Det där receptet jag fick av mitt hjärtas tröst och lilja, det vandrar vidare i bästa släktreceptstil. Hon fick det av sin mor, gav det vidare till mig, och nu ger jag det vidare till Dalmasen. Och vid varje överlämning förändras det en aning, alla lägger till något eget. Jag tycker det är fint. Jag föreställer mig att någon tonårig tjej om tvåhundra år kommer få lära sig receptet av sin far, som berättar att det kommer från "mormors morfars far" eller något sånt. Och imorgon provar jag en ny variant, med sesamfrön. Jag har höga förväntningar...
Dessutom är det kul att få leka Martha Stewart. Jag kör bak- och matlagningssupport via telefon och msn. Sakkunnig som jag är.
Sakkunnig har jag också varit när jag oombedd korrekturläste Systerns teatersällskaps hemsida. Jag kunde inte låta bli. För jag är övertygad om att de är en jävligt bra grupp och spelar fantastisk teater, och då tycker jag inte att det intrycket ska störas av några språkfel. Jag kommer sluta som en sådan där tant som säger åt ungdomar att dra upp byxorna.
Annars tillbringar jag kvällen i badkaret som vanligt. Säkert höjer jag husets energiförbrukning rejält, men det är verkligen enda sättet för mig att bli varm om vintern. Jag kan ligga inrullad i tre fleecefiltar och ändå frysa som en gris. Vad är det man ska äta i badet, chokladdoppade jordgubbar? Jag äter äpple och känner mig dekadent som bara den. Snövåta kläder som droppar mig i huvudet förtar inte känslan alls.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar