Vilket jävla liv

Dokumentär om Britney igår. Vi förfasades över hur folk kan gotta sig i hennes elände, samtidigt som vi själva satt kvar och såg programmet.

Jag vet inte vad Britney ville, när hon började sjunga sin meningslösa plastpop. Om det var musiken eller stjärnglansen som lockade. Om det var hennes dröm eller någon annans. Vilket sorts liv hon såg framför sig.

Jag kan inte föreställa mig ångesten i hennes liv. Att vara alldeles ensam och samtidigt aldrig ifred. Att inte kunna lita på någon. Anställda, vänner och familj går ut i media och skvallrar. Tjänar pengar på henne. Hur ska hon någonsin kunna veta om hon är älskad? Hur ska hon kunna vara trygg någonstans?

Paparazzifotograferna var kalla. De jagade henne i flock, rapporterade till varandra "Nu svänger hon höger där framme". Någon sa "Nu är hon omringad, det är ingen idé att hon försöker köra ifrån oss". De gick igång på blodlukten. Som hundar. Det var en förfinad taktik de hade. Jaga och skada och håna tills de drivit henne till stupet. Då var de hennes vänner. Då skulle de ta hand om henne och vara snälla.

Sen säger de att det är hennes fel. Att hon lever på ett sådant sätt att hon bjuder in paparazzin. Som om de fått mandat.

Det handlar inte om att hon är känd och ska tåla granskning. Det handlar inte om efterfrågan och utbud. Det handlar om att vi lever i en värld där människor på fullt allvar har som yrke att förfölja en människa på det här sättet. Att bryta ner henne. Jag måste säga det igen: En människa. En värld där den uppgiften är accepterad, som om den tillför något. Jag förstår inte hur de kan berättiga sin egen existens. Kommer de att ligga på sin dödsbädd och säga "Jag är nöjd med mitt liv, jag vet att jag gjort bestående och viktiga avtryck. Till exempel fotade jag Britney utan trosor"?