Hitills har jag inte direkt märkt av åldersskillnaden i klassen, mer än att det finns de som minns när det bara fanns TVÅ tevekanaler. Och jag har inte känt mig särskilt liten utan snarare jämnårig med de flesta. Men idag kändes det av: jag har aldrig förut hört någon prata med sådan självklarthet och sådant lugn om sig själv och om svåra saker. Det väckte min beundran, och fick mig att inse att det finns stadier kvar för mig att utforska. Texten här nedanför är skriven för något år sedan men blev aktuell idag igen:
Ibland är man så säker på att man har något särdeles mörkt i sig
Något ont och unikt som ger mig rätten att må dåligt för mig själv
Och inte släppa in, inte släppa ut
Dom andra kan ju inte förstå
Men sen upptäcker man att också grannen
har en psykotisk moster inlåst i garderoben,
en vidbränd docka under kökssoffan och en
drunknad kattunge i swimmingpolen
Och vad gör man då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar