Det invigdes 1943. Ett under av modernitet. Kanske inledningen av en ny era inom mentalvården. Sidsjöns sjukhus kallades humanitetens tempel.

Där fanns kvinnor och män, kroniker och sådana som skulle kunna botas, sinnessjuka och sinnesslöa (utvecklingsstörda). De värsta psykopaterna som begått grova brott var inlagda i huset Stormen, med höga tegelmurar kring rastgårdarna. Annars fanns där oroliga, halvoroliga och lugna avdelningar. Så kategoriserades de. Man sov i salar utan dörr, så att skötarna kunde ha uppsikt över alla direkt från korridoren. Man duschade tillsammans, gick på toa tillsammans, åt tillsammans, borstade tänderna tillsammans, jobbade och rastade tillsammans. Den som var extra störande och "osnygg" fick ett enkelrum. Eventuellt låst.

Psykofarmaka fanns inte. Läkarna gjorde så gott de kunde ändå. Testade nya behandlingar och hoppades på det bästa. En behandling var insulinkoma: Att ge insulin till icke-diabetiker så de efter några timmars obehag hamnade i koma. Sen väcktes de med sockerlösning och fick kaffe med smörgås. Hjälpte en behandling så använde man den på de flesta, oavsett diagnos. Några blev bättre eller oförändrade, andra dog. Elchocker var populärt. För att inte tala om lobotomi. Kanske handlade det mer om att göra patienterna lättskötta än om att försöka bota och hjälpa dem. Kanske var det svårt att veta skillnaden. Hjälpte inget annat kunde patienten alltid bindas fast i sängen.

Där fanns olika former av arbete att sysselsätta patienterna med: tvätta, städa, rensa odlingarna, slöjda. Den som skötte sig och var lugn kunde få följa med personalen på promenad. En dansbana fanns det. Och inhägnade rastgårdar att besöka om vädret var fint.

Om anhöriga ville hälsa på fanns ett särskilt besöksrum. Från besöksrummet gick dörrar både till dagrummet och direkt till trapphuset - på så sätt slapp de anhöriga gå in på avdelningen.

Tiden gick. Mentalvården utvecklades. Psykofarmaka upptäcktes. Så småningom började sjukhuset avvecklas. Idag är det en flyktingförläggning. Och hotell, montessoriskola, teaterförening.

I historien fanns människor som tillfrisknade och fick leva ett värdigt liv. Människor som blev sämre och sämre. Människor som kanske aldrig varit sjuka. Människor som dog av behandlingen de fick.

Jag är övertygad om att det fanns ondska där: Vårdare och läkare som missbrukade makt och medvetet behandlade patienter illa. Men jag är också säker på att där fanns personal som brann för sitt jobb, som gjorde allt de kunde för att göra livet bättre för sina vårdtagare. Med till buds stående medel.

(All fakta kommer från boken Sidsjöns sjukhus av Mikael Eivergård)