Igår. Kairo brann, twitter brann, och där hittade jag en länk till Al Jazeeras direktsändning. Fastnade, uppkrupen på soffbordet med sändningen på lilldatorn och twitterflödet och andra textuppdateringar på stordatorn.
Jag mindes skildringarna från de som var med när muren föll, den febriga stämningen, kakafonin av knackande när stycken av muren hackades loss. Och hela världen såg på, hoppades och fruktade. Är det här vår mur?
Jag kände i alla fall starkt: Det här vill jag vara vittne till. Stämningen blev rent fysisk, jag satt med tårade ögon medan vågor av rysningar gick genom mig. Historia skrivs väl varje dag, stora världsnyheter passerar obemärkt, och i medievärlden pratar man om hur närheten avgör engagemanget. Närhet i tid, i rum, i kultur.
Det här kom så nära, på ett sätt som aldrig hade varit möjligt förr. På Al Jazeeras Kairoredaktion gick en reporter ut på balkongen och pekade: "Där nere brinner det, och ni hör sirenerna". Det var en av internets högtidsstunder, samtidigt som egyptierna förvägrades just internet.
I en så extrem situation blev journalistiken av den naturliga sorten. Vad händer, vad hoppas ni, vad fruktar ni?
Hela tiden hetsen, hettan. Twitterrapporterna som rasslar in, bilderna som flimrar fram. Egypten sover inte, hur kan jag sova? Kolsyra. Spänd förväntan.
Vad de riskerar, vad de kämpar, vad de vågar. Vilka livsnödvändigheter de tvingas kämpa för. Och mitt i detta skyddar de sitt museum. Den starkaste känslan var barnslig förundran: Detta händer verkligen på samma jordklot som jag lever på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar