design, lade in foton - bara för att det var kul. Jag hann fast jag samtidigt var upptagen med att vara en pluggis + olycklig i allmänhet.

Jag tycker så oändligt mycket om att skriva. Det är ovant nu, flyter inte som förr men det är ändå kul att ge sig in. Jag tänker på min lilla blogg som jag skulle väcka upp. För varje inlägg jag skriver här finns tio tänkta som inte blir av. Ikväll ska jag skriva det där jag tänkte på. Eller somna framför SVTplay.

 "Det finns inget som säger att du inte kan jobba med att skriva" sa  en vän så självklart. Och min mirakulösa textkommunikationslärare rådde mig att skriva tjugo minuter om dan för att hålla det levande. Men jag låter bara bli.

Det är en sådan skräck och skam och ett sånt jävla slöseri: att jag inte gitter lägga tid på det jag älskar.

Ordval

Enligt vad jag sett är det TV4 som håller sig sansade med ordval som "sprängdådet" och "självmordsbombare". Och att det kan vara mer än så.

De andra tycks redan ha bestämt sig. DN:s vinjett är "Terrorattacken i Stockholm", SVT kallar det för "terrordåd", Aftonbladet för "terroristattack". Expressen dundrar på med "Här når terrorn Sverige".

Och så kan jag inte låta bli att undra. Alla medier använder samma expertsnubbe för att säga att det ligger en organisation bakom. Men var är alla andra experter som dragit samma slutsats?

Vi säger "säger"

Hittat en sida vid namn mediespråk. Där finns det här stycket om anföringsverb:

"En artikel som frossar i anföringsverben berättar, konstaterar, befarar, instämmer, frågar, tycker, intygar, resonerar, framhåller, förmodar, förklarar, tror, föreslår, betonar, poängterar, understryker, funderar, tillägger och fortsätter väcker misstänksamhet hos läsaren. Variationen av anföringsverb verkar ansträngd och blir störande. Anföringsverben är inte synonymer. Förklarar är inte synonymt med understryker och menar är inte samma sak som konstaterar. Var uppmärksam på anföringsverbens nyanser!

Undvik småler, skrattar, myser och liknande verb. De kan passa enstaka gånger, om de används stilsäkert där det finns anledning att återge stämningar kring en intervjusituation. Avsluta inte en artikel med 'avslutar hon'. Verbet avslutar återger vanligen bara en omständighet i arbetsgången för reportern. Det är sällan den intervjuade som avslutar.

Var inte rädd för säger. Verbet säger är fritt från emotionella laddningar och passar nästan alltid. Det tål upprepning. Blir det för många säger i en artikel är förmodligen antalet repliker för stort. När det står klart för läsaren vem som citeras behöver pratminus inte avslutas med en anföringssats varje gång."

Och DÄR blev jag en smula kär. I alla som använder säger, och förstår enkelhetens storhet.

Den berömda relationen mellan dikt och verklighet

När jag var femton hade jag läst så många inredningstidningar att jag kunde varje spyfärdig formulering utantill. I ett satirförsök skrev jag det här, som till stor del består av autentiska magasinformuleringar.

Det var min samling av de vidrigaste av vidriga uttryck. Om jag då hade anat... Idag överträffade DN mina vildaste fantasier.

Politik och journalistik?

Så kom det något valinlägg ändå och det kan vara på sin plats med en innehållsdeklaration: Jag är inte medlem i något parti. Jag var partimedlem under gymnasieåren, men nu har jag valt att arbeta journalistiskt och det går inte ihop med partitillhörighet. Däremot har jag starka åsikter som jag tycker gör mig 1) mänsklig och 2) till den jag är.

Lätt är det inte när alla ideal, praxis från utbildningen och praxis från verkligheten ska mötas. Utdrag ur en facebookdiskussion om saken:

M: Om man ska vara ortodox: Är det verkligen etiskt försvarbart för journalister att rösta?

