Den högljudda paniken över tillsatser, allt människo-skapat är ondska, bara naturen är god nog.
Myterna och bristen på källkritik när något gynnar ens egen världsbild: Denna hamburgare har inte ruttnat på tolv år det förstår väl alla att den är giftig! Om man kokar ner coca cola blir det segt och slemmigt, hjälp!
Diet-sekterismen, välj det rätta och bli frälst, välj fel och katastrofer väntar. (Läs hur Hej Blekk skäller på enögdheten)
Utseendefixering och det illa dolda föraktet mot den som inte passar i normen. Ordet hälsa är det perfekta alibit för att komma undan med vad som helst. “Jag menar bara väl, det är helt enkelt inte hälsosamt att vara sådär tjock. Att låta tjocka personer synas på tv är att uppmuntra ett ohälsosamt ideal. Bantningstips?”
Och de välmenande tvärtom-predikanterna: Ja tack till riktiga kvinnor, det ska vara lite att ta i.
Låt oss bortse från allt det. Låt oss säga att det är vrångbilder av hälsa. Hälsobegreppet förvrängt och utnyttjat. Kvar finns bara: att må bra i sin kropp och sin själ. Hälsa i sin bästa bemärkelse. Får man ändå skita i den?
Nu blir det svårt att formulera mig. Friskvårdsbidrag, hälsofrämjande aktiviteter på arbetsplatserna, peppande böcker och artiklar, massor av bloggare som har funnit sin väg till verkligt välmående. Hurra! Jag förstår att de vill dela med sig, inspirera, hjälpa. Och jag vill inte att det här ska vara ett angrepp på dem. Jag vill verkligen inte det. (En av mina bästa vänner är hälsobloggare, höhö. En genial sådan dessutom.)
Men när så många vill prata om hälsa så verkar det som om det också börjar förutsättas: Att alla vill lyssna. Eller borde vilja det. Det finns en välmenande men undervisande ton: Om du bara visste ditt bästa. Om alla bara förstod hur livet kan vara - med rätt träning, rätt kost, rätt attityd. Det är som måste man ursäkta sig “Det är klart att det är viktigt att ta hand om sig, men just löpning är inte min grej”. Och jag får hålla emot så in i bomben här för att inte lägga in brasklappar om min egen hälsa. Mitt i ifrågasättandet vill jag ändå söka medlemskap i hälsoklubben för att verka behörig att ha en åsikt.
Att vara helt ointresserad. Att prioritera annorlunda. Äta sina korvar och ostar och sitta stilla i sin soffa - och få kassa värden och kanske dö lite tidigare. Och inte bry sig. Inte vilja utvecklas eller växa. Bara köra på som vanligt. Går det an? Eller är det vår plikt att bry oss om hälsa - för vår skull, för samhällets skull (välfärdens kostnader), för vår familjs skull? Eller bara för att det är vad varje förnuftig människa gör idag.
Agnes Wold berörde detta i sitt sommarprat och det kändes liksom så - nytt! fräscht! Skulle vara intressant med kommentarer från hälsoivrarna. Återigen: Inte för att sätta dit någon, utan för att jag verkligen är nyfiken på hur de ser på hennes perspektiv.
Det smärtar mig att höra myterna om att immunsystemet är så skört att man måste vara mätt och glad och utsövd för att det ska fungera. [---]
Låt du det autonoma nervsystemet sköta de inre organen. Och ägna din hjärna åt att tänka på något väsentligt i stället.
Agnes Wold
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar