Här var vi idag och lyssnade på flera föredrag om Kvinnokamp igår och idag, med anledning av Svenska Kvinnors Vänsterförbunds 100-årsjubileum. Några ostrukturerade tankar:
Vi som var där för att få höra om historien, var i minoritet. Där var mest en massa tanter som hummade igenkännande, för de var med. Den äldsta skulle snart fylla 100 år, precis som föreningen. Gullandet med tanter framstår som obegripligare än någonsin. Detta är inga gosekaniner, det är kvinnorna som kämpat för friheter och rättigheter långt före oss! De har varit med om massor och deras öron lär tåla mer än kakrecept och stickbeskrivningar.
Vi känner till ABF-farbröder. Känns gött att det även finns ABF-tanter, som tar micken under frågestunden bara för att de måste lätta sitt hjärta. Om militarismen till exempel. En kvinna idag höll ett brandtal med otrolig patos. Jag kom på mig själv med att småle åt henne och det skäms jag för. (Finns inget värre än att få sitt brinnande förminskat) Här finns en tagg som svider till. Tänker att på 70-talet var detta sättet att dra igång engagemang, men nu får hon några nickningar och sedan blir det kaffe och kaka. Hur ska en sådan här kvinna mobilisera motstånd idag? I all stolthet över det förflutna så fanns också en vilsenhet: Hur fortsätter vi nu?
Jag är med i Rättviseförmedlingen som jobbar med att ropa Vi finns visst! om till exempel kvinnliga DJ:s och manliga cupcake-kreatörer. Ändå går jag på det gång på gång: att de inte fanns förr. Att historieskrivningen ser ut som den gör för att det inte finns fler kvinnor att berätta om. Ulrika Knutson talade idag, och hennes bok om Fogelstadkvinnorna var en dängande ögonöppnare för mig för några år sedan. Men hallå? De fanns ju! Varför har ingen sagt nåt?! Ada Nilsson. Elisabeth Tamm. Honorine Hermelin. Kerstin Hesselgren. Elin Wägner. Nu när jag läser om Svenska hem dyker samma hjältar upp på nytt, och fler därtill. De som pumpar in tid, pengar och inflytande i det de tror på. Anna Whitlock. Emilia Broomé. Ezaline Boheman. Ina Almén. Självständiga, smarta, modiga, idealistiska kvinnor som bara går på: arbetar och debatterar och startar grupper och utbildar och lever efter sina egna principer trots ett väldigt begränsande samhälle. De bara gör det. Det är en tröst och tacksamhet i det enkla, och stora: De fanns. Låt oss för tusan komma ihåg det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar