Nyanser av England

Jag är lite långsam med att se hypade filmer. Kanske får det mig att känna mig mindre som ett får som följer flocken. Men This is England var verkligen bra. Den får mig att förstå rasismen så mycket mer. Inte rasismen som ideologi, utan varför man väljer att tro på den. Och att världen är full av gråskalor.

Argumenten är såklart lika grunda som någonsin. Invandrare kommer hit och snyltar på vårt välstånd, men de som vill hjälpa till och bygga upp samhället är välkomna. Men hur ska man veta, när man hotar valfri svartskalle på stan, om det är någon som snyltar eller ej? Jo, de som inte snyltar är ändå skyldiga eftersom de stjäl våra jobb. Så desperat söker man en orsak till allt elände, någonstans att koncentrera sin frustration, att argumenten går att töja och böja i evighet.

This is England var skön, för den tillät mig att vila en stund från moraliserandet. Den handlar inte om att granska rasistargument eller säga att så här är alla rasister. Allt den säger är: Så här kan en människas liv också vara.

En lagom djup film som får en att fundera utan att den nödvändigtvis slutar med att alla tar livet av sig. Dessutom fint klippt och musiksatt, och full av scenografi att frossa i.

(Tänkte lägga in en trailer här, men den avslöjar alldeles för mycket)