Knarkar kärlek

Idag hittar jag Heja Abbe. Vet inte vad det är med föräldrabloggar, men jag fastnar. Inte för att jag längtar barn. Men jag gillar att stjäla lite av deras närvaro, kika in genom fönstret i deras monumentalt annorlunda liv. Och jag vet hur det känns, att smyga in till den sovande bebisen och lägga en hand på hans huvud. Stå där och känna hur livet rinner in i mig. Se bröstkorgen höjas och sänkas och känna hur det värker inuti av vetskapen att om den där bröstkorgen slutar att höjas och sänkas så kan jag inte finnas mer. Inte som en metafor, utan alldeles påtagligt. Hur det känns att ligga på rygg med bebisen sovande på min bröstkorg, doften av bebisens huvud när jag borrar ner näsan så att änglahåret kittlas. Att vilja spara allt, stanna tiden, rista in på hårddisken dessa ögonfransar, allvetande ögon och kalla bebistår. Ett bebisskratt när vi leker tittut. De första bebisorden, angala och engaeng. Glittret i ögonen. Koncentrationen av att gå i en trappa. Förundran över gräs och grus och kastruller och mockasiner. Självklarheten i att jag kommer göra ALLT för den här människan.

Jag säger inte att det livet är perfekt. Det är fullt av ångest och trötthet och sorg och ilska och krångel. Men en sak är okomplicerad: Kärleken. Det är ingen ytlig, flyktig, föränderlig kärlek. Den är ovillkorad. Att få stjäla lite av den känslan är fantastiskt.

Och här är föremålet för min kärlek.