Manlighet 1: James Bond tynar bort

15 unga män skriver om att vara man. Det är Pittstim (red Zanyar Adami & Inti Chavez Perez).

Meningen som biter sig fast och sammanfattar hela boken är Axel Gordh Humlesjös beskrivning av hockeykulturen: ”Vi tyckte om varandra, men det främsta sättet att visa det på var en pisksnärt med handduken”.

Här finns inget moraliserande och generaliserande. Detta är ”bara” 15 killar som berättar hur det varit för dem. Det gör boken tillgänglig även för de som ogärna läser om manlighet och normer. För den som är intresserad av mer analys och resonemang kan antologin fungera som en inkastare till förslagsvis Stephan Mendel-Enks reportagebok Med uppenbar känsla för stil. I Pittstim får läsaren själv hitta strukturerna och politiken.

Tillsammans skapar de individuella berättelserna en mosaik av våld, grupptryck, kroppskontroll, sexhets, statusjakt, otrohet, homofobi. En värld av våld och fördömande, där närhet och sårbarhet är värre än döden. Att vara man är att inte vara bög, skriver Zanyar Adami. Att inte vara kvinna. Att inte vara. Det samlade intrycket är att