Svar på frågan

Visst har jag läst i intervjuteknikböckerna om hur knepigt det är att intervjua barn. Och tänkt att det gäller inte mig, jag som har en lillebror och ofta trivs bättre med barn än med vuxna. Ack så jag bedrog mig.

Det är skitsvårt att intervjua barn! För de gör inte ditt jobb åt dig. De fyller inte i otillräckliga frågor, de broderar inte ut, de anstränger sig inte för att prata i rubriker, de låtsas inte att du är en bättre journalist än du är. Barn svarar bara på det du frågar. Barn säger bara som det är.

Visst finns det vuxna som fungerar så också. Jag minns intervjun med eldsjälen som startat handikappridning. "Varför började du med det här?" frågade vi. Och fick svaret "För att hjälpa de handikappade".

Det var inte vad vi hade tänkt oss. Vi ville ha något om hur ridning är balsam för kropp och själ, om lugnet och tryggheten bland hästar, om kärlek och kommunikation mellan människor och djur, om medicinska effekter, om inspiration från andra ridskolor. Något som passade i ett ryckcitat. Istället fick vi "För att hjälpa de handikappade".

Och det är ALLTID journalistens fel. Det är vårt ansvar. Vi måste ställa rätt frågor. Vara pålästa. Fråga tills vi får svar. Fasta men följsamma. Förtroendeingivande. Människor kan inte vara dåliga på att bli intervjuade. Dålig på att intervjua, det kan man däremot vara. Då är det bara att öva tills man blir bra.

Jag har tänkt att min Personal walker lever livets glada dagar på Kamratposten. Att hon glider fram bland gulliga ungar och roliga ämnen, på små rosa moln. Varje arbetsdag en lek. Först nu inser jag vilken jävel på intervjuteknik hon kommer att bli. Till hösten kommer hon att vara värdig Janne Josefsson. Minst.