En man. En ryggsäck. Slut.

En man med ryggsäcken skramlande av snäckskal. Kanske ska hans hemlighet få en förklaring, på sidan 292 brakar det loss, allt hans förflutna. Men så blir det inte. Han är bara en man med snäckskal i ryggsäcken. Mer behöver vi inte veta.

Jag tänker på Petter

Jag tänker att Petter ska flytta in i lägenheten bredvid min. Vi morsar på varann i trappuppgången. Ibland sitter han i min soffa och gör inget särskilt. Spånar kanske lite på en text medan vi bläddrar i Lerinboken jag fick i julklapp av mormor. När jag är trött och tunn klappar Petter mig på armen och ler snabbt ut i rummet och då känns det bättre.

Berättelser från blåbärsskogen

De cyklade ut hela familjen och plockade. Var borta över dagen, matsäck med. Brorsan satt på en stubbe och surade, ville inte hjälpa till men slapp nog skäll för det. En sommar var de ute tre gånger och fick ihop åttio liter. Nej åttio kan det väl inte ha varit, men det var så där otroligt mycket.

Hem med tiolitershinkar hängande på styret - tänk, sådan tur, att de inte spillde. Det var Fars blåbär, han måste äta massor av bär för sin mage, och Mor lade in bären i stora flaskor så det räckte hela året.

Far var aldrig med och plockade, han jobbade. Med stål på järnverket. Han hade ett labb och provade fram en bra, stark legering. Det var lite märkligt att han jobbade på järnverket utan att vara ingenjör. Hans far hade så gärna velat att han skulle läsa latinlinjen, så då gjorde han det. Fast han var så bra på matte. Men efter studenten gjorde han som han ville, och läste in de naturvetenskapliga ämnena.

Hans far var så väldigt intresserad av Island. Han fick en resa, till Island, efter studenten, och sedan var han fast. Studerade isländska och ledde den isländska institutionen i Uppsala. Men vad hade han egentligen för yrke? Det blev väl inga pengar av en isländsk institution.

Och hans far sedan. Så fascinerad av islam. Ville döpa barnen till arabiska namn. Fick inte lov att döpa pojken till det han helst ville: Muhammed. Så det blev Rolf Mahmud. Mammuten kallad. Vad väckte en sådan längtan hos honom?

Sensommarnaivitet

Modern ser en orm när hennes moder matar änder
Brodern kastar stenar så de ploppar en i sänder
Den torra hunden sitter vid min sida, den blöta hunden drar i faderns arm
Höstens första dag är just så: Klar och glad och lagom varm

(En barnslig grej jag skrev för två-tre år sedan)

Den berömda relationen mellan dikt och verklighet

När jag var femton hade jag läst så många inredningstidningar att jag kunde varje spyfärdig formulering utantill. I ett satirförsök skrev jag det här, som till stor del består av autentiska magasinformuleringar.

Det var min samling av de vidrigaste av vidriga uttryck. Om jag då hade anat... Idag överträffade DN mina vildaste fantasier.

Tack för stenar, tack för jord

Första gången jag såg filmen Dunderklumpen var jag mycket liten. Sedan gäckade den min familj i flera år. Varje gång den gick på teve missade vi att spela in den, eller så tog bandet slut, eller så råkade vi spela över den direkt. Jag mindes bara suddiga fragment från den där första titten – flygande pengar, gälla röster, en cykel. Och en sorts magi som inte gick att ta på. Med åren började filmen framstå som ett oåtkomligt mysterium, en dröm från en värld vi inte längre hade tillträde till. Fråga mig inte varför vi inte bara gick och hyrde den.

När jag fick fatt i den flydda drömmen var jag redan tonåring. Jag kunde se att filmen var lite slarvigt gjord ibland, lite virrig från och till – och alldeles alldeles underbar. Magin var intakt och är så än i dag.

I slutet av filmen, när skattkistan öppnas, finns där varken pengar eller guld. Den innehåller bara en sten, en blomma och en fågelfjäder. Sensmoral: barns skatter är annorlunda än vuxnas, och vill man göra sig en hacka bör man kanske inte stjäla just ett barns skattkista. Utan snarare fundera över vad som egentligen är värdefullt och varför. Filmen är praktiskt taget propaganda för naturens härlighet och vikten av att vara snäll, modig och öppen. Och kanske dansa lite i ett övergivet hus. Varför krångla till det mer än så?

Inte förrän jag mötte jätten Jorm vid Strömsunds hembygdsgård för några dagar sedan insåg jag att jag fått jobb i själva Dunderklumpens län. Ändå hade jag nog anat. Som värmlänning känner jag mig hemma bland skog och mossa, men Jämtland är något mer. Det är ett privilegium att få tillbringa sommaren där skogen är stor, natten är ljus och bergen kan sjunga. Där vattenfallen dånar fram som om de har något viktigt att säga. Och där man kommer ihåg att sätta sig ned på en sten och sjunga "Tack för allt som finns. Jag har det så bra."

Krönika som jag skrev för lokaltidningen Strömsund första veckan på jobbet.

Bultande oliver rullar i spiraler

Letar block till morgondagens skolstart, hittar ett gammalt med två dikter jag skrev för att driva med den djuuuupa dikttraditionen där konstigt är lika med bra.

1
Spela du på livets navelsträng
och skala mandariner
göm dig i en ärta och lev ut ditt liv idag
Jag har inte tid med såna fånerier
jag ska koka egen krusbärsmarmelad

2
Bultande oliver rullar i spiraler
efter rullar fläskkarré och ister
Jag ska inte rulla mer idag
jag sitter fast med Karlssons klister

Kylskåpspoesi

Fick min efterlängtade kylskåpspoesi i mars. Älskar det! Begränsningen gör kreativiteten. Grejen är inte att producera något bra, utan att ha kul. Fem minuter innan jag skulle flytta mindes jag: Visst ja, kylskåpspoesin! Snabbt fram med mobilkameran. Sedan fick allt från kladdig kärlek och flum till enstaka ordpar och snabba frukostbetraktelser åka ned i packningen.


Vid ett enda tillfälle räckte orden faktiskt inte till... Kompletterat i photoshop:

Limbo

Svenskan skriver om kvartslivskrisen. Den ska komma när man är 20-30 år och befinner sig limbo. Mellan arbetslöshet, studier, skulder, boende, relationer, familj. När man har tusentals val men ändå ingen aning. När man förlamas av allt som kan gå fel. När varje steg känns livsavgörande. Eller tvärtom: när det känns som om ens existens inte spelar någon roll.

Det låter illa.

Men så där kändes det ju redan när man var femton. Jag minns hur jag skrev ur mig min ångest:

det är något som kommer att hända nu
eller snart
om en stund
och då måste jag vara redo
jag måste ha

det är något som kommer att slå ut
och jag tror det är jag
men jag vet inte
och jag måste vara färdig och måste veta vem jag är
för jag tror att snart kommer det att

det kommer att komma till det yttersta och det är då jag måste, tror jag, måste slå ut
eller, om jag inte gör det
förkolna för alltid

Och det gick ju över. Och kom tillbaka. Och gick över igen. Ebb och flod, som Jonas Gardell säger. Jag tror nog att det slutar som i Tove Janssons bilderbok Hur gick det sen:
"Nu är allt farligt slut för dem / som äntligen har kommit hem / Ty se på denna vackra bild / hur Mumintrollets mamma mild / bland rosorna i gräset satt / och rensa vinbär i en hatt"
Åh, jag måste äga den boken!

Beröm och beröm

Jag gillar att få positiva kommentarer på mina texter. Eftersom de är en bit av mig själv får jag alltid solljus i magen när någon tycker om, eller tycker att det gör ont, eller bara förstår. Men frågan är... när den kvällstidningsvurmande läraren med mellannamnet "ring änkan" säger att han gillar mina ingresser om Rosengård, för att "Det låter som om det vore Gaza", är det läge att omformulera sig då?

Fönstret högst upp

Letar efter en försvunnen krönika om att sluta tjata på "svenskarna" om att vi borde vara öppnare. Hittar en gammal novell istället. En novell som det var riktigt kul att skriva, för att den var ett sådant där måste-producera-nu-jobb. Egentligen hade jag slutat skriva fiktiva berättelser för länge sedan, och gått över till journalistiska texter och experimenterande textfragment. Men så fick vi detta som uppgift i svenskan på gymnasiet, och det var bara att köra. Kul är också att jag använt mig själv som inspiration till karaktären. Jag har tagit alla mina egenheter och tänkt mig hur de skulle bli om de vreds tio varv till. Om jag till exempel råkade ut för något riktigt svårt och som försvar närmade mig galenskapen. Kanske skulle det bli så här:

19:e april

Ganska jobbig dag idag. Luften i lägenheten känns inte ren vad jag än gör. Först vädrade jag några timmar, så torkade jag allting med axaj. Jag skakade mattor, sopade, bytte gardiner och sängkläder. Inget hjälpte. Så jag fick sitta vid fönstret och andas luften utifrån. Det blir så tungt att andas om luften liksom inte är helt ren. Men jag blev lugn där i fönstret, kunde blunda och slappna av.

Jag bestämde mig för att gå till affären. Jag har länge haft en rolig idé, och idag kändes som en bra dag att förverkliga den. Mitt konsum har en väldigt fin fruktdisk, med exotiska frukter man inte vet namnet på. Idag skulle jag köpa en frukt av varje sort jag aldrig ätit, och sedan sitta hemma vid fönstret och ha fruktsmakning. Säkert skulle jag hitta massa nya goda frukter. Sedan skulle jag kunna säga till folk ”Sådana där tamarillos, dom är verkligen goda. För att inte tala om physalis!”

Inte förrän jag stod i kassan förstod jag hur elak jag var. Jag hade känt det lite tidigare, att jag blev varm och hjärtat slog fortare, att det blev svårare att svälja, men jag kunde inte tyda det. I kassan förstod jag. Jag lassade upp alla mina fruktpåsar på bandet och såg hur kassörskans ögon liksom vidgades. Självklart kunde hon inte veta namnet på alla dessa frukter! Hon undvek min blick. Nästan direkt slog hon in fel – hon skrev tamarillosen som granatäpple. Jag sa ingenting. Jag tittade på skräpet gå golvet. Så kände jag hur hon såg rakt på mig.
- Och dom här, vad är det för något?
Jag svalde. Vad var det för något? Fikon va?
- Fikon, tror jag. Kaktus…fikon
- Kaktusfikon. K, K, K, sa hon och bläddrade efter fikonen i sitt lilla prisblock. Det tog tid.
- Förlåt, sa jag. Men jag tror inte hon hörde.
Hemma la jag in hela påsen i kylskåpet utan att packa upp varorna var för sig. Jag kunde inte se på frukten.


20:e april

Sov dåligt i natt. Vaknade klockan två av att jag tyckte det kröp en spindel över ryggen. Det var bara håret, men för säkerhets skull gick jag upp och dammsög. Golvet, taket, alla hörn och alla springor. Blev fruktansvärt rädd att jag störde grannarna. Låg vaken en timme och väntade på arga knackningar på dörren.

Jag ville inte titta på frukten idag heller. Vem tror jag att jag är egentligen? Tamarillos och physalis och carambola! Nej, det fick bli vanlig ostsmörgås. Eftersom jag inte använt osten på två dagar hade den en äcklig beläggning – på samma gång uttorkad och fuktig. Jag skar av några skivor runt om hela osten innan jag gjorde i ordning smörgåsarna. Plötsligt hördes steg i trappan – grannarna! De hade säkert vaknat av dammsugningen på natten… Jag måste låtsas att jag inte var hemma – jag smög in i badrummet, låste om mig och satt tyst. Men när stegen sprang ned igen förstod att jag det inte var grannarna, inte än. Det var reklampojken. Stackars reklampojken. Jag är den enda på min våning – högst upp – som inte har haft ”Nej tack till reklam”-skylt. Varje torsdag brukar reklampojken komma med reklam till mig. Han springer ända upp till högsta våningen bara för att ge reklam till mig. Men för några dagar sedan kom jag att tänka på regnskogen. Då satte jag upp en ”Nej tack till reklam”-skylt. Nu kommer jag aldrig få annat än räkningar. Och reklampojken, reklampojken sprang ända upp till högsta våningen, hade säkert reklambunten redo i handen och närmade sig mitt brevinkast och såg – såg! – min skylt. Och fick springa hela vägen ned igen. Jag skämdes så.

Jag såg på tv på kvällen. (Med hörlurar –jag tänker vara riktigt tyst några dagar för att sona dammsugningen) På nyheterna berättade de om en man som hittats död i sin lägenhet. Han var så rutten att de inte kunde identifiera honom. Men de trodde att det var lägenhetsinnehavaren, och att han legat död sedan i januari. Hyresvärden hade gått in för att det luktade så illa. Och där låg han – död och rutten sen några månader. Ingen hade saknat honom.

När jag satt där vid tv:n blev jag plötsligt stel. Hjärtat slog fortare. Jag började svettas. Jag rörde mig inte. Jag knep ihop munnen hårt och andades genom näsan. Jag tänkte igenom vad jag hade för kläder på mig – byxorna var tajta, det var bra, men tröjan hade sladdriga ärmar, alltså ett riskmoment. Jag scannade omgivningen utan att röra på huvudet. På byrån låg några cd-fodral, på nattygsbordet en bok. Det fanns alltså ett antal platta, hårda och lätthanterliga föremål inom räckhåll. Jag blundade och samlade mod. Jag visste att det måste ske snabbt och säkert. Tvekade jag skulle jag förlora. Så kastade jag mig blixtsnabbt mot bordet och fick tag i boken, vände mig om och måttade mot spindeln. Men den flög. Det var en fluga. Jag började gråta, på samma gång lättad över att det inte var en spindel och irriterad att inte få visa min styrka när jag förberett mig så noga. Och förebrående att jag inte var starkare, att jag inte kunde stå emot skräcken. Men lättnaden vann.
- Du ska veta vad glad jag är att du inte var en spindel, sa jag till flugan.
- Har du bott här länge? Det är bra om du bor här, för då kan du äta upp spindlarna.
- Ja, jag är glad åt dig.


21:a april

När jag vaknade satt flugan på väggen bredvid mig. Den verkade inte vara rädd för mig, utan satt alldeles stilla. Jag kände att den var ett litet sällskap. Vi låg länge så, och såg på varandra. Till slut gick jag upp och åt frukost. Osten såg rätt okej ut, jag hade ju använt den dagen innan, men för säkerhets skull skar jag bort några skivor på ovansidan.

Jag satt i fönstret idag igen, men jag vågade inte öppna ifall flugan skulle flyga ut. Det var soligt ute, de i huset bredvid var ute och grejade i rabatten. De har alltid så fint i huset bredvid. Det tog ett tag att vänja sig vid det nya när de möblerat om, men idag tyckte jag att den här möbleringen var nästan ännu bättre än den gamla. Något kröp på min hand och jag ryckte till. Sedan skämdes jag för att jag trott att flugan var en spindel.
- Skrämde jag dig? Det var inte meningen. Jag har träffat så många spindlar vet du. Det tar tid att glömma.
- Egentligen är det väl knäppt att prata med en fluga. Men det är ju ingen annan som hör mig.

Vi såg på James Bond-film på kvällen flugan och jag. Flugan fick se utan ljud, för jag har fortfarande hörlurarna. Vi genomskådade filmen ganska rejält.
- Vet du att ryssarna pratar engelska? Varför gör dom det?
- Vilka stereotyper dom använder!
- Det där skulle han ha dött av i verkligheten…
- Vad händer egentligen med alla bondbrudarna? Dör dom?
- Om jag ändå ska prata med dig borde du väl ha ett namn…


22: a april

Flugan väckte mig tidigt. Han kittlade mig på läppen. Jag bestämde mig för att kalla honom Hubert. Jag låg kvar i sängen medan Hubert vandrade över min hud. Jag kände värmen från hans ben över kindbenen, ögonlocken, pannan.
- Jag gillar dig.

Idag vågade jag öppna fönstret. Hubert satt stilla på min hand och kände vårluften i vingarna. Men han flög inte. Han stannade hos mig.

Sen gick jag och slängde frukten.
__________

Ursprungligen tänkte jag ha ihjäl flugan i slutet av berättelsen, men när det var dags hade jag inte hjärta att göra det. Om denna trasiga människa kan finna lite sinnesro genom att prata med en fluga som hon kallar Hubert, vem är jag att ta ifrån henne det?
Och fruktdisken är min. Jag fick inte sådan ångest, jag sa inte förlåt men jag gav verkligen kassörskan ett litet helvete. Dessutom smakade jag på allt men tyckte inte om något. Sen dess håller jag mig till äpplen och päron.

"Ta det som en komplimang" eller "Din kropp är aldrig din"

I kommentarerna på tjuvlyssnat bär det ofta i väg mot större frågor. Någon vill plötsligt debattera de Stora Och Viktiga Frågorna. Att kräva politisk korrekthet bland tjuvlyssningarna är överdrivet och inget att bry sig om, tycker jag. Men något som är otäckt är de svarskommentarer som alltid dyker upp så småningom. Idag är det en tjuvlyssning om nyp i rumpan som startar det hela:

"blir man nypt i baken är det bara att le lite, ta det som en komplimang och sen återgå till sitt" skriver en typ och sammanfattar därmed ganska många kommentatorers uppfattning. Kanske har de aldrig blivit tafsade på? Kanske tror de att när en kille stövlar fram och klämmer mig på brösten som vore det hans rättighet, så tänker jag "Shit, vad jag känner mig vacker och sexig". Vad är det som säger att jag vill ha den "komplimangen"?

Jag skulle vilja publicera en grej jag skrev för några år sedan. Det var en hemuppgift i Feministiskt självförsvar, en kort text med ett bra och ett dåligt slut. Här är den med sitt dåliga slut:

Du strosar runt på stan efter skolan. Ni fick sluta tidigare idag, så du har gott om tid och behöver inte stressa eller planera. Våren är på gång, du kan redan gå med jackan uppknäppt och sjalen löst virad runt halsen.

Så får du syn på en man du känner igen, en vän till familjen. Du kalkyrerar situationen, kan du låtsas att du inte ser honom och skynda vidare innan han sett dig? Men det är för sent, han har redan fått syn på dig och kommer mot dig. Du spärrar upp munnen till ett leende, hälsar glatt och stannar till för att prata. Han pratar om hur glad han är att se dig, hur mycket du betyder för honom, frågar hur det är med familjen. Under tiden ni pratar ställer han sig närmare och närmare, tills han stöter emot dig. Du tar ett kliv bort, men han följer efter så du fortfarande känner hans kropp mot din. Han vill bjuda dig på café, och du vet att du tidigare har lovat honom att få göra det. På väg till cafét känner du hur du blir varm och hjärtat slår lite fortare. Du får gåshud och måste svälja oftare än vanligt.

På cafét får du som vanligt pengar. Han brukar smyga med det, orolig att någon ska se. Idag ger han dig inte i handen, utan lägger sedeln i ditt knä, nästan sticker in den mellan låren. Du tackar tyst. Han pratar om att du borde komma och hälsa på honom, försäkrar sig att du har hans nummer. Han säger att du kan ringa när du vill och alltid komma till honom om du behöver något.

Så tar han din hand. Han håller den inte bara, utan smeker den liksom med sina fingrar. Du kan alltid känna dig trygg med honom, säger han. Du tänker på vad som skulle hända om någon du känner kom förbi. Rummet känns så trångt. Du hoppas att ingen av de andra besökarna tittar åt ert håll. Han berättar att han har ett foto av dig hemma som han brukar titta på och "prata med" om kvällarna. Du känner dig smutsig.

När han måste släppa dig för att du ska kunna äta lägger han sin hand på ditt lår istället. Han klappar och smeker låret. Du tänker på vad som skulle hända om du skrek eller om du gick. Alla skulle titta på er. Han skulle inte förstå någonting. Du tänker att han är ju bara en farbror. Du tänker att om en halvtimme kan du skylla på att du måste till bussen. Hans hand ligger tung på ditt lår. Du sväljer...

Ni sitter kvar ända tills du måste springa till bussen. Han följer dig till hållplatsen. Du ler, säger "Ha det så bra" och ger honom en snabb kram innan du kliver på.
När du satt dig och bussen startat känns det som om luften går ur dig efter att ha hållt andan väldigt länge. Resten av dagen känner du dig trött och sur och har svårt att koncentrera dig. Du önskar att du vore modigare...

Den sovande kvinnan

Hon sitter mitt emot mig på tåget. Stram. Mörka byxor med skärp, knäppt kavaj, svarta klackskor. Naglarna är perfekt fixade, håret hänger rakt i en halvlång frisyr. Hon är proper. Läser en bok med benen i kors.
Men så tar tröttheten över och hon kan inte värja sig. Ögonlocken klipper, hon lägger ned boken och lutar huvudet bakåt. Ögonen är helt slutna nu, men kroppen fortsätter att förändras. Hon sjunker ihop. Nyckelbenen skymtar bakom kavajen. Lätta andetag. Kinderna slappnar av och blir påsigare, munnen är halvöppen. Jag ser att hon har putig överläpp och fyllig underläpp. En knöl på näsan och haka med en liten grop i.
Hon kan inte längre hålla sin kropp i stram kontroll. Huvudet sjunker ner mot vänster axel. Där vaknar hon till lite, höjer huvudet igen. Så sjunker det, sakta. Strax innan vänster axel är hon som djupast i sömn. Så rätar hon på huvudet igen. Allt upprepas. Som en klocka är hon: tick-tack, tick-tack. Håret blir rufsigt av att gnidas mot sätet. Varje gång hon sätter sig upprätt sträcks senorna i hennes hals.
Och jag ser att hon är vacker.

Betraktelse

Medan marken rasade under mig
och världen vände
fortsatte tvättmaskinen att brumma
och disken torkade i köket

I natten

Stjärnögon gnistrar över svartmörka grantoppar. Under fötterna knastrar gruset medan dimman smeker ängsgräsets frökroppar. Jag hör mig själv andas och ser mina andetagsmoln segla ut till yttre rymden, till evigheten. När jag blundar förnimmer jag livet och rörelsen omkring – det ger trygghet men stör inte. Det är nära men långt bort. Jag vet att det finns andra människor, andra platser och andra liv. Jag vet att det finns andra känslor. Men just nu är det bara jag och universum. Under mig slingrar sig underjordiska livskanaler av rötter. Ur det mörka, fuktiga hämtar träden kraft att sträcka sig mot himlen, att bilda mörka siluetter bland stjärnornas ljus. De hittar liv under markens frostskorpa, och för med sig doften av jord och harmoni hit upp.

Luften är tom och klar som flytande glas. In bland granarna sträcker sig hemliga gångar med okända äventyr, klara att utforskas närhelst jag får lust. Plumsig, sjunkig mossa erbjuder sängar åt knytt och lindring till såriga fötter. Kanske ska jag också sova där.
Löven spelar ohörbar musik, den känns bara som en vibration i bröstkorgen. Runtomkring dem gnistrar stjärnreflexer till i trollsländors vingar. Imorgon är alla sländor döda, men inte ikväll. Här finns vatten också. Mitt i mossan sänker sig en källa där ytan darrar till ibland när någon snuddat den. Jag vet att andra vandrar vid min sida. Vi talar inte med varandra för vi har inget språk. Men ibland ser jag deras ögon glittra bland grenarna i skogen, mellan grässtrån och i källans vattenringar.

(En tidsbegränsad beskrivning av min idealmiljö, från textkommunikationen. En oas att fly till)

Trygga Räkan

Fånig sångtext skriven i samarbete med modern. Baserad på diverse felhörningar och lite fantasier...

Mel. Tryggare kan ingen vara

Trygga Räkan bor i Skara
Ropa Bert så ska han svara
Men om stjärnan tappar fästet
Finns ej pengar uti nästet

Bertans fader heter Orvar
Kors vad han kan käka korvar
Och hans lilla moster Anna
Hon kan steka pyttipanna

Vad de tar och vad de giver
Alltid korvar det då bliver
Deras mål är blott det ena
Suga av allt kött från bena

Utanför mitt fönster

(En textkommunikationsuppgift: Skriv en text med rubriken Utanför mitt fönster. Fokusera på VEM som berätttar. Jag tar gärna emot kommentarer på vilken bild man får av berättaren)

Utanför är älven. Den är alltid likadan, alltid samma älv och samma vatten. I det vattnet har dinosaurier vadat, bondekvinnor skrubbat tvätt med nariga händer och barn jagat småfisk med sina hinkar. Men den är alltid olika också. Vissa dagar stilla och låter molnen spegla sig, andra dagar kokande av oroligt regn.
Älven är inte fin eller ful. Den är bara en älv, sådär som älvar är. En samling vatten på väg bort. När vattnet kommer tillbaka har det upplevt mer – ändå är det detsamma.

Någon drunknade i vattnet en gång. Det var mycket odramatiskt, inte alls mycket skrik och plask och ångest. Bara plupp och så fanns det ingen människa längre, utan en bit av en älv istället. Vattenmassorna ville in i lungorna. Det blev för mycket vatten.

På sommaren är asfalten het och människor bränner sina fötter. Löven torkar och blir bruna, och människorna svettas och flåsar. Det blir för lite vatten.

I värme längtar människorna efter vatten, i kyla skyr de det. De förstår inte att det inte går att välja. Det kan inte finnas vatten på sommaren och inget vatten på vintern.

Älven finns alltid. På vintern blir den hård och blank så änderna kan traska ovanpå. Det finns inte så mycket mat för dem då, de behöver att människor ger dem frön.

I vattnet bor fiskar. De andas med sina gälar och vill inte komma upp i luften för då dör de. De vill stanna i vattnet alltid, för de trivs där.
En del människor vill också bo i vattnet. De tror att fiskar har det bättre än människor och de vill gärna vara fiskar. De förstår inte att människor inte ska bo i vatten för då dör de. De måste stanna i luften om de vill leva.

Men de flesta människor vill inte alls bo i vattnet. De har byggt stora hårda hus att sitta i så de slipper bli blöta när det regnar. I husen finns element så människorna inte blir kalla när det blåser. Det finns fläktar så de inte känner när det luktar. Det finns lampor så de inte märker när det blir mörkt. Det finns rullgardiner så de inte märker när det blir ljust. Men det finns fönster också, så att människorna kan titta ut på vattnet. Kanske är de rädda att de också ska vilja bli fiskar och bo i vattnet. Därför har de satt glas i fönstrena.

Bredvid älven växer det träd. Träd kan växa högt och stort och lukta jättemycket liv och vara väldigt gröna. I träden bor fåglar som sjunger hela dagarna och på nätterna också. Fåglar kan flyga, de kan flyga hela vägen upp till molnen och solen istället för att bara se speglingarna i vattnet. Människorna är nog lite rädda för att vilja bli fåglar och bo i träd också, för de har byggt staket runt träden så de inte kan bli så stora. Och så klipper de i träden så de inte blir för höga och gröna och luktiga.

Människor tycker inte om gräs heller. De har tagit bort gräset och lagt dit tjock svart asfalt istället. De är rädda för att plötsligt vilja ta av sig skorna och alla sina kläder och springa barfota och rulla sig nakna i gräset som smutsiga hundar.

Ibland blir det frost på fönsterrutan så att ingenting syns. Det kan vara skönt för det är så mycket människor och tankar utanför. Men det kan vara otäckt också, för det är inte alldeles säkert att älven och träden och fiskarna och fåglarna är kvar när frosten försvinner. Då får fönstret stå öppet ett tag så jag fryser när det blåser och blir blöt när det regnar.

Ett grönt paradis

VF skriver om grönt tänk och självhushållning, och besöker Kretsloppshuset i Sunne. Det känns lite snopet. För exakt ett år sedan var jag där och gjorde mitt avslutande reportage till textkommunikationen. Min vinkel var att försöka förstå den nya gröna vågen. Fokus låg på fenomenet och på självhushållarnas personliga tankar och visioner. Våra reportage stod alltid VF tillhanda om de ville ha dem. Men men. Egentligen är det fånigt att hänga läpp. Arbetet med reportaget var så roligt och utvecklande, och dagen i kretsloppshuset full av sköna människor och personlig inspiration. När jag tänker efter varför jag vill vara journalist så handlar det faktiskt om något så klyshigt som Möten. Inte att se sitt namn i tryck, även om det är nog så kul.

VF:s två artiklar handlar dels om själva utbildningen, dels om elevernas drömmar. Så här såg mitt reportage ut:

Uppiffad grön våg

Drömmen om en röd stuga i djup granskog. Frön som gror, växter som frodas. Vedeldning och växtfärgning. Drömmen om ett rent samvete, glömdes inte alls kvar på 70-talet. Fortfarande lever den, uppiffad med solceller och biobränsle.

Thomas Kero har velat ha en egen gård hela livet. När han var tre år sa han till sin mamma att han skulle bli bonde. Men de vanliga naturbruksutbildningarna har inte lockat honom.
– Det är inte den sortens storskaliga jordbruk jag är intresserad av. Jag vill jobba varierat och på ett mer hållbart sätt, säger han.
Så fort han tagit studenten sökte han till en utbildning i självhushållning vid Klarälvdalens folkhögskola. Och kom in. De första veckorna var han euforisk, nu har vardagen tagit över men trivseln har inte minskat. Det enda han saknar är varmvatten.

Kristin Bryngelsson läser samma kurs som Tomas, men kom in med helt annan bakgrund och andra mål. Hon läste ekonomi när hon plötsligt insåg vilken hastighet vi lever i, och det kändes inte hållbart. Så bytte hon till självhushållningsstudier. Exakt vad Kristin ska göra med sina kunskaper i framtiden vet hon inte.
– Jag får jättemycket inspiration av att studera här. Jag funderar på att jobba med lokal produktion och förädling av mat. Det fungerar inte i längden att som idag köpa fiskpinnar som åkt från Norge till Kina för att rensas, vidare till Frankrike för att paneras och sedan till Sverige för försäljning, menar hon.

Kursen de båda läser hålls i Kretsloppshuset strax utanför Sunne, och har funnits i åtta år. Kursledaren Michael Raaman har varit med sedan byggstarten. Han håller med om att det är en ny grön våg på gång.
– Det bildas alltid trender och mottrender. Den gröna vågen på 70-talet var en konsekvens av tidigare decennier, sedan kom 80- och 90-talet som var en ganska materiell och egoistisk period. Runt år 2000 kom längtan efter ett enklare liv tillbaka, förklarar han.
Samtidigt menar han att vågen är annorlunda nu. På 70-talet låg det mycket ideologi i valet att flytta ut på landet. Det handlade också om gemenskap med tankar om kooperativ och liknande. Nu är valet ofta sprunget ur en personlig längtan.

I Kretsloppshuset lär man sig under 35 veckor om odling, bygg, energi, skogsbruk, djurhållning med mera. Allt vilar på en ekologisk grund.
Är det här lösningen på miljöproblemen?
– Nej, det löser inte problemen, men det bidrar bra. Jag har inget svar på vad som behöver göras för hela klotet. Vi måste utgå där vi är och se till våra möjligheter. Alla har ett val.

Höjda nävar

Vi höjer högra näven och tar i med magstödet. Och inte blir det vackert inte. Men det gör inget. För vi är ändå bäst. Vi är starkast och mest sammansvetsade. Där står min ärkefiende, mitt ständiga irritationsmoment och min nära vän. Idag är de alla lika. Trots meningsskiljaktigheterna har vi samma grund. Och jag är så stolt att stå här med er. Jag är stolt över varenda onsdagskväll, varje svettig rush i trappor och varje dödtrist flygbladsutdelning.

Vi hör inte våra egna röster men känner dem vibrera i bröstkorgen. Hesa av slagorden vi låtit eka mot husväggarna utanför kämpar sig våra toner ut och upp under taket. Regnet som fallit argt och bestämt rinner ned längs nacken och halsen, droppar ur håret ned på axlarna och letar sig in i ärmarna. Skitsamma att vi är blöta och kalla och allting inte blir som vi tänkt oss. För vi kan klara vad som helst. Vi kan förändra världen. Det här är bara början.

Gammal textkommunkationsuppgift: beskriv ett musikminne och de känslor musiken ger dig. Det här är såklart första maj och Internationalen. I morgon är det dags igen. För mig blir det första gången i Stockholm. Förväntningarna är på topp.

Sagan om en ledare

I kursen Svenska B fick vi i uppgift att skriva en saga om en känd person. Den skulle innehålla några sanningar och några lögner. Förutom det var det fria fantasier som gällde. Jag gör alltså inte anspråk på att skriva någon sorts politisk satir, det här är en renodlad saga om hur det skulle kunna vara. Om att det inte är så lätt, alltid.

Sagan om mig
Mitt namn är George, George Bush, med ett dubbelwe i mitten. W:et står för William. Det ville mamma att jag skulle heta, som en riktig sagoprins. Men pappa sa att jag skulle heta George, som en sur gubbe, som han själv, som alla farfäder och farbröder i vår släkt... Och pappa vann såklart. Pappa vinner alltid: gräl, krig, val... han har ett vinnande sätt helt enkelt.

Så jag döptes till George, och så växte jag upp. Vi bodde i Texas, mamma, pappa, jag och mina fem syskon. Jag var ett busigt barn, och brukade kasta vattenballonger, tejpa för badrumskranen, palla äpplen och sånt. Det gillade inte pappa. Han stirrade mig allvarligt in i ögonen och sa saker som "Det här är inget vinnande sätt, George" eller "Det måste bli ändring, George". Pappa hade ett väldigt viktigt jobb som universums kejsare, trodde jag då. I verkligheten var han ju president, men ett viktigt jobb var det i alla fall, som gjorde att han inte var hemma så mycket. Och DET var skönt, tyckte jag. För det var liksom inte så mycket man kunde göra med pappa som verkligen var roligt. Men en sak gjorde pappa med mig som jag tyckte om - han tog med mig till kyrkan. Där berättade prästen om Gud, som var pappa till alla på hela jorden, eller alla kristna i alla fall. Gud hade en helfestlig son som kunde gå på vatten och trolla med mat och sånt. Jag tyckte om att tänka på att jag var Jesus lillebror.

Andra saker som var roligt när jag var liten var att leka med min bror. Inte Jesus alltså, utan Jeb. Vi tävlade mycket och lekte spännande lekar, till exempel vem som kunde kasta flest stenar på grannens fönster utan att det gick sönder. Och farfar... Farfar är nog den jag tycker mest om i hela världen. Han brukade ta med mig och spela golf, och han kallade mig aldrig George, han kallade mig G.W. Mycket coolare, eller hur? Men han finns inte kvar längre... jag antar att Jesus ville ha en farfar han också.

Så blev jag större och större ända tills jag var jättestor och det var dags för mig att välja jobb. Ända sen jag var riktigt liten har jag haft ett drömjobb: fiskare. Jag vill åka runt på haven i min lilla båt och få saltvattenstänk i ansiktet, silvriga fiskar i näten och frisk luft i näsan. Jag vill åka så långt ut att jag nästan tror att jag ska ramla av världens kant. Jag vill se månen gå upp över krusiga vågor.

Men pappa sa att jag skulle bli president och bli sådär tråkig som han. Det ville jag inte alls! Men sen tänkte jag att pappa skulle nog bli hemst arg om jag sa nej. Och om jag sa ja kanske han skulle sluta tjata på mig sen? Så tänkte jag på mina och Jebs tävlingslekar. Något bättre än president skulle han nog aldrig kunna bli... Jag skulle bli överlägsen vinnare för alltid! Och så tänkte jag på min andra bror och min andra pappa, den där jättepappan - Gud. Tänk vad glada de skulle bli om jag kunde hjälpa till lite med deras jobb...

Så då blev jag president i alla fall. Det är inte så lätt... Ofta måste man göra saker som man inte alls vill. Och så måste man le mot kamerorna och vara hel och ren och duktig hela tiden. Du förstår, när jag var liten brukade jag alltid göra grimaser när någon skulle fota mig, men nu får jag inte det för pappa. Förresten vill jag väl inte ha mina grimaser i alla världens tidningar heller? Fast i och för sig vore det nog ganska roligt. Mer grimaser åt folket! Då skulle de ju bli intresserade av politik, om alla politiker var busiga och gjorde grimaser.

Men det där med att pappa skulle sluta tjata på mig, det stämde inte alls. Han hälsar på mig titt som tätt och tjatar om olika saker. En dag kom han och pratade om olja - jag är så evinnerligt trött på att höra om denna olja! Han pratade om vem som har olja, vem som tjänar pengar, vem som borde ha olja, vem som borde ha pengar och så vidare och så vidare. Jag orkade inte lyssna. Men han märkte nog det, för han slutade prata om oljan och började prata om andra saker istället. Han pratade om elaka gubbar. Han pratade om skurkar som inte tycker om Gud. Han pratade om sådana som det är synd om... viktiga saker. Och jag tänkte på min jättepappa och min storebror igen. Jag tänkte på vad de skulle ha gjort. Och så gjorde jag så.

Pappa hade lovat att om jag gjorde som han sa så skulle bara de dumma gubbarna dö. Jag visste inte att det fanns så många dumma. Och jag kände att jag inte riktigt tyckte om det här kriget längre. Då gjorde som jag brukar göra när jag inte vill fortsätta med det jag har börjat på. Jag tänkte att det var en lek, en av mina och Jebs tävlingar. Vem kan skjuta bäst, vem kan döda flest? Jag känner på mig att jag kommer att vinna stort. Och jag är säker på att Gud är glad att jag dödar de som är dumma. Och jag är säker på att de vanliga människorna känner sig tryggare när alla de dunma är borta.

Nej, det var inte president jag ville bli. Men nu är jag det. Ibland är det bara jobbigt och tråkigt och svårt. Men det känns bra ibland också. Då känns det som om Gud är stolt över mig och som om folket är glada att det är jag som bestämmer i Amerika. För jag försöker verkligen bestämma bra, jag hoppas att de förstår det. Jag tycker så mycket om Amerika. Det känns nästan som att jag ÄR Amerika nu. Men ibland säger folk att de inte tycker om Amerika alls. Tycker de inte om mig heller då? Jag blir så ledsen när de säger så, jag vill ju att de ska tycka om mitt alldeles egna land! Jag undrar ofta varför de vill göra mig ledsen... Men ibland! Ibland säger de "Vi älskar Amerika!". Åh, vad glad jag blir då. Då känns det som om jag är folkets egen jättepappa.