Mer av allt till skolan

I Ordfront skriver Hans Lagerberg långt och tänkvärt om Klass 9A. Jag håller fast vid att det var en bra teveserie, och ett bra inlägg i skoldebatten - beroende på vad man drar för slutsatser av serien.

Att enskilda lärares engagemang spelar stor roll för eleven är en viktig lärdom. Något alla vi som gått i skolan redan borde veta. Och att höga förväntningar på eleverna leder framåt, i kombination med en stor tro på dem. Inte "Nu jävlar gör du det här, annars får du IG" utan "Jag vill att du gör det här - och jag vet att du klarar det".

Visst finns sådana "superlärare" överallt i skolan. Särskilt frekvent bland de sjukskrivna lärarna. De får inte riktigt plats i dagens skolsystem. Att av Klass 9A dra slutsatsen att det bara är lärarnas personlighet som spelar roll, oavsett resurser, vore galenskap. Serien borde snarare vara ett argument för att ge skolan mer resurser, ge lärare plats att växa till superlärare.

Klass 9A tar inte ställning för vare sig flumskola eller kadaverdisciplin. Det får vi själva läsa in. Precis som Hans Lagerberg läser jag in att Björklunds ökade kontroll och likriktning inte är rätt väg att gå. Lita på lärarnas kompetens att lära ut till olika individer i olika situationer.

Denna fokusering på individen kan lätt misstolkas som att den enskilda eleven ska ges allt ansvar för sin kunskapsinhämtning, menar Hans Lagerberg. Tell me about it! I grundskolan sysslade vi ständigt med denna "forskning". Att själv ta reda på fakta om ett ämne, och skriva ett arbete om det. Eller rita en plansch, eller hålla en liten muntlig presentation. Många lärare blev nog alldeles till sig över att få vädra ut gammaldags katederundervisning, och tog i lite för mycket. För vad gjorde vi egentligen, när vi forskade? Vi skrev av böcker. Så kreativt var det. I nian tycktes en av mina lärare bli genuint lycklig och imponerad när jag lämnade in ett arbete där jag utifrån flera källor skrivit min egen text.

Det handlar inte om att elever är för omogna för att lära sig själva. Men man behöver redskap, handledning och variation. Katederundervisning kan vara fantastiskt bra. Om det är något jag sett många lärare göra, så är det att strunta i variationen. De gör det de själva är bäst på. Kör igenom hela ämnen med bara egen forskning, eller bara katederundervisning, eller bara gruppdiskussioner. Trots att ingen kan tvivla på att elever har olika lärstilar och därför behöver olika metoder.

Om man ska kunna ta det så lugnt som jag förespråkar, och ge lärarna så mycket frihet, krävs sannolikt mer kontroll på förstadiet. Lärarutbildningen. Maciej Zarembas artikelserie om Lärarhögskolan är rejält skrämmande. Om man inte får ställa krav på lärare under utbildning, om man inte får ge dem respons på deras arbete, när man ska man då göra det?

Principiellt tycker jag självklart att lärarutbildningen är viktig. Att undervisande lärare ska vara behöriga, så att vi vet att de har någon sorts minsta gemensamma nämnare, att de kan något om pedagogik och att de har testats. Men mina erfarenheter talar emot principerna. Jag har haft fantastiskt pedagogiska lärare som brunnit för sitt ämne men varit obehöriga. Jag har haft behöriga lärare som tolkar betygskriterierna helt galet eller lägger in tonvis med egna värderingar i lektionerna. Behöriga lärare som varnas för att det håller på att växa fram mobbning mot någon i klassen, svarar "Jag har den pedagogiska kunskapen för att ta hand om det här", och sedan inte gör ett skit. Om det är vad som kommer ut från lärarutbildningen, är det svårt att veta vad man tycker om den.

För mig blir Klass 9A ett argument för mer av allt. Högre lön, mer frihet, mer personlighet, högre förväntningar, mer resurser. Mer debatt!