Välsignelsen

Två år sedan: Jag fyller 25 och är visst ganska full. Har bjudit 30 personer för då blir det kul även om bara en tredjedel kommer, sammanfört tio som inte känner varann förut. Min syster med pojkvän agerar värdar, jag har bett dem att leda lekar och se till att alla har trevligt och får vara med, så jag slipper bli nervös. Nu fick jag paljettklänning och paljett-trosor i present, byter om och dansar, snurrar och i snurren blir det en blick. Han är här, han är trött men han är här och har alltid varit här. Sitter på en barstol längre bort med ett glas i handen, pratar med några andra men ger mig en blick som är rak, stilla och jag ser att han är glad att jag är glad.

Here comes the sun do do do do

Vi har en lågintensiv konflikt som går ut på att hon lider av vädret och jag tycker helt oempatiskt att hon ska skärpa sig. Hennes plåga får mig att tänka mycket på väder. Och vad som är bra väder.

Om bra väder är sol från en blå himmel, då är det sällsynt i Göteborg.

Jo, jag har också dagar när det känns personligt. Göteborg har en blåst som är bra på att bete sig som om den vill dig någonting. Och regn gillar jag bara undantagsvis - om jag vet att jag snart får gå in så är ett ösregn mäktigt. Eller om jag är inklädd i galon och får känna mig som en tuff överlevare. Regn kan vara en härlig motståndare att vinna mot.

Men vi som bor här får lov att omvärdera vilket väder som är bra.

Den här ösregniga dagen passade utmärkt att cykla på utflykt och palla äpplen. Sedan fick jag låna ett helt ombyte för att bli varm igen.

Skogsutflykt i grått med isiga vindar.

Storm! När Egon härjade gick jag hem genom stan, klev innan för tröskeln och skrikskrattade av dramatik. Jag tänker på Filifjonkan som levde i rädsla för katastrofen och sedan kom den - och hon blev fri! Storm kan ackompanjera ens inre så bra, röra runt och blåsa rent och skölja genom.

Jag på fb

Och jag tänker på hur obetydliga vi är när vädret bestämmer. Den stillsamma maktlösheten i att vara insnöad eller drabbad av strömlöshet.

Vädret är som filmmusik. Det sätter stämningen och jag behöver även drama, spänning och urladdningar. Det får inte alltid vara Here comes the sun do do do do

Marcus Larsson

Att hitta en nyckel eller två

Det kanske inte låter så alltid, men jag tänker ofta på hur bra jag har det just nu. Jag mår så grund-bra, vilket är en bra plattform till att grubbla över hur en egentligen vill ha det.

Min Jeanna skriver om hälsa och träning på ett rakt och skamfritt sätt och hon får mig att reflektera över vad det är som funkar i livet, när jag mår bra.

Har till exempel inte haft en enda sjukdag från jobbet sedan jag började i september 2014. Jag som släpade mig igenom ett tio veckors sommarvikariat med mantrat "Du FÅR vara hemma och vara sjuk en eller två dagar under sommaren". Men nu jobbar jag varannan dag och börjar för det mesta kl 12. Att få vila ut ordentligt mellan varje jobbdag, och att slippa släpa sig upp till en obarmhärtig väckarklocka, gör att jobbet sällan är en plåga även när jag inte är på topp.

Jag är utomhus. Utmanade mig själv att vara ute minst en timme om dagen, insåg sen att det var noll utmaning eftersom jag redan är det. Går alltid till jobbet, är ute och leker med barnen och försöker klämma in skogspromenader här och där. Upptäckte Palmhuset denna säsong, det kanske inte kvalar in som utomhus men där är grönt, ljust och varmt. Men även det grå dagsljuset och de ruggiga dagarna ger energi.

Dessutom tycker jag om människor. Inte alla, gubevars! Men några viktiga. Lisa och jag provar parfymer på Åhléns Frölunda Torg och fnissar.

Detta blir visst ganska präktigt. Men det ÄR en go och lättad känsla att hitta några nycklar för vad som funkar för mig. Och för mig smått revolutionerande att inse att det inte finns ett rätt sätt, utan att jag kan anpassa allt eftersom jag lär känna denna människa som jag ska hänga med resten av livet.

Det bara blev

Tänker gå med i en bokcirkel men går med i två, herregud jag är ju bofast i Göteborg nu och har tid och nu jävlar ska det bli av. I den ena bokcirkeln en kvinna som utbildar sig till yogalärare, hon flaggar för att hon behöver elever till sin övningsklass men när jag frågar är den redan full. Sedan hoppar någon av och jag får platsen. Och det är då jag upptäcker Iyengaryoga och att jag har en kropp. Och yogan är fantastisk och hon är fantastisk. Sedan sitter jag på tåget, min syster och jag åker första klass till Stockholm för att installera henne i ett hyresrum där hennes nya liv ska börja. Vi ska köpa kuddar och gardiner och äta saker, och på tåget får jag ett meddelande från min yogalärare och vän, att yogacentret som hon undervisar på behöver någon i receptionen på deltid. Det tror hon att jag skulle passa perfekt för! Hur vet hon det egentligen, vad avslöjar min trikonasana om mina skills som receptionist? Jag blir lite bedövad av förväntningar i vår kupé. Ett fast jobb tre dagar i veckan. Med yoga. Med administration. Det är för bra. Jag mailar chefen nästa dag och sedan träffas vi och hon säger "Jag tycker genast så bra om dig, men nu måste jag också tänka igenom om det finns något dåligt med att du skulle jobba här. Jag hör av mig". De där raka replikerna blir något av det jag gillar mest med henne, sedan. Sedan när jag får komma tillbaka och då handlar det om arbetstider och lön. Så är jag administratör, jag åker till Ikea och köper en soffa så fort jag vet det. Plötsligt blev jag en kvinna med ett schema och en lön som kommer varje månad och är samma varje månad, det går att planera. Det är pengarna. Sedan är det det andra: att vara någonstans och kunna någonting och göra saker bra och få uppskattning och trivas och bli självklar där. Och tänk! Tänk att hon tänkte på mig den där gången, min yogalärare.

När Egon var här

Skogsplätten skriar som ett godståg och jag får grus i ansiktet. En flaggstång knäcks i Brunnsparken. Vid Lejontrappan skvätter vågorna. På GP:s liverapportering skriver Anita Nu blåste andra soptunnen omkull, den med matavfall. I Lerum. Inte så roligt. Jag går med breda steg och löven piskar kring benen. Grenar, metro, skramliga burkar. Ljusslingor som slitit sig fladdrar. På andra sidan glaset spelar nattklubben Macarena. Om det var folktomt skulle jag slå mig för bröstet och Tarzanvråla.

Saffran, har jag chans på dig?

En vän köpte bil i färgen SAFFRAN. Lade upp på bild på facebook, och detta är en vän som suttit och lekt med bilbilder i photoshop en god stund, så han vet hur man får en bil att komma till sin rätt på bild. För att inte tala om färgen SAFFRAN.

Kan inte sluta tänka på den där bilen! Den står och glänser strax innan skymningen och färgen SAFFRAN är rik och len och mättad. Jag fantiserar om att luta mig mot karossen och upptäcka att den är inte hård, utan mjuk, den ger efter och smälter och jag sjunker in där, omsluts av färgen SAFFRAN. Om jag slickar på bilen, smakar den karamell?

Så jaha, nu är jag en sådan som blir kåt på bilar.

Att skita i det jag gillar mest

Jag mötte en teaterimprovisatör för att skriva personporträtt. Ett kompisjobb och min första Riktiga Text sedan jag slutade journalista. Pirrigt, roligt, jobbigt. Det var i september. Nyss blev texten klar, jag fick urfin respons av min bästa korrläsare, och där kom en lördag som var bara en lördag när jag inte hade något jag borde. För första gången på månader låg inte den där texten där och skavde och behövde skrivas.

Men varför utsätter jag mig själv för detta? Att skjuta upp så att det ligger en skugga över varje annan sysselsättning, månader i rad. Att bara inte ta tag.

På högstadiet sprutade det fram olika texter. Jag lade en helg på att göra ett lek-reportage med intervju, faktaruta, klippte och klistrade en design, lade in foton - bara för att det var kul. Jag hann fast jag samtidigt var upptagen med att vara en pluggis + olycklig i allmänhet.

Jag tycker så oändligt mycket om att skriva. Det är ovant nu, flyter inte som förr men det är ändå kul att ge sig in. Jag tänker på min lilla blogg som jag skulle väcka upp. För varje inlägg jag skriver här finns tio tänkta som inte blir av. Ikväll ska jag skriva det där jag tänkte på. Eller somna framför SVTplay.

 "Det finns inget som säger att du inte kan jobba med att skriva" sa  en vän så självklart. Och min mirakulösa textkommunikationslärare rådde mig att skriva tjugo minuter om dan för att hålla det levande. Men jag låter bara bli.

