Jag: Det är så kul att köra bil! Det tycker jag verkligen, även om jag kanske inte utstrålar det…
Körläraren: NEJ!
Hrm, ja för vissa kommer det naturligt. Deras ögon är solljus eller bottenlöst mörker. För andra krävs det lite ansträngning att förmedla det man känner.
Men jag ÄR både livrädd och euforisk. Det är tjusningen. Att vara hopplös och fumlig och rädd. Så plötsligt går det lätt och bilen lyder mig på samma sätt som armar och ben lyder. Det är då det där genomstolta leendet tar över mig. Tills det går åt helvete igen. Men jag kan bara bli bättre. Det blir bara roligare. Precis som det var att cykla, simma, skriva, kämpa i flash och dreamweaver, göra intervjuer, baka, odla, organisera möten och demonstrationer. Ibland lyckas skolan döda känslan, men den måste vakna igen: Det bästa som finns är att lära sig saker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar