Börjes kärlek till sin barndomsvän Pål är så innerlig att jag blir mer och mer övertygad om att de skulle ha varit ett par om de levt i en annan tid. Börje berättar om Pål:
"Det var nästan mer än vanlig vänskap, jag tror att det för mig motsvarade vad det första tycket är för andra pojkar. [...] Pål såg inte ut som en bondpojke. Han hade ett utseende som en förklädd flicka. [...] Och jag var stolt över honom. Jag förstod att han var kvickare än de andra pojkarna. [...] Jag tyckte han såg ut som en prins, jag tyckte att han var mycket förnämare än jag, och jag inbillade mig alltid att någon skulle komma och hämta honom, så att han en dag skulle komma till stor härlighet. [...] Ser du, på den tiden var jag ännu inte så förtjust i Pål, som jag sedan blev. Det kom när vi båda var vuxna och han var hemma under ferierna. Han var lång och rank då, det var en mjukhet i hans sätt som om han varit en kvinna, och så var det så märkvärdigt att tala med honom. Han var med liv och själ inne i sina studier, och han hade ett sådant sätt att tala, att man tyckte allting blev klart, bara han talade om det, jag riktigt dyrkade honom."
När Pål kommer för att bo på gården blir han och Marianne förälskade. Kanske är Marianne förtjust i att Pål är som hon, med smak för lyx och litteratur och att uttrycka sig sofistikerat. Kanske är hon förtjust i att han genomskådar henne. Inget av det Börje imponeras av gör intryck på Pål.
Så småningom tappar jag den där glada känslan av att karaktärernas känslor och bevekelsegrunder står klara för mig. Säkert inte för att de tänker ologiskt, utan bara för att den logik de följer är så olik min. Marianne bestämmer sig efter lite (eller rätt mycket) svärmeri för att bli helt hängiven Börje och gottgöra de tankar hon haft om Pål. Hon vänder helt plötsligt, trots att det inte verkar finnas några direkta känslor mellan henne och Börje just då. Trots att hon inte haft något emot att flirta med Pål förut.
"En dag hade hon, då hon på måfå slog upp en bok [i Börjes arbetsrum], fått tag i en beskrivning om myrornas levnadssätt, och den intresserade henne; hon kunde inte sluta igen. Det var mycket mer spännande än en roman. Och hon satte sig vid skrivbordet med armbågarna på det och fingrarna så vidsträckt som möjligt utbredda över huvudet. Och allt detta om att bladlössen liksom mjölkas av myrorna, och att myrorna har ordentliga slavar och allt sådant där, allt hade Börje säkert vetat länge, men aldrig hade han nämnt något till henne om det. Börje visste allt en hel del, han. O, så lärorikt det var! Sådant ville hon lära sig istället för de otäcka romanerna."
På så sätt lappar Marianne ihop äktenskapet och de lever lyckliga i alla sina dagar, ungefär. Men oj vad den lösningen skaver för mig. Det är inte det att jag tvivlar på deras möjligheter att bli lyckliga tillsammans. Men för att bli godkänd av oss läsare och förlåten av Börje tvingades Marianne ge upp hela sin personlighet. Inte det minsta fjanteri fick finnas kvar. Och det är tamejfan inte rättvist mot henne.
När Pål kommer för att bo på gården blir han och Marianne förälskade. Kanske är Marianne förtjust i att Pål är som hon, med smak för lyx och litteratur och att uttrycka sig sofistikerat. Kanske är hon förtjust i att han genomskådar henne. Inget av det Börje imponeras av gör intryck på Pål.
Så småningom tappar jag den där glada känslan av att karaktärernas känslor och bevekelsegrunder står klara för mig. Säkert inte för att de tänker ologiskt, utan bara för att den logik de följer är så olik min. Marianne bestämmer sig efter lite (eller rätt mycket) svärmeri för att bli helt hängiven Börje och gottgöra de tankar hon haft om Pål. Hon vänder helt plötsligt, trots att det inte verkar finnas några direkta känslor mellan henne och Börje just då. Trots att hon inte haft något emot att flirta med Pål förut.
Det är inte kärlek som får henne att ändra sig. Men hon är med barn, och jag tänker att det slår en våg av normer och moral över henne. Normen om monogam tvåsamhet, om att vara trogen i sitt äktenskap snarare än att sträva bort från det, har stark makt över henne. Men för att hitta tillbaka till Börje, eller snarare hitta honom överhuvudtaget, måste hon göra sig fri från andra normer. Hon måste se på Börje och livet på gården med klara ögon, utan att döma. Utan den förförståelse hon har som bortskämd borgarflicka. Utan att tänka att hon borde skämmas för honom eftersom han "bara" är bonde. Hon måste titta med intresserade ögon.
Problemet med Marianne var att hon i kärlek och äktenskap använde den enda guidning hon kände till: romanerna. Hon var, som sagt, en fjant. När hon nu ska frigöra sig från fjanteriet blir det alldeles för mycket. Hon går från ointresse till självutplåning. Istället för att de två närmar sig varann, så måste Marianne BLI Börje. Det är som om hon inte vore mer än en behållare, att fylla med vad man vill, sagor eller bondevärderingar. Plötsligt vill hon bara väva och påta i trädgården, och alls inte läsa några förkastliga romaner.
Problemet med Marianne var att hon i kärlek och äktenskap använde den enda guidning hon kände till: romanerna. Hon var, som sagt, en fjant. När hon nu ska frigöra sig från fjanteriet blir det alldeles för mycket. Hon går från ointresse till självutplåning. Istället för att de två närmar sig varann, så måste Marianne BLI Börje. Det är som om hon inte vore mer än en behållare, att fylla med vad man vill, sagor eller bondevärderingar. Plötsligt vill hon bara väva och påta i trädgården, och alls inte läsa några förkastliga romaner.
"En dag hade hon, då hon på måfå slog upp en bok [i Börjes arbetsrum], fått tag i en beskrivning om myrornas levnadssätt, och den intresserade henne; hon kunde inte sluta igen. Det var mycket mer spännande än en roman. Och hon satte sig vid skrivbordet med armbågarna på det och fingrarna så vidsträckt som möjligt utbredda över huvudet. Och allt detta om att bladlössen liksom mjölkas av myrorna, och att myrorna har ordentliga slavar och allt sådant där, allt hade Börje säkert vetat länge, men aldrig hade han nämnt något till henne om det. Börje visste allt en hel del, han. O, så lärorikt det var! Sådant ville hon lära sig istället för de otäcka romanerna."
På så sätt lappar Marianne ihop äktenskapet och de lever lyckliga i alla sina dagar, ungefär. Men oj vad den lösningen skaver för mig. Det är inte det att jag tvivlar på deras möjligheter att bli lyckliga tillsammans. Men för att bli godkänd av oss läsare och förlåten av Börje tvingades Marianne ge upp hela sin personlighet. Inte det minsta fjanteri fick finnas kvar. Och det är tamejfan inte rättvist mot henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar