Värmlands Museum visade en massa Frödingporträtt i somras, och kastade mig tillbaka till den där dagen i köket när jag ritade en skäggig gubbe. "Det ser precis ut som Gustaf Fröding" sa modern, och teckningen hamnade på väggen med de andra.
Så var det alltid hemma. Allt var värdefullt och allt barnen gjorde skulle tas på allvar. Ett platt "vad fint" var inte nog. Och aldrig en ton av falskt beröm, uppskattningen var äkta. Den uppfostran är nog det finaste jag fått.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar