Joggingtur

Man skulle inte kunna tro det om mig, men jag älskar känslan av att anstränga mig till fullständig utmattning. När kroppen sprängs, ingen luft finns kvar i lungorna, jag vet att jag faller efter nästa steg. När jag inuti är varm och röd men mitt skal iskallt av kvällsluften omkring. När kroppen ryser efter duschen och sedan det totala lugnet sprider sig från cell till cell. Jag älskar det, men upplever det för sällan för att minnas.

Undrar vad de tänkte ikväll, de som såg den svartklädda flickan ligga utslagen på bryggan, med händer och fötter i sjön, flämtandes och rosslandes, spottandes slem.

Och jag tänker: Om jag vore känd skulle det inte vara så här. Om jag vore en prisbelönt löpare. Då skulle horder av människor heja mig i mål, min tränare skulle möta mig och låta mig flåsande få falla i hans armar. Jag skulle få spotta slem i hans självklart utsträckta hand. Han skulle torka snor ur mitt ansikte. Och publiken skulle se på mig, på mitt ännu av snor och slem täckta ansikte, och tänka: Så ser segerns ansikte ut. Idel kärlek, idel stolthet skulle omfamna mig.

Istället ligger jag ensam på en brygga och rosslar. Det är nog bäst så, skulle jag tro.