Det är en sådan skräck och skam och ett sånt jävla slöseri: att jag inte gitter lägga tid på det jag älskar.

One arbetslinje to rule them all

Min vän brände ut sig något så infernaliskt och det gjorde ont att stå bredvid och se normaliseringsprocessen där sjuka arbetsförhållanden blev vardag. Hur min väns alla fantastiska CV-egenskaper utnyttjades tills det bara var fragment kvar av henne.

Min syster blev uppsagd för att hon haft kontakt med facket, och det blev tydligt hur utbytbar en arbetare är för en arbetsgivare.

En handelsresandes död sattes upp på Stadsteatern och jag satt längst fram med tårarna droppande från hakan.

Jag fick mitt livs första semester och flydde till mormors sommarstuga i skogen och där kände jag: vad fan har jag hållit på med under våren? Prioriterat ner vänner för jobb varje gång. Sagt visst vill jag gärna ses, har tid om två veckor. Haft ett fokus: jobbet.

Jag har varit kritisk till det här jävla arbetssamhället länge. Hur ens identitet och värde är kopplat till arbetet, hur arbetslösa misstänkliggörs. Men först när jag skulle bli journalist och det bara några veckor in i arbetslivet tog totalt stopp i mig, började det angå mig. Jag har omförhandlat vad ett jobb betyder för mig och hur jag vill jobba. Håller fortfarande på att förhandla. Men jag vet att jag inte vill jobba heltid och att jag vill ha mer tid än pengar. Det handlar inte längre om att jag ser mig som en skör människa som inte pallar att jobba åtta timmar, det har blivit en ideologi.


"Duktig" har jag alltid varit och med stark arbetsmoral, vill göra det jag ska och göra det bra. Får snabbt en lojalitet med företaget, börjar tänka på det som ett "vi". Lite grann inbillar jag mig att arbetsplatsen är mitt eget företag. Det är en liten arbetsplats med få anställda och mycket eget ansvar, så det är kanske ingen konstig vanföreställning. Min chef har aldrig bett mig jobba över, jag gör det ändå för att jag tycker att våra kunder förtjänar det bästa bemötandet. Jag vill att de ska ha ett positivt och seriöst intryck av vårt företag. Och så älskar jag att bossa och fixa och klara mig själv och finnas till hands och ligga steget före och få bekräftelse.

Och att jag gillar mitt jobb är ju något BRA. Att jag är engagerad och kommer på nya idéer. Det är svårt att skriva så här negativt om ett jobb som jag verkligen tycker om. Min fina chef, glada kollegor, våra kunder som jag diggar så mycket.

Frodo och ringen. Hejsan vilken överdrift. Men så blir det: det är semester, det är helg, det är tid med kloka vänner, och jag känner aha, nu förstår jag. Nu prioriterar jag om. Jobbet är bara jobbet. Och sedan är det vardag igen och ringen vanställer allt igen och all energi riktas mot jobbet igen och jag hinner aldrig någonsin ikapp. Igen.

Under hösten pågick en besatt kamp där jag bråkat för att få en viss arbetsuppgift som min chef inte riktigt litade på att jag skulle klara. Jag vet vad jag kan och jag har stångats och stångats och investerat så mycket energi för att bevisa mig själv. Men ibland har jag tänkt: om jag bara skulle... släppa? Skulle det inte vara enklare för alla. Sedan blev arbetsuppgiften min, jag vann och det kändes ärligt talat inget särskilt.

Jag jobbar alltså deltid. Det handlar inte om antalet timmar. Det handlar om vem som äger min hjärna. Jag provade meditationsappen Headspace, med tio minuters avslappningsövningar. Där finns ett moment där guiden säger ok, nu för en stund, släpp allt fokus. Låt din hjärna göra vad den vill. Vill den tänka, låt den tänka. Låt bli att kontrollera. Utan undantag, tio dagar i streck, det som poppar upp i min hjärna: jobbet. Något jag borde fixa på jobbet.

Jag ger gladeligen av min tid och energi till jobbet. Jag trivs där. Men jag vill inte ge bort hela min hjärna. Jag vill inte få för mig att jobbet är motorn i mitt liv. Att det är där fokus ska ligga. Jag vill kunna gå hem och lämna jobbet på jobbet. Varför ska det vara så svårt?

