One arbetslinje to rule them all

Min vän brände ut sig något så infernaliskt och det gjorde ont att stå bredvid och se normaliseringsprocessen där sjuka arbetsförhållanden blev vardag. Hur min väns alla fantastiska CV-egenskaper utnyttjades tills det bara var fragment kvar av henne.

Min syster blev uppsagd för att hon haft kontakt med facket, och det blev tydligt hur utbytbar en arbetare är för en arbetsgivare.

En handelsresandes död sattes upp på Stadsteatern och jag satt längst fram med tårarna droppande från hakan.

Jag fick mitt livs första semester och flydde till mormors sommarstuga i skogen och där kände jag: vad fan har jag hållit på med under våren? Prioriterat ner vänner för jobb varje gång. Sagt visst vill jag gärna ses, har tid om två veckor. Haft ett fokus: jobbet.

Jag har varit kritisk till det här jävla arbetssamhället länge. Hur ens identitet och värde är kopplat till arbetet, hur arbetslösa misstänkliggörs. Men först när jag skulle bli journalist och det bara några veckor in i arbetslivet tog totalt stopp i mig, började det angå mig. Jag har omförhandlat vad ett jobb betyder för mig och hur jag vill jobba. Håller fortfarande på att förhandla. Men jag vet att jag inte vill jobba heltid och att jag vill ha mer tid än pengar. Det handlar inte längre om att jag ser mig som en skör människa som inte pallar att jobba åtta timmar, det har blivit en ideologi.


"Duktig" har jag alltid varit och med stark arbetsmoral, vill göra det jag ska och göra det bra. Får snabbt en lojalitet med företaget, börjar tänka på det som ett "vi". Lite grann inbillar jag mig att arbetsplatsen är mitt eget företag. Det är en liten arbetsplats med få anställda och mycket eget ansvar, så det är kanske ingen konstig vanföreställning. Min chef har aldrig bett mig jobba över, jag gör det ändå för att jag tycker att våra kunder förtjänar det bästa bemötandet. Jag vill att de ska ha ett positivt och seriöst intryck av vårt företag. Och så älskar jag att bossa och fixa och klara mig själv och finnas till hands och ligga steget före och få bekräftelse.

Och att jag gillar mitt jobb är ju något BRA. Att jag är engagerad och kommer på nya idéer. Det är svårt att skriva så här negativt om ett jobb som jag verkligen tycker om. Min fina chef, glada kollegor, våra kunder som jag diggar så mycket.

Frodo och ringen. Hejsan vilken överdrift. Men så blir det: det är semester, det är helg, det är tid med kloka vänner, och jag känner aha, nu förstår jag. Nu prioriterar jag om. Jobbet är bara jobbet. Och sedan är det vardag igen och ringen vanställer allt igen och all energi riktas mot jobbet igen och jag hinner aldrig någonsin ikapp. Igen.

Under hösten pågick en besatt kamp där jag bråkat för att få en viss arbetsuppgift som min chef inte riktigt litade på att jag skulle klara. Jag vet vad jag kan och jag har stångats och stångats och investerat så mycket energi för att bevisa mig själv. Men ibland har jag tänkt: om jag bara skulle... släppa? Skulle det inte vara enklare för alla. Sedan blev arbetsuppgiften min, jag vann och det kändes ärligt talat inget särskilt.

Jag jobbar alltså deltid. Det handlar inte om antalet timmar. Det handlar om vem som äger min hjärna. Jag provade meditationsappen Headspace, med tio minuters avslappningsövningar. Där finns ett moment där guiden säger ok, nu för en stund, släpp allt fokus. Låt din hjärna göra vad den vill. Vill den tänka, låt den tänka. Låt bli att kontrollera. Utan undantag, tio dagar i streck, det som poppar upp i min hjärna: jobbet. Något jag borde fixa på jobbet.

Jag ger gladeligen av min tid och energi till jobbet. Jag trivs där. Men jag vill inte ge bort hela min hjärna. Jag vill inte få för mig att jobbet är motorn i mitt liv. Att det är där fokus ska ligga. Jag vill kunna gå hem och lämna jobbet på jobbet. Varför ska det vara så svårt?