Att skriva eller inte skriva om sorg och chock

Dagens föreläsning handlade om att intervjua människor i chock. Till exempel anhöriga till omkomna. En fd aftonbladetreporter gav tips på hur man är taktfull och ödmjuk. Hon hade för vana att (självklart) presentera sig ordentligt och sedan fråga "Orkar du prata med mig?". Om man utan diskussion förutsätter att dessa kriser har nyhetsvärde och ska skildras i media, så lät det hon sa ganska bra. Många vill berätta, påminde hon. Berätta om sin älskade vän, dotter, make, eller om det hemska de sett.

Sedan fick vi höra en intervju med Johanna Sällströms pappa. Han var i Spanien när han fick dödsbudet. De första som ringde, när han låg chockad i sin säng, var tidningarna. Hela dagen ringde de, och använde någon sorts pilutta-dig-argumentation om att "Vi kommer skriva oavsett vad du säger". Ett outtalat "Vi tänker publicera en jävla massa rykten, du får ge din bild eller skylla dig själv". Det är då man skäms över att plugga till journalist.

Kluvenhet kan sammanfatta dagen. Först en instinktiv avsmak inför att tränga sig på sörjande. Samtidigt minns jag när tjejen i vår högstadieklass dog. Någonstans i sorgen var jag upprörd över hur medierna värderade hennes död. Dagen efter olyckan hade de bild på den voltade bilen, många av oss såg nog bilden innan vi fick dödsbudet. Det var egentligen inte vad jag upprördes över. Snarare hur de sedan ignorerade de fina minnesstunderna, sammansvetsningen på skolan, blommorna och ljusen och breven och gosedjuren vid olycksplatsen, hur bilister saktade in och blinkade när de passerade oss som sörjde vid platsen, hur lärare slog knut på sig själva för att hantera sin egen och elevernas sorg, begravningen, och hur hennes skåp fick stå oanvänt tills hon skulle gått ur nian tillsammans med oss. Det hade jag velat läsa om i tidningen.

Jag trodde alltid att meningen med de etiska reglerna var att inte blanda in sin egen partiska moral, utan istället kunna luta sig på en gemensam och standardiserad moral. Men de blåljusfotografer vi intervjuade till B-uppsatsen var ense om att om du släpper din egen moral är du illa ute. Jag börjar känna samma sak. Och balansgången är så jävla svår.