En kärleksförklaring till de där två

Det som förbluffar mig är att jag vågar med dem. Vi åker skridskor. Förra året var det första gången sedan jag var barn och jag sa nej tack, jag har inte skridskor och kan inte åka heller. Då lär vi dig. Då hyr du skridskor. Och så gjorde vi. Jag var ont i magen-rädd när jag skulle ner på isen. Höll i händer och ramlade och skrattade.

I år skulle det gå asbra, med erfarenheten från förra året. Jag blev arg när jag fortsatte ramla och fick blåmärken på båda knäna. Jag svor, gnällde och grimaserade. Bytte skridskor också. Men jag skäms inte. Jag är inte rädd. Jag tänker inte på hur det ser ut, med en vuxen människa som halkar runt och skriker bland barnfamiljerna. Jag är med de där två. Då kan det andra vara skitsamma.

Surr och kurr från äggstockarna

Polariserad klyschfest när jag och en vän pratar barnlängtan:

Jag: Det är som att älska en person som inte finns än. Men man väntar bara på att den ska komma. (SA jag så?! Ja.)

Hon: För mig är det lika lockande som att flyga till Irak och börja kriga för IS.

Om vi leker för en stund att det finns något så tramsigt som en biologisk klocka så är min på nivå: Mayday! Mayday! Sekunderna börjar ticka dubbelt så snabbt och vilken jävla tråd ska klippas. Ja förlåt mig så mycket för att jag är en tjej och har klänning och rosa cykel och vill ha barn!

Jag har tänkt länge att det är en fråga för sedan. Och sedan - intervjuade jag en person som sa att vad fan vet vi om sedan.

Passar det bättre om tio år? Vad är det jag har då som inte finns nu? Och ska jag längta i tio år men vänta för väntandets skull. Vad är det för fel på: nu? Jag kan i alla fall tillåta mig att tänka tanken.

Så jag tänker tanken. Och det är ett surr som blir ett brus som blir ett dån.

Ärligt talat har det surrat länge. När jag jobbade första dagpasset på postterminalen för 1,5 år sedan och tänkte: Smidigt att sluta redan 14.30, då kan en hämta barnen tidigt på dagis. När jag städar ur städskåpet som egentligen är ett riktigt, gammaldags skafferi, och ser vilken perfekt plats det är till en myshörna åt ett litet barn: med några kuddar och en ficklampa och bra bilderböcker. När jag slänger små russinpaket och i förbifarten känns vid att de skulle passa bra att spara till en som vill leka affär. Och sedan kommer på mig själv att någon sådan finns ju inte här.

För mig är det inget en bara gör. Jag tar det på största allvar, såpass att jag ibland tänkt att jag inte ska ha barn, för hur kan jag bara ha mage att ta mig an en så stor uppgift. Men jo. Jag vill.

Jag passar barn sedan 3 år tillbaka och det hjälper inte ett dugg. Snarare tvärtom. Runt mig blir vänner föräldrar. Och nu googlar jag insemination och det kostar chockartat mindre än jag trodde. Så där att jag skulle ha råd att göra ett par tre stycken med en gång. Vilket jag inte ska. Men jag provar att tänka tanken. Crazy eller ej. Att lyssna på bruset.

Och maten kallnade.

Ät du så pratar jag. För jag har varit med om ett mirakel. Så sa jag till min syster när vi beställde burgare. Och maten kallnade.

Miraklet:

Det ringde från ett utlandsnummer och när han presenterade sig tog det tid att förstå vem det var. Vi gick i samma klass från lekis. Hans mamma lagade urgod lasagne och en gång grävde vi en massa hål i hans gräsmatta för att fånga möss. Vi lekte inte ofta egentligen. Men jag tyckte alltid om honom. Även när vi blev tio, tolv och femton år.

Tonåren är som den är. Inte bra. Men där är det en glädje att ha någon. Om det så bara är någon man säger hej till i korridoren. Inte alls den där gränslösa vänskapen från ungdomsböckerna, utan bara någon att prata med ibland. Någon som finns. Och man må vara femton, men den där personen har sett en sedan man var en snorig femåring som inte vågade hoppa från klätterställningen. Han var aldrig nära. Alltid betydelsefull.

Sedan gick vi ut nian och sågs inte mer. Jag tänkte på honom ibland. Sökte efter honom på facebook utan resultat. Hade velat veta hur han hade det.

Åtta år senare, så ringer han. Säger hej, det är jag, jag har tänkt på dig ibland och undrar hur du har det?

Jag har inga barndomsvänner. Några på facebook kanske, men jag håller inte på riktigt kontakten med någon som jag kände före 16 års ålder. Den biten är borta. Så plötsligt en röst från det förflutna! Att han vågade. Ta tag i det, hitta mitt nummer och bara ringa.

Vi fick chansen att säga några saker som vi kanske inte kunde säga som femtonåringar. Jag kände det som om jag hade fått världens finaste present. Det blev inte mer än ett eller två långa telefonsamtal och en fika dagen innan jul där vi pratade bort halva natten. Det är mer än nog. Det är ju ett fakkin mirakel!

Högstadiemetoder

Jag minns inte nu vad han gjorde. Inte en enda grej faktiskt. Men jag minns att jag bestämde att det måste få ett slut. Han gick i åttan, jag i sjuan, och jag kände mig trakasserad. Så en dag gick jag rakt fram till honom i korridoren. Gott om publik. Och sa:

"Alltså det här funkar inte längre, du måste förstå att det är slut mellan oss."

Jag blir fortfarande lite full i skratt när jag tänker på det. En genial plan, och rolig. Ganska modig också. Han besvärade mig inte mer sedan. Men idag kan det också kännas sorgligt; Den listigaste plan jag kunde räkna ut, det absolut pinsammaste som jag kunde komma på att utsätta honom för, det var att påstå att han hade varit tillsammans med mig.

Ock ock ock

Att läsa mina gamla krönikor från skoltidningen på mellanstadiet är att inse vilket präktigt och pretentiöst barn jag var. Och så många öppna dörrar som jag ville slå in. Skrev till exempel en lång text om att alla är rädda för något och att det är modigt att erkänna att man är rädd.

Anar, fruktar, gissar att det blir samma sak med bloggen vad det lider. Att jag ser tillbaka på den, lägger huvudet på sned, och suckar "Ock ock ock, ja tänkt att vara tjugosex år..."

Men vad ska en göra? Vänta tills en är 40 och klok nog att få formulera sig i skrift? Jag behöver skriva, jag behöver det nu, så är det bara. Klok, ja det blir en kanske så småningom om en har tur. Bloggen får hänga med.

Hemma

Det är något jag ser när jag kommer hem. Lutar mig mot dörrkarmen. Lägenheten är lite stökig, den där tavlan hittade sin plats i morse och jag har köpt tulpaner. Oj vad jag bor här nu.

Mig charmar ni inte så lätt

Glömde välja vårdcentral och blev listad hos en privat sådan, som skickar en ful och glansig broschyr med alldeles för mycket versaler och utropstecken.

"Din vårdcentral!"
"För dig under 20 är det gratis!"
"Allt under samma tak!"

Trams är motiverande, och fem minuter senare har jag bytt. Ska jag lägga mitt liv i någons händer får det bli en som använder ett sansat språk och matt papper.

Hå hum

Framtiden alltså. Den lämnar mig inte i fred.

Vet inte vad jag vill.

Eller nej, det var fel. Jag vill ingenting. Jävligt ovant. Jag är en sådan som vill saker, massor, det har jag alltid varit.

Jag har tappat takten. 
Jag ser den inte någonstans, var katten har jag lagt den?

Första

Alla dessa förstaupplevelser som vi aldrig får tillbaka. De senaste åren har jag hört Cat Stevens Father and son tillräckligt många gånger för att inte längre längta efter ännu en lyssning. Men första gången.

Jag var sjutton år och det var så vackert att jag ville gråta.

Första Fix you.
Första Release me.
Första True colors.

När man plötsligt känner så mycket att det liksom inte får plats.

Det spelar ingen roll att det väntar nya första gånger. Jag blir ändå alldeles oresonligt arg och ledsen över att jag aldrig mer får höra Father and son med oinvigda öron. Det var bara det enda, ynka, ögonblicket. Det får mig att känna mig väldigt... dödlig.

Glad lördag på er också!

Att välja sex

Är inte titeln på Kay Pollaks nya bok. Utan handlar om att #prataomdet. Nu gör jag det. Nu har jag känt mig för länge nog, så låt oss öppna den där bökiga luckan till sexet.

Initiativet att snacka sexuella gränsdragningar, gråzoner och övertramp släppte fram många berättelser om rena övergrepp. Situationer som jag aldrig har varit i närheten av. Jag har upplevt det vanliga tafsandet. Det värsta: en främmande kille som plötsligt hade handen stadigt på min fitta, mitt på ljusa dan, på en knökfull stadsbuss där det inte fanns utrymme att vrida sig bort. Paniken. Där hade jag gärna upplåtit min plats till de som tycker att tafsande är en komplimang. Så har jag blivit förföljd en gång, och tjatad på. Mycket obehag, men inget som har känts direkt hotfullt.

