Guldgnället

Guldbaggegalan, och på twitter slentriangnäll på svensk film. Som när jag som barn tvingades smaka på maten, hade broccoli i munnen i en halv sekund, för att sedan spotta ut den utan att ens överväga saken.

Kritik kan vara konstruktiv. Sådan kritik brukar till exempel handla om små resurser, om hur filmstöd delas ut, eller om dålig fantasi och filmer som stöps i samma form. Men ikväll lät det mest: Åh, vad löjligt att ha en filmgala i Sverige, jag lider, svensk film blaha blaha. Det var som om klagarna hade fått en släng av sjukan att försöka plocka poäng genom att stämpla allt med Sverige som trist, så där som görs på vissa förfester där festarna helst vill flytta till Indien eller USA, men bara råkar bli kvar i Borås. Som om gnället skedde av princip, och sådant gör mig ärligt förbannad. I sådana lägen känns argument som "Gör det bättre själv då" eller "Låt bara bli att titta på skiten" plötsligt legitima.

Man måste inte gilla allt. Men det är just det: Filmåret 2010 fanns det ju så mycket att välja på. Jag har fortfarande massor av filmer från förra året som jag ser fram emot att se. Att i det läget behandla "svensk film" som EN genre känns ungefär lika balanserat som att säga "Färger är fula" eller "Mat är äckligt".

Tre riktigt bra filmögonblick för mig under 2010: Snabba cash, vars ångest tog tag i mig. För kärleken, stundtals övertydligt moraliserande, men ofta träffande. Himlen är oskyldigt blå, där Bill Skarsgård och Peter Dalle briljerar. Bill har verkligen förmågan att få mig att glömma att jag tittar på film. Så naturlig, okonstlad.

Filmer jag fortfarande ser fram emot: I rymden finns inga känslor, Svinalängorna, Sebbe, Cornelis, Till det som är vackert, Miss Kicki. Och ja, jag tänker se Änglagård och Fyra år till också. Alla kan de ge mig något, på olika sätt.