För att komma vidare läser jag Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil. Här får jag mönstren, strukturerna, resonerandet som jag saknade i Pittstim. Allt började med Stephans reportage om AIK:s våldsamma supporterklubb Firman. I media utmålades de som väsensskilda alla oss andra, de var våldsamma halvgalna enstöringar. Det Stephan såg var istället hur väldigt vanliga de var. Hur de agerade utifrån samma moral som den dominerande manligheten innebär. Det fick honom att gräva djupare i manligheten. Han fann en ideologi vars gyllene regler är:
”Stå pall. Behärska dig. Var lojal mot gruppen. Offra dig för något större och viktigare än du själv. Den interna hierarkin. Den stenhårda uppdelningen offentligt/privat. Föraktet för svaghet.”Firman drog reglerna ett varv längre än andra män, men värdegrunden var densamma.
Med uppenbar känsla för stil är en aha-upplevelse, som flyter framåt med ett självklart språk och en bitsk ton. Den gängse bilden av moral dissekeras: (Ja, det är ett jävulskt långt citat, men så genialt att jag inte kan utelämna det)
”Normer och moral brukar beskrivas /…/ som ett system med gränser som samhället tydligt måste markera för att upprätthålla. Bara genom att tydligt visa var de moraliska gränserna går /…/ kan samhället tygla de brottsliga tendenserna och få brottsligheten och våldet i samhället att minska.Boken talar nog till en smalare målgrupp än Pittstim, då den är en pamflett. Varför angår det alla oss "snälla män" (behärskade män) vilka skador som orsakas av de få som drar manlighetsideologin det där sista varvet? frågar sig Mendel-Enk. Jo för att alla män drar fördel av de våldsamma, svarar han. Förväntningarna på män, och deras privilegier, bygger på antagandet att alla män potentiellt är mycket arga och våldsamma. Det går inte att klippa bort de "extrema" delarna av manligheten, eftersom de hänger ihop med den "vanliga" manligheten. Alltihop måste bort. Först när vi alla är fria att vara hela människor kan våldet minska, menar Mendel-Enk.
Det är en moralsyn som bygger på en biologistisk idé om människan. Att hon egentligen är ett farligt vilddjur som behöver tydliga och uppbyggliga regler för att inte helt hemfalla åt sin blodtörstiga, våldsamma natur. Faktorer som stress, ekonomisk eller social misär och psykologisk förvirring gör att vissa stundtals kommer att kliva över de moraliska gränserna, men de flesta klarar att – med lite ansträngning – hålla sig inom dem. Men bilden är vilseledande, moral handlar väldigt sällan om gränser eller ansträngningar.”
”Enligt den syn på moral som Jan Björklund gav uttryck för i DN-artikeln ses alltså våldsdåd ofta vara impulshandlingar som bara kan begås när det moraliska medvetandet tillfälligt är satt ur spel. Men för det mesta är det tvärtom. Våldsdåd föregås ofta av en lång och noggrann förberedelse.”
Som exempel tar han upp hur kvinnomisshandlare ofta drar för gardinerna, höjer volymen på teven eller tar på sig handskar. Knappast impulsivt och i brist på kontroll?
”Att diskussioner om moral ofta blir så puckade och intetsägande beror på att de debattörer som leder den så sällan pratar om den moral som samhället faktiskt förmedlar, utan bara den de önskar att samhället förmedlade.”
”Enligt den dominerande manlighetens moral finns det egentligen inget hinder för att döda en annan människa. Vad som finns är ett krav på att kunna ta till våld när det behövs, men den dominerande manligheten lägger sig inte i vad som därefter sker. Om någon dör är det kanske tråkigt, men det är inte ett brott mot några moraliska regler, vilket det däremot hade varit om man struntat i att försvara sig.”
Och så slutklämmen:
”Att bara säga ”det är fel att slåss” åt någon som uppfostrats enligt den dominerande manlighetens moral blir därför ganska verkningslöst. Ungefär som att lära någon spela gitarr, men förbjuda honom/henne att ta vissa ackord. Det är då moral inte längre handlar om rätt och fel, utan blir just en fråga om att anstränga sig, eller snarare behärska sig. Gitarreleven kommer att tycka det är ologiskt och moraliskt inkonsekvent att vissa ackord inte är tillåtna, men kan ändå behärska sig till att låta bli att ta dem.
Men behärskning är ett svagt skydd. Så fort gitarreleven slappnar av kommer han/hon antagligen låta fingrarna vandra åt de förbjudna ackordens håll.
Precis så svajigt blir samhällets förbud mot våld när det läggs ovanpå den dominerande manliga moralen. Om inte annat så visas det i hur lite som krävs för att skyddet ska rämna.
För mycket stress, ett diffust hot, lite för många bärs så hänger smockan lös.”
Jag tror honom. Men jag tror också att det är alla kvinnors ansvar. Kvinnors frigörelse är inte enbart en fråga för halva befolkningen, och vice versa. Vi är alla med och skapar förväntningar och normer, reproducerar dem från generation till generation, från arena till arena.
Kvinnliga förskolelärare konverserar flickor, men kommenderar pojkar. Tjejer accepterar att bli tafsade på, för "det är så killar är". Kvinnor blir bestörta över gråtande män. Tjejer stämplar killar som bögiga. Kvinnor vänder sig genast till män när kopiatorn gått sönder. Tjejer låter sig bjudas på drinkar av lättlurade killar. Mammor avbryter klumpiga pappor för att göra jobbet bättre själva. Kvinnor vill bli omhändertagna och skyddade av män. Och så vidare i all oändlighet.
I detta uppradande av exempel kommer jag på mig själv, ”den medvetna tjejen”, med att bli alldeles förtjust över män som visar sig sårbara, tänder stearinljus, gör yoga och dricker te. Jag sorterar män i två högar, James Bond vs Tedrickarna. Istället för att låta alla vara just så invecklade och mångfacetterade som äkta människor är.
Alla dessa småsaker bildar en helhet som är på tok för trång. Det är dags att vi ändrar oss om vi vill ha en framtid där vi tillåts vara hela människor. Vi har en del att göra. Men jag är hoppfull. För jag vill verkligen ha en son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar