Dags att döda den "fina" kvinnan

När jag först hörde talas om Nina Björks bok Under det rosa täcket var jag kanske femton, sexton år. Jag förstod att det var en bok jag måste läsa, och det tog mig bara sisådär en fem år att få ändan ur vagnen. Nu njuter jag av varje sida.

Under det rosa täcket kom ut 1996. Den feminism som Nina kritiserar (särartsfeminism = kvinnor är annorlunda, men på ett bra sätt) är inte lika vanlig längre, tror jag. De flesta unga feminister jag talat med håller med Nina Björk. Jag håller med henne. På så sätt är det inte så utmanande att läsa Under det rosa täcket, den kommer inte med nya tankar utan bekräftar det jag redan tycker. Och det kan ju vara nog så trevligt.

Funktionen med boken tycks vara en sorts grundkurs i likhetsfeminism, i uppfattningen att könet är en social konstruktion. Något att greppa tag i när man tvivlar. En källa att ösa argument ur. Och Nina skriver fantastiskt, det är rappt och flyter naturligt från tes till tes.

Än så länge befinner jag mig på de allra första sidorna. Men har redan snubblat över detta citat som sätter fingret på vad det hela handlar om:

"Att vara kvinna ska inte vara någonting fint - det ska vara någonting ointressant. Bara då kan vi vara fria att forma vår egen identitet oavsett kön"

Ibland försöker jag läsa texten med en mans ögon. Inte för att alla män är likadana, såklart. Alla män och kvinnor är individer, men som Nina Björk skriver: "Eftersom kvinnor idag behandlas som en grupp som förutsätts ha gemensamma egenskaper får kvinnor också någonting gemensamt". Detsamma anser jag gäller män. Och min uppfattning är att kvinnor oftast har mer erfarenhet av att diskutera feminism, och därför kan se på feministiska teorier med (förhoppningsvis) mer nyanserade ögon.

Jag tänker mig att många män skulle känna att det där är väl inte så viktigt, menar du att det skulle påverka hela världsordningen, det där är ju en detalj, här var det mycket gnäll för småsaker.
Oj, här kom mina egna fördomar fram. Men de bygger på egna erfarenheter.
Jag minns en gymnasiediskussion där jag försökte tala om jämställdhet, förtryck, strukturer och system. Som exempel berättade jag klassikern om killar som slår tjejer på förskolan, och den enda hjälp tjejerna får från fröken är att han/hon säger "Men han gör ju bara så för att han är kär i dig, förstår du väl". Jahapp, så killar slår dem de tycker om och det är bara att acceptera och bita ihop. Genast välte hela diskussionen och kom att handla, inte om system och strukturer, utan om mig som individ. "Men du kan inte mena att det påverkat hela era liv, att vi slog er när vi var små" säger en kille. Och läraren höjer den intellektuella nivån genom att avsluta diskussionen med "Men har du pratat med killen som slog dig? Han kanske var kär i dig?".

Grejen är att de där männen i min fantasi har ju rätt. Det handlar om detaljer, petitesser, inget som påverkar världsordningen. Men detaljerna bildar en helhet. Könsmaktsordningen. Det är därför vi måste försöka förändra också alla de där småsakerna.

Min sjuåriga, stjärnögda bror sa till mig "Det är mest pojkar som slåss och mördar". Den bördan är tyngre än vad han borde tvingas bära.