Fönstret högst upp

Letar efter en försvunnen krönika om att sluta tjata på "svenskarna" om att vi borde vara öppnare. Hittar en gammal novell istället. En novell som det var riktigt kul att skriva, för att den var ett sådant där måste-producera-nu-jobb. Egentligen hade jag slutat skriva fiktiva berättelser för länge sedan, och gått över till journalistiska texter och experimenterande textfragment. Men så fick vi detta som uppgift i svenskan på gymnasiet, och det var bara att köra. Kul är också att jag använt mig själv som inspiration till karaktären. Jag har tagit alla mina egenheter och tänkt mig hur de skulle bli om de vreds tio varv till. Om jag till exempel råkade ut för något riktigt svårt och som försvar närmade mig galenskapen. Kanske skulle det bli så här:

19:e april

Ganska jobbig dag idag. Luften i lägenheten känns inte ren vad jag än gör. Först vädrade jag några timmar, så torkade jag allting med axaj. Jag skakade mattor, sopade, bytte gardiner och sängkläder. Inget hjälpte. Så jag fick sitta vid fönstret och andas luften utifrån. Det blir så tungt att andas om luften liksom inte är helt ren. Men jag blev lugn där i fönstret, kunde blunda och slappna av.

Jag bestämde mig för att gå till affären. Jag har länge haft en rolig idé, och idag kändes som en bra dag att förverkliga den. Mitt konsum har en väldigt fin fruktdisk, med exotiska frukter man inte vet namnet på. Idag skulle jag köpa en frukt av varje sort jag aldrig ätit, och sedan sitta hemma vid fönstret och ha fruktsmakning. Säkert skulle jag hitta massa nya goda frukter. Sedan skulle jag kunna säga till folk ”Sådana där tamarillos, dom är verkligen goda. För att inte tala om physalis!”

Inte förrän jag stod i kassan förstod jag hur elak jag var. Jag hade känt det lite tidigare, att jag blev varm och hjärtat slog fortare, att det blev svårare att svälja, men jag kunde inte tyda det. I kassan förstod jag. Jag lassade upp alla mina fruktpåsar på bandet och såg hur kassörskans ögon liksom vidgades. Självklart kunde hon inte veta namnet på alla dessa frukter! Hon undvek min blick. Nästan direkt slog hon in fel – hon skrev tamarillosen som granatäpple. Jag sa ingenting. Jag tittade på skräpet gå golvet. Så kände jag hur hon såg rakt på mig.
- Och dom här, vad är det för något?
Jag svalde. Vad var det för något? Fikon va?
- Fikon, tror jag. Kaktus…fikon
- Kaktusfikon. K, K, K, sa hon och bläddrade efter fikonen i sitt lilla prisblock. Det tog tid.
- Förlåt, sa jag. Men jag tror inte hon hörde.
Hemma la jag in hela påsen i kylskåpet utan att packa upp varorna var för sig. Jag kunde inte se på frukten.


20:e april

Sov dåligt i natt. Vaknade klockan två av att jag tyckte det kröp en spindel över ryggen. Det var bara håret, men för säkerhets skull gick jag upp och dammsög. Golvet, taket, alla hörn och alla springor. Blev fruktansvärt rädd att jag störde grannarna. Låg vaken en timme och väntade på arga knackningar på dörren.

Jag ville inte titta på frukten idag heller. Vem tror jag att jag är egentligen? Tamarillos och physalis och carambola! Nej, det fick bli vanlig ostsmörgås. Eftersom jag inte använt osten på två dagar hade den en äcklig beläggning – på samma gång uttorkad och fuktig. Jag skar av några skivor runt om hela osten innan jag gjorde i ordning smörgåsarna. Plötsligt hördes steg i trappan – grannarna! De hade säkert vaknat av dammsugningen på natten… Jag måste låtsas att jag inte var hemma – jag smög in i badrummet, låste om mig och satt tyst. Men när stegen sprang ned igen förstod att jag det inte var grannarna, inte än. Det var reklampojken. Stackars reklampojken. Jag är den enda på min våning – högst upp – som inte har haft ”Nej tack till reklam”-skylt. Varje torsdag brukar reklampojken komma med reklam till mig. Han springer ända upp till högsta våningen bara för att ge reklam till mig. Men för några dagar sedan kom jag att tänka på regnskogen. Då satte jag upp en ”Nej tack till reklam”-skylt. Nu kommer jag aldrig få annat än räkningar. Och reklampojken, reklampojken sprang ända upp till högsta våningen, hade säkert reklambunten redo i handen och närmade sig mitt brevinkast och såg – såg! – min skylt. Och fick springa hela vägen ned igen. Jag skämdes så.

Jag såg på tv på kvällen. (Med hörlurar –jag tänker vara riktigt tyst några dagar för att sona dammsugningen) På nyheterna berättade de om en man som hittats död i sin lägenhet. Han var så rutten att de inte kunde identifiera honom. Men de trodde att det var lägenhetsinnehavaren, och att han legat död sedan i januari. Hyresvärden hade gått in för att det luktade så illa. Och där låg han – död och rutten sen några månader. Ingen hade saknat honom.

När jag satt där vid tv:n blev jag plötsligt stel. Hjärtat slog fortare. Jag började svettas. Jag rörde mig inte. Jag knep ihop munnen hårt och andades genom näsan. Jag tänkte igenom vad jag hade för kläder på mig – byxorna var tajta, det var bra, men tröjan hade sladdriga ärmar, alltså ett riskmoment. Jag scannade omgivningen utan att röra på huvudet. På byrån låg några cd-fodral, på nattygsbordet en bok. Det fanns alltså ett antal platta, hårda och lätthanterliga föremål inom räckhåll. Jag blundade och samlade mod. Jag visste att det måste ske snabbt och säkert. Tvekade jag skulle jag förlora. Så kastade jag mig blixtsnabbt mot bordet och fick tag i boken, vände mig om och måttade mot spindeln. Men den flög. Det var en fluga. Jag började gråta, på samma gång lättad över att det inte var en spindel och irriterad att inte få visa min styrka när jag förberett mig så noga. Och förebrående att jag inte var starkare, att jag inte kunde stå emot skräcken. Men lättnaden vann.
- Du ska veta vad glad jag är att du inte var en spindel, sa jag till flugan.
- Har du bott här länge? Det är bra om du bor här, för då kan du äta upp spindlarna.
- Ja, jag är glad åt dig.


21:a april

När jag vaknade satt flugan på väggen bredvid mig. Den verkade inte vara rädd för mig, utan satt alldeles stilla. Jag kände att den var ett litet sällskap. Vi låg länge så, och såg på varandra. Till slut gick jag upp och åt frukost. Osten såg rätt okej ut, jag hade ju använt den dagen innan, men för säkerhets skull skar jag bort några skivor på ovansidan.

Jag satt i fönstret idag igen, men jag vågade inte öppna ifall flugan skulle flyga ut. Det var soligt ute, de i huset bredvid var ute och grejade i rabatten. De har alltid så fint i huset bredvid. Det tog ett tag att vänja sig vid det nya när de möblerat om, men idag tyckte jag att den här möbleringen var nästan ännu bättre än den gamla. Något kröp på min hand och jag ryckte till. Sedan skämdes jag för att jag trott att flugan var en spindel.
- Skrämde jag dig? Det var inte meningen. Jag har träffat så många spindlar vet du. Det tar tid att glömma.
- Egentligen är det väl knäppt att prata med en fluga. Men det är ju ingen annan som hör mig.

Vi såg på James Bond-film på kvällen flugan och jag. Flugan fick se utan ljud, för jag har fortfarande hörlurarna. Vi genomskådade filmen ganska rejält.
- Vet du att ryssarna pratar engelska? Varför gör dom det?
- Vilka stereotyper dom använder!
- Det där skulle han ha dött av i verkligheten…
- Vad händer egentligen med alla bondbrudarna? Dör dom?
- Om jag ändå ska prata med dig borde du väl ha ett namn…


22: a april

Flugan väckte mig tidigt. Han kittlade mig på läppen. Jag bestämde mig för att kalla honom Hubert. Jag låg kvar i sängen medan Hubert vandrade över min hud. Jag kände värmen från hans ben över kindbenen, ögonlocken, pannan.
- Jag gillar dig.

Idag vågade jag öppna fönstret. Hubert satt stilla på min hand och kände vårluften i vingarna. Men han flög inte. Han stannade hos mig.

Sen gick jag och slängde frukten.
__________

Ursprungligen tänkte jag ha ihjäl flugan i slutet av berättelsen, men när det var dags hade jag inte hjärta att göra det. Om denna trasiga människa kan finna lite sinnesro genom att prata med en fluga som hon kallar Hubert, vem är jag att ta ifrån henne det?
Och fruktdisken är min. Jag fick inte sådan ångest, jag sa inte förlåt men jag gav verkligen kassörskan ett litet helvete. Dessutom smakade jag på allt men tyckte inte om något. Sen dess håller jag mig till äpplen och päron.