Där mitt ankare ligger kastat

Herulen är Värmlands Museums vandring genom värmlänningarnas och själva mänsklighetens historia. Men det är inte undervisning, det är poesi.

Jag går där och upplever dem för femtielfte gången, känner dem var och en. Andäktig inför gamla spikar, men ännu mer inför de små små keramiktärningarna. För tärningar är inget man behöver, det är något man skapar för nöjes skull. Och där stannar tiden, med förnimmelsen av att vissa saker är eviga. Det är samma känslor då som nu. Samhällena, etiketten, normerna varierar men känslorna är sig alldeles lika.

Jag står med näsan en centimeter från en kyrkport från 1100-talet, och det är galet bra hantverk. Vid passagen tillbaka till nutiden, till framtiden, är jag rörd.

Stolt. En känsla jag aldrig brukar förstå annars. Det där som jämtarna måste uppleva när de står på ett packat torg och vrålar "Jamtland, Jamtland, jamt och ständut" under Storsjöyran lyser upp mig inifrån nu.

För jag är en del av detta. Mina fötter står djupt i leran och mossan, jag är förankrad i världen. Hör till. Djupet är stort, men jag bottnar.

Mitt Värmland.