Men #prataomdet ville också få oss att tänka på hur vi ser på sex och vad vi gör mot oss själva och andra. Där såg jag mig själv i nytt ljus.

Det var en utgång som blev katalysator.
Jag var på bra humör, och sa till en av vännerna ”Vet du, jag tror jag känner för att bli uppraggad”. Ja, det var så jag sa. Inte ”Jag ska ragga upp någon”. Hon tyckte okej, låt oss hålla utkik, säg till när du ser någon som är din typ. Och jag sa aldrig till. För vad är min typ? Det var som i den där Sundsvallsversen "Och såg vid såg jag såg varhelst jag såg". De var en massa, ingen kändes mer rätt eller fel än någon annan.

Jag är inte van att välja, utan brukar låta mig bli vald. I enlighet med stereotypt kvinnlig passivitet. Jag inser att jag aldrig har känt att ”Nu ligger jag med X”. Utan: ”Nu ligger X med mig”. Där finns en väsentlig skillnad. Jag har faktiskt aldrig reflekterat över om jag vill. Eller: Jag har inte tänkt på att det kan vara så att man inte vill. Vill någon ha en ska man känna sig smickrad. Passa på, liksom. Allt sex är bra sex.

Det har väl att göra med att jag, som oerfaren, har tyckt att det är praktiskt att låta den andra leda. Men till den grad att berättelsen om mitt sexliv är, tja, den är inte berättelsen om mitt sexliv.

Nej, ingen har utsatt mig för något. Jag har varit med fina killar och tjejer som jag inte vill framställa i dålig dager. Det har varit bra sex och dåligt sex. Men jag har handskats så onödigt slarvigt med något som kan vara så kul och skönt och bra. Gjort det mycket tristare än det är. Och jag har handskats slarvigt med mina kompanjoner genom att inte aktivt välja dem. Inte kul att vara medpart i sådana ligg. Att bli vald eller bortvald är något som alla förtjänar.

Nu vill jag ta kommandot. Nästa person vill jag välja.

Inlägg på rymmen

Alltså nattbloggande. Inte alltid en bra idé. Har roat mig med att skriva en massa halvtänkta inlägg, och sedan råkat trycka publicera istället för spara. Medan tankeverksamhet pågår är inläggen alltid fulla med sådant här: XXX (?) /synonym/ (LÄNK).

Nu hoppas jag att jag har fått hem dem alla till fållan. Så ska jag hålla fingret borta från publicera-knappen tills jag orkar hålla ögonen öppna. Godnatt.

Fjortonåringen

Tänker på en fjortonåring som blev skitsur när hennes mamma råkade spela över en VHS med tre dokumentärer, varav en handlade om prostitution i Indien. Någon handlade säkert om Aids också. De där dokumentärerna hade hon såklart redan sett, men de var så bra att hon ville se dem många gånger igen.

Jag saknar henne ibland. För sanningen är att idag är min allmänbildning bristfällig. Jag tycker att det är svårt att sortera bland all information, vad vill jag veta, vad är jag skyldig att känna till? Var ska jag hämta min kunskap ifrån, hur ska mina informationsrutiner se ut? Jag har en hel del vita fläckar.

I tidiga tonåren kunde jag briljera. Jag var så vetgirig. Och vilken spännande tid det var, jag blev medveten om världen och navigerade bland ideologier för att hitta just mina principer. Jag läste Katarina Wennstams Flickan och skulden, och plötsligt hade världen andra färger än förr. Om jag hade fortsatt i den takten hade jag för farao varit ett geni idag.

Men samtidigt. Allt var så jobbigt då. Skolan var tråkig och lärarna präktiga. Jag kände inte gemenskap med någon enda person i min egen ålder. Och hemma föll allting sönder. Folk bara bråkade, dog eller grät. Jag brydde mig nästan inte om några människor, och jag kände nog inte att någon brydde sig om mig. Även om den var självvald var ensamheten tung ibland.

Nu har jag mer än jag hade då. Jag har vänner och sammanhang. Det finns plats för mig att vara mig och samtidigt ha givande relationer med andra. Fler saker konkurrerar om min tid. I det sammanhanget är det kanske okej att allmänbildningen släpar efter.

Men lite smartare måste jag allt bli.