Män är djur - och det är genetiskt

Jag känner en kvinna som genom sitt liv har brottats med sina känslor för män. Vad är de för varelser, är de onda, goda, hur tänker de? En empirisk vardagsstudie är inte så upplyftande: Män tafsar, kontrollerar, mördar, kör för snabbt, nonchalerar, förstår inte vad man säger. Biologismen har blivit hennes räddning: Jo, män är nog djur. De är nog mer våldsamma, matcho, nonchalanta och talar ett annat språk. Men de rår inte för det, det sitter i generna. Den vetskapen gör livet lite enklare att leva.

Hennes feminism skrämmer mig. Hon talar om att uppvärdera det kvinnliga. Hon talar om att ifall kvinnor styrde världen skulle den vara en bättre plats.

Hon tror att hon och jag har ungefär samma synsätt, bortsett från den lilla detaljen att jag ser könet som en social konstruktion. Det spelar väl inte så stor roll, säger hon. Visst, vi tror att skillnaderna beror på olika saker (arv vs miljö) men vi är båda överens om att oavsett skillnader ska man behandlas lika. Lika lön för lika arbete. Och en undersköterska ska vara lika mycket värd som en fabriksarbetare.

På så sätt reduceras biologismen till en liten bisak. En liten, liten meningsskiljaktighet. Hon tycker att jag blir onödigt arg när vi diskuterar feminism. För den där lilla detaljen, könet som som social konstruktion, är ju oviktig.

När det i själva verket är hela kärnan!

Jo, första steget mot jämställdhet är samma ekonomiska rättigheter. Och jag tror också att de yrken och egenskaper som ses som "kvinnliga" behöver uppvärderas. Faktiskt. Men kampen kan ju för guds skull inte sluta där! Vi får aldrig samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter så länge det anses vara av naturen givet att vi kvinnor är lite mjukare, lite känsligare, lite mer omvårdande medan männen är aggressiva och inte kan kontrollera sin sexualitet.

Biologist eller inte gör hela skillnaden, eftersom det avgör om man tror att det går att förändra grunden. Eller om man bara ska nöja sig, acceptera läget, anpassa sig.

Det är biologismen som talar när människor tycker det är konstigt att jag går hem själv på kvällen. Det är biologismen som talar när min mor vill prata i telefon med mig om jag går ute själv när det är mörkt. Med argumentet "De flesta kvinnor känner sig tryggare och friare då". Visst vet jag att mobiltelefonen är många kvinnors välsignelse. Men jag är inte "de flesta kvinnor", jag är mig själv. Och att prata i mobilen som säkerhet får mig att känna mig instängd, ofri. En andra klassens medborgare som inte får beträda gatorna på samma villkor som alla andra. Visst är jag rädd ibland. Livrädd. Övertygad om att en våldtäktsman väntar i mörkret. Men om jag inte gick ut ändå skulle jag alltid vara rädd.

Min vapenbroder brukar fråga mig, när jag stannat till sent, "Vill du att jag följer dig till bussen?". Det tycker jag om. Jag brukar tacka nej, men jag vet att om jag skulle behöva det så finns han där. Jag vet att han respekterar vilket beslut jag än tar. "Han borde följa dig ändå" muttrar biologisten. Ja, för kanske är vi kvinnor inte kapabla att fatta våra egna beslut? Kanske behöver vi en beskyddare, en stilig riddare att rida till vårt försvar. "Man behöver ju inte vara dumdristig" säger biologisten.

Jag märker att jag låter väldigt arg nu, på dessa stackars biologister. Det är inte meningen. De har rätt till sin åsikt, och det handlar absolut inte om okunskap från deras sida, bara olika angreppssätt. Men jag blir arg när jag klumpas ihop med dem. När de får definiera feminismen. För jag är inte alls som dem. Jag tror att en annan värld är möjligt. På riktigt.