Den första klassikern

Sanningen är att jag aldrig blivit berörd av en klassiker. Visst hade Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd ett oväntat pratigt och drivet språk i min stil. Visst var ämnet i Elin Wägners Pennskaftet intressant. Men historierna passerade utan att lämna några känslor hos mig. Precis som Dickens, Goethes och Jack Londons böcker.

Jag har läst dem som allmänbildning istället. Precis som när jag går på kassa teateruppsättningar och fokuserar på fin scenografi eller kreativ ljusdesign så har jag kunnat glädjas åt någon klassikers oväntat flytande språk och någon annan klassikers bild av sin samtid. Men läslusten har inte funnits där.

Alla klassiker jag läst har haft en gemensam distans. De beskriver händelser och känslor så torrt att det känns som om jag ser karaktärerna genom ett fönster, istället för att vara i deras innersta. De upphör aldrig att vara romankaraktärer, blir inte personer. Jag bryr mig inte om dem.

Tills Victoria Benedictssons Fru Marianne. Den har djupa karaktärer, och Victoria Benedictsson låter mig uppleva deras känsloliv och innersta tankar, visar vilka de är. Här finns så mycket starka känslor att de ibland blir överväldigande. Det är en roman som står för sig själv, och inte bara i egenskap av klassiker. En historia om främmande världar, skapad kärlek och normer. Mer om den i nästa inlägg.