Sanningens riddare har blod på sina händer

Det är mycket litteratur om journalistik just nu. Trångt bland tankarna. Anledningen är att det är B-uppsats på gång. När all dansk och engelsk och empirisk litteratur blir för mycket tar jag en paus med Maria-Pia Boëthius mycket arga Mediernas svarta bok. På sidan 54 citerar hon ett brev från en vän. Det kastar om tankarna:

"Det är så tydligt hur man kommer där uppifrån fåordiga platser utan skapade bilder och känner att man innerst inne vet. Så hamnar man här i oändliga mängder fakta och informtionsspäck och tycker plötsligt att man inget vet. Tills man minns att javisst ja, den viktiga informationen, den om livet den kommer inte från media. Mediabruset säger att saker har en början och ett slut, att somligt är intressant den ena dagen men inte nästa, att vägar leder ingenstans att vi lever i eviga kretsgångar av tomrepade meningslösheter och stor ondska. Inget påstående kan vara lögnaktigare! Vi lever ju i raka motsatsen, vi lever i sammanhang.
Vet du vad jag tänker nu när jag kommer tillbaka hit ner, det som denna morgon slår mig är denna oupphörliga informationsvägg, överallt, hela tiden; meningslösa budskap. Och alla går de ut på att världen är komplicerad och tillvaron krånglig. Men när man går på fjället invid renarna i det låga gräset med den långsamma himlen och det otämjda ishavet så berättar allting runt om en att tillvaron är hel och sammanhangen obrutna. Bakom dimridåerna hänger allt ihop, där leder det ena fortfarande till de andra och världen är mycket enkel, det har den alltid varit och kommer så att förbli."

Som jag känner igen mig i det där. När jag går hemma i lannet förstår jag allt jag rimligtvis kan behöva förstå: Att om jag sätter ett frö i jorden och vattnar och rensar så kommer där att växa en purjolök snart. Men i civilisationen blir jag aldrig färdig, vet aldrig allt jag borde veta.

Journalistens roll ska ju vara att förklara, att förenkla, sortera? Det är journalistiska utbildningars paradox: Ju mer man lär sig desto mindre förstår man. Vi kom hit av olika anledningar, någon ville förändra världen och en annan älskar orden, för att lära oss något sorts gemensamt hederskodex. Istället fick vi fler frågor. Och samtidigt som det är befriande att slippa stöpas i en sovjetform riskerar vi ibland att gå vilse bland objektiviteten, konsekvensneutraliteten, engagemanget och relevansen, glappet mellan skola och praktik.

Vi lär oss att akta oss för den journalistiska självgodheten. Vi lär oss att journalister kanske inte alls är objektiva sanningens riddare utan beräknande ideologer och cyniker. Eller något däremellan. Och när ridån faller inser jag hur resten av världen ser på journalister. Journalisten är den som okänsligt stövlar in bland sörjande anhöriga, den som vaktar dörrar och förföljer oskyldiga i jakt på scoop, den som försvårar polisens arbete och fäller idealistiska politiker genom att blåsa upp småsaker. Journalisten ljuger, lurar, överdriver och förstör. Så såg också jag på journalister innan det blev min dröm och sveptes in i ett idealistiskt rosa moln. Så mycket jag lyckats glömma...

Snart tycker jag att reklamen är ärligare än journalistiken. Den är i alla fall uttalat subjektiv och skönmålande. Det kommer att bli en utmaning, det här. Men jag vill fortfarande.