Ge mig Mumindalen

Jag vill skapa mig ett litet liv här i Värmlands djupa skogar. Ett liv av rutiner. Yoga på måndagar, simma någon gång mitt i veckan, på fredagar Så ska det låta och något gott i soffan. Helgen vila, laga någon matlåda och träffa någon människa om andan faller på. Arbetsvecka måndag till fredag, 8.30-17.30. Ett liv med lite mer än jobba-äta-sova, men bara lite. Jag vill ta det lugnt. Andas. Fokusera på jobbet. Trivas i mitt eget sällskap. Självklart träffa dem jag inte träffat på länge. Men inte för mycket. Inget späckat schema de här 3-6 månaderna.

Den här helgen är lugnets helg. Jag har inget inplanerat. Ska städa lite imorgon, ta igen en missad yogatimme på kvällen. Idag har det bara varit teve, dator, sängen, soffan, lite musik, pizza. Precis vad jag behövde. Ändå sitter Fröken Duktig där inuti och klagar. Inget är gott nog åt henne. När Fröken Duktig unnar sig vila, då duger minsann inte pizza och teve. Nej, då ska hon baka valnötsbröd och bada skumbad och lyssna på klassisk musik och ta en långpromenad och pyssla fina vykort. Jag är så urbota trött på henne. Jämt ska hon lägga sig i, aldrig ska jag få vila från henne. Jävla smakdomare. Hon behöver slappna av, den tjejen. Var sak har sin tid.

Det är det lilla livet jag söker. Det är det jag längtar efter. Någon gång i framtiden. Ett litet hus, ett litet trädgårdsland, någon att älska, ett barn eller två. Ett jobb som gör mig glad, men inte inkräktar på hela livet. Förslagsvis på en lokaltidning. Lussebak. Cykelutflykter med barnen. En plats som är mindre än Stockholm, mycket mindre. Där ska finnas skog. Granar. Jag vill ha människor omkring mig, som jag tycker om. Och jag vill vara ensam. Inte mer än så.

Det handlar inte om att lägga ribban lågt, om fega planer eller dåligt självförtroende. Det handlar om att det är det här jag vill ha. Det är det här jag brinner för. Det är min bild av paradiset. Perfektion vill jag inte ha, absolut inte. Men tryggheten, kärleken, trivseln. Mumindalen. Ibland ett äventyr, en Morra eller en trollkarl som har vägarna förbi, andra dagar bara pannkakor på verandan. Där jag kan få vara Muminmamman, Muminpappan, Mumintrollet, Snusmumriken, Titiooo och Stinky samtidigt.

Det har alltid känts självklart att jag ska tillbaka till Värmland. Nu är jag inte lika säker. Du kan åka hem, men du kan aldrig komma hem igen. Även om tiden stått still på vissa platser så blir det aldrig detsamma. Värmland är imperfekt. Jag kan ta vägen vart jag vill. Vart som helst. Kanske är det till Skattungbyn jag ska? Eller ännu mer norrut, till en plats där det fortfarande blir vinter? Eller till Göteborg, Sveriges vackraste stad? (Svårt med granarna där kanske) Småland verkar trevligt, väldigt Astrid Lindgren. För att inte tala om Visby! Möjligheterna är hisnande...