Jag: Det måste vara omöjligt att inte HA en åsikt. Det enda vi kan göra är att välja att a) inte låta vår politiska åsikt inkräkta på vårt arbete och b) inte manifestera den eftersom det kan sänka vår trovärdighet. Eftersom vi har valhemlighet borde röstandet inte vara något problem. Så tänker jag, tror jag. Men jag blir fundersam över alla dessa kombinerade journalister/krönikörer/bloggare vars grej till stor del är att lobba. Hur går den yrkesrollen ihop?

M: Så det är okej att ha en politisk åsikt, bara den inte är för stark? Ja... Samtidigt tror jag att en bra journalist måste bry sig och vara engagerad i samhället, inte bara påläst (fast jag tror inte man kan vara något av dem utan att ha ...en åsikt)
Gör valhemligheten en journalist mindre politiskt färgad menar du? Tror du inte att ens politiska åsikter på något vis kan skina igenom i ens arbete, omedvetet? Och hur skulle man kunna skilja ut "seriösa" journalister från dessa åsiktsmaskiner du skriver om?

Jag: Nej, jag är jävligt politiskt färgad och har starka åsikter som jag varken kan eller vill göra något åt. Och jag är övertygad om att de påverkar vilka jobb jag går igång på och säkert också hur jag vinklar. Jag kan ju inte frigöra mig från ...mig själv. Däremot vill jag inte att mina åsikter ska påverka mig så att jag undviker vissa jobb, tonar ned "min" sidas skandaler, eller inte låter alla få sina bästa argument citerade. Och den gränsen känner jag att fixar. Men om jag sitter på redaktionen ena dagen, för att nästa dag stå i en valstuga eller skriva insändare så spelar det ingen roll hur tydlig jag själv tycker att gränsen är - folk kommer att undra vilken roll jag har, vilken agenda jag har. Därför tycker jag inte att röstandet är ett problem, folk vet ATT jag har en åsikt (vilket borde ingå i att vara människa) men inte exakt vilken. Jag menar (efter en del diskussion med IÅ tidigare i år) att det är okej att ha en åsikt, stark eller svag, så länge man inte manifesterar den.
Och åsiktsmaskinerna är inte per definition oseriösa, men det känns som om de egentligen har ett annat yrke.

M: Jag tror ju inte heller att det individuella röstandet påverkar journalistiken i stort - men kanske är det en relevant fråga i debatten om journalistens objektivitet? Vart går och var BÖR gränserna gå liksom?... Sa inte IÅ någon gång att man inte ens bör bli tränare för något lokalt knattelag?? :P

...och ett förtydligande nu: Att man inte ska sitta på redaktionen dagtid och i valstugan kvällstid handlar ju inte bara om hur folk uppfattar ens trovärdighet, utan också om att det BLIR lojalitetsmässigt kladdigt att bevaka politik då.

Fördjupning av politiken och bevakningen av densamma

Jag har skrivit om Jesper Strömbäcks bok "Makt och medier" förut. En genomgång av samspelet mellan politiker, medier och medborgare. Ständigt aktuell, men särskilt nu i valtider. Den borde vara obligatorisk läsning i skolan, så att man kan förstå hur det kommer sig att till exempel en bröstpump kan dominera mediaflödet så, när allt Ohly ville säga var: Det ordnar sig.

Strömbäcks "Makt, medier och samhälle" tycks vara en uppdaterad variant på samma tema. Antologin "Väljarna, partierna och medierna" är extra inriktad på just val och valbevakning. Läs och begrunda.

Är. För. Arg. För. Att. Andas.

Kan inte skriva några valinlägg.

För ur led är tiden, ur led är de politiska frågor som ställs i fokus, ur led är värderingarna som världen kryllar av. Jag är omgiven av puckon som medvetet misstolkar och moralpanikar. Inte bara rasistiska sådana, utan även helt vanliga ärkepuckon som detta (slumpat exempel).

Då är det tur att det finns några röster som fortfarande orkar försvara vettigheten, sansen, det sunda förnuftet.

Polisiska

När jag som helg- eller kvällsreporter har hand om polisnyheterna är det en utmaning att tvätta rent språket från "polisiska". Risken är att det svårsmälta språket i polisens händelserapporter och vakthavandes muntliga redogörelser smittar av sig. Här tycker jag att kollegan gjort ett fantastiskt jobb med att göra texten levande:

Polisens händelserapport:
Trafikbrott, Östersund
Bil som kör vårdslöst
Flera samtal kommer in till LKC angående en bil som kör vårdslöst. Bilen har vid flera tillfällen nästan krockat med mötande trafik. Flera polispatruller letar efter bilen men utan resultat.

Blev den här notisen:
Polisen jagade bildåre
Polisen jagade en bilburen vettvilling. Flera vittnen uppmärksammade bilisten.
En av anmälarna följde efter och rapporterade in till polisen.
- Bilen har varit nära att krocka ett par gånger uppger anmälaren, säger Micke Abrahamssom, vakthavande polisbefäl.
Larmet kom in till polisen vid halv tvåtiden. Polisen satte in flera patruller för att leta efter bilen, men utan resultat.

Jag menar, vettvilling OCH bildåre, wow.

Det där med vinkel

Ibland känns det orättvist. Vi besökte SM i akrobatik för skärmflygare, hängde där rätt länge och pratade om hur tävlingen går till, om olika trick man kan göra, om tjusningen med skärmflygning, om folks resultat hittills. Och så pratade vi om olyckan som inträffade dagen innan.

Tillbaka på redaktionen hade förutsättningarna för artikeln förändrats, den skulle gå ihop med en fallskärmsolycka och därför bara vinklas på olyckan. Så jag vände båten, och de vi intervjuat kan inte ha känt igen sig i det som publicerades. Max en fjärdedel av varje intervju, säkert långt ifrån, hade handlat om olyckan. Men hela texten gjorde det.

Jag hoppas att skärmflygarna hittar till webben och vårt tv-inslag som handlar om den andra delen av SM: Friheten, adrenalinet och den sköna stämningen.

Första döden

Hon dog idag. Jag kände henne inte, men dog gjorde hon. Och skrev gjorde jag. Satt och sa "fan fan fan" men lade duktigt ut grejen på webben innan konkurrenten. Min första död på jobbet. Reportern som ändå var ute och åkte tog olycksplatsen och pratade med vittnen. Jag ringde, ringde, ringde. Sökte ålder och orsak och förlopp. Och vi pratade inte om det, för på något sätt var det ändå en vanlig dag på jobbet. Han sa "Vad vet du mer?" och jag sa "Vad bra din text blev" och det var det. Att döden är vidrig behöver liksom inte sägas. Inre befälet och jag småpratade och han berömde mig för att min text var korrekt. Så var med den saken, och imorgon är det en artonåring som inte slår upp ögonen till ännu en semesterdag. För att hon hade lust att bada.

Känslostorm för en moderats skull

Inget finns att säga om Littorin, som inte redan sagts. Jag känner mig personligt lurad. För jag såg presskonferensen, med en hand vilande på bröstkorgen som alltid när jag är riktigt berörd. Jag kände att här finns något vi måste tala om, något vi måste minnas. Att bakom vårt jobb, våra 2500 tecken, finns alltid en människa. Det är förbannat viktigt att tänka på, oavsett om man är en journalist som telefontrakasserar barn eller en alldeles vanlig landsortsmurvel.

Association:
När jag var engagerad i kampen för flyktingamnesti uppmanades vi att mass-sms:a riksdagsledamöterna kvällen innan omröstning. Jag kunde inte. Trots att de här människorna satt med andra människors liv i sina händer, ville jag skilja på sak och person. Det var i deras yrkesroll jag ville nå dem. Inte ens då ville jag tränga mig in hos dem när de satt vid middagsbordet med familjen.

På samma sätt bör vi respektera Littorins och andra middagsbord, så länge det som händer där inte är relevant för yrket. Littorins barn förtjänar fortfarande, eller snarare nu mer än någonsin, att lämnas ifred.

Men.

Jag avfärdade aftonbladets trams om att de "sökt honom för ett brott". Tyckte det var övermaga att de kunde fortsätta efter en sådan presskonferens. Min journalistvän var på fredagskvällen övertygad om att Littorin köpt sex. Hon kom med logiska argument: aftonbladet skulle inte fortsätta om de inte hade något på fötterna, mycket kan man säga om dem men korkade är de inte. Littorin skulle ha dementerat om det bara var en skitsak. Och jag sa fortfarande nej: "Man kan inte fejka sådana känslor."

Och så blev det lördag.

Och nu är Littorin en man som utnyttjat vår medkänsla. Som använt barnen som sköld. Som en dag känt "Om man skulle ta och köpa sex", kanske stannat upp för att reflektera över att han trots allt är en offentlig person, men prioriterat sexet så högt att han ändå gjorde det. Eller ännu värre: En man som tyckte att det var så naturligt att köpa sex att han inte räknade med att kölhalas för det.

Känslorna var inte fejkade. De handlade bara om något annat. En plötslig insikt: Nu rasar det.

Det millimetertunna stråket av tvivel finns fortfarande där. Tänk om. Mest som önsketänkande.

Men mest är det bara besvikelse. För att den cyniska och beräknande delen av världen vann över den naiva och medmänskliga. Och jag höll som fan på det andra laget.

Nämen åh

Hur ofta får reklam så här fina följder? Jag får tamejfan gåshud. (Killen som skrivit och fotat är för övrigt en kollega från förra sommaren.)

När stoltheten står i vägen

Tidningarna här har en ömsesidig motvilja att kredda varann, som jag tycker är rätt barnslig. Det är naturligt med konkurrens och att vilja vara först och bäst, jag tror till och med att det är en förutsättning för bra nyhetsförmedling.

Men när man inte hann först finns tre val: Härma, kredda eller avstå. Det vill säga snabbt hinna ikapp med egna vinklar och egna citat. Eller skriva en kortare grej med det essentiella i konkurrentens jobb, och tydligt hänvisa till att det är de som gjort jobbet och det är till dem människor uttalat sig. Eller skita i hela grejen.

Och är konkurrentens grej något djupgående som är resultatet av god journalistik och långvarigt arbete, då är det inte god ton att följa efter och låtsas att man kom på samma sak själv. Det är bara inte det.

Här väljer båda tidningarna att i så fall skita i grejen. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite småaktigt att strunta i att upplysa läsarna om viktiga och intressanta saker, bara för sin egen stolthets skull. Att olika journalister nosar upp olika grejer borde inte vara något märkligt att erkänna. Det är ju snarare bra. Kom igen och kredda!

Allehanda om morden i Härnösand

En text att vara kluven inför. Sällsynt fint hantverk. Polistexter brukar vara torra och sakliga, eller kvälltidningskt slafsiga. Den här, den berör på riktigt. Känns. Men är det bra? Jag kan inte bestämma mig.

(Kan inte heller helt glömma att allehanda gick för långt för snabbt när morden nyss begåtts. Den texten plockade de bort sedan, heder åt det.)

Reinfeldt måste vara försiktig när han hoppar studsmatta

Världens tråkigaste dag på jobbet igår. Att jobba 12 timmar är inga problem, om man får göra något. Men jag hade inga jobb på lager, inget att förbereda inför veckan, så från två till tio satt jag av tiden. Ringde då och då till vakthavande. Som satt och msn:ade. Pling pling, lät det i bakgrunden.

Därmed hann jag scanna de andra medierna ett antal gånger. Och om jag ser Reinfeldts nuna lova "Det blir inga skattesänkningar" en gång till stoppar jag huvudet i toaletten.

Fylldes plötsligt av ett sådant förakt för det vi håller på med. Det var plågsamt att se hur samma samma samma saker valsade runt i varenda tidning hela kvällen. Samma samma samma saker toppade alla sidor.

Och så kom TT-texten om hur farligt det är att hoppa studsmatta. Samma nyhet som förra sommaren, och sommaren innan dess. Olyckorna ökar, låt inte barnen hoppa för många på en gång och så vidare. Allt det där vi redan vet. Årets tillskott var väl kanske tipset att gräva ner studsmattan så den hamnar i höjd med marken. Hihi.

