"Det var omöjligt annat än att ge akt på denna vackra nacke"

Nu är det dags för Fru Marianne igen! När jag pratade i telefon häromdagen lät det ungefär så här:

Jag: Och vet du, en till sak med Börje och Marianne... Eller, det här kanske inte intresserar dig så mycket?
Han: Jag är intresserad av ditt liv, och om det just nu består av Börje och Marianne så är det så.

Fint. Till saken. Fascinerande med Victoria Benedictssons språk är hur hon samtidigt kan vara så sedlig och opryd. Å ena sidan skriver hon aldrig ut svärord. När karaktärerna svär står det "förb." eller "f-n". Även om vi alla är på det klara med vad som sägs så får det inte skrivas.

Å andra sidan. Boken fullkomligt dryper av åtrå, på ett sätt som jag inte föreställde mig att den tidens texter kunde göra. Så här låter det när Börje och Marianne ska gå på bal:

"Ur den vida, mjuka kappa, vars vadderade sidenfoder veks upp en smula vid knät, stack Mariannes ena arm fram: det var den hand hon höll solfjädern med, och ovanför den långa handsken syntes en skymt av armens vita hull."

"Sedan Börje hängt upp teaterhuvan, tog han emot kappan. Marianne vred sig vigt ur den, som en fjäril ur sin puppa, och i det hon gav släpet en hastig sväng med foten, ställde hon sig fullfärdig och triumferande framför honom.
Han blev stående ett ögonblick med den tomma kappan i sina händer, blodröd i ansiktet."

"Hon var klädd i blekblått storblommigt siden, i sammansättning med mörkblått sammet. Livet slöt fast åt figuren och liknade ett harnesk. Över axeln rundade det sig upp mot halsen, men var öppet i en lång snibb ned på ryggen och likaså framme. Av ärm fanns inte ett spår. Tvärtom, det var uppringat så att hela axeln blev blottad och visade sin rundning helt upp över leden. Ringningen var endast kantad med en chenillesnodd, vilken satt så stramt åt, att den nästan skar ned i hullet. Varken vid axeln eller kring halsen syntes en skymt av linne, och man fick ett intryck av att det inte fanns något under klänningen, utan att den vilade på hennes nakna kropp."

"Marianne hade kort hals och något höga skuldror; man kunde genom den snibbformiga ringningen se deras fina form. Det var omöjligt annat än att ge akt på denna vackra nacke, med dess fria hårfäste, därifrån en skuggning av fjunblont hår löpte nedåt halsen och förtunnades - en hals, som i sin varma vithet gav intrycket av att vara belagd med ett stoft av omärkligt frömjöl. Ingenting skulle bättre än sammetens djupa ton framhållit detta. Det hela väckte föreställningen om något på en gång moget och oberört, som hos stora, mjuka penséer."

Vitt hull, klänningar som vilar direkt på nakna kroppar, varm vithet, stoft av frömjöl, stora mjuka penséer - det är ju fantastiskt!