Och alla alla alla tog in den. Alla alla alla ville berätta att man kan slå sig när man hoppar studsmatta.

Lyckotrycket

Nu drar vi ut på gatorna allihop med enkätfrågan "Vad gör du på midsommar?" och jag blir lite illa till mods. För hur svarar den som ingenting planerat? Midsommar förväntas leva upp till ideal av sol, sill, nubbe och livsglädje. Det ska vara en Pripps blåreklam där minst femtio glada laxar samlas och bygger midsommarstång, och entusiasmen ska bara spruta ur porerna. En helg omgärdad av spruckna förväntningar.

Teckenknarkarna

"Trilogin har blivit en dundersuccé i flertalet länder världen över och intresset för Stockholm, karaktärernas huvudsakliga uppehållsplats, har visat sig enormt"

Ännu en anledning till att jag försöker undvika buss- och tågtidningar. Denna oförklarliga längtan efter att krångla till saker ger mig klåda. Ju fler tecken desto bättre journalist, är det så man resonerar?

Varför "flertalet länder", när man kan säga "flera" eller "många" eller helst utelämna den biten helt? Och gick det inte att komma på någon klumpigare konstruktion än "karaktärernas huvudsakliga uppehållsplats"?

Det är helt okej att en text ser ut så här. Som första utkast. Men när sådant här går i tryck misstänker jag ren lättja - texten och läsarna var inte viktiga nog för att författaren skulle lägga en stund på att söka rätt ord. Och det är en förolämpning.

Min sanning är inte allas sanning, men det jag sökt efter sedan gymnasiet är ett språk som är enkelt och rakt på. Genom att inte lassa varje mening med tunga och klyschiga beskrivningar kan man lägga krutet på några få målande gestaltningar som får vara riktigt genomtänkta.

Ibland går jag för långt med enkelheten, i alla fall enligt redigerarna. Mina formuleringar om hur "det började blöda" eller om "bajs" brukar gå i tryck i form av "det uppstod blodvite" och "avföring".

Bilder du inte vill missa

Min gamla klass ägnar hela våren åt egna fotoprojekt. De är otroligt talangfulla och har spånat fram ett helt gäng spännande bildberättelser på temat gränser. Är man det minsta intresserad av fotografi är det lämpligt att besöka Galleri KG52 i Stockholm någon gång mellan femte och tionde juni. Läs mer här.

Berättelserna du inte får missa

Tom Aland säger att som journalist ska man inte gå dit de andra är, man ska gå dit ingen är. Där det är alldeles tyst. Där finns historierna.

Alldeles för ofta handlar den journalistiska vardagen om att göra det enkelt för sig. Att nappa på pressmeddelanden, att skanna andra medier för att se vad de berättar om. För i verkligheten måste tidningen fyllas, och fort ska det gå. På så sätt tappar man, eller utvecklar aldrig, sin egen näsa för berättelser.

Men så finns det de som letar upp de där fantastisk historierna. Som när Filter gör ett evighetslångt personporträtt av Iprenmannen Johann Neumann. I alla år har han funnits där, men ingen har frågat vem han är.

Idag har DN en intervju med Kim Phúc, flickan från den kända napalmbilden.

Och ikväll, klockan åtta, sänds Tom Alands dokumentär om Bergmans hushållerska Anita Haglöf.

Det är journalistik. Och jag älskar det.

En alldeles vanlig sommar som journalist

"Jag borde inte säga det här, men när det är frumtimmer inblandade - det räcker med två - så blir det alltid bråk."

"Förvräng inte det här alltför mycket nu."

"Det vet man ju hur det blir när journalister är inblandade."

"Jag vill läsa artikeln innan den trycks. Det är ju bra för oss båda två, så slipper jag ringa Staffan Ander och fråga vad det är för skit ni skriver i tidningen."

Jag kommer att sakna jobbet något fruktansvärt när jag gjort min sista dag på söndag. Men det ska bli skönt att ta semester från folks förakt, som tycks komma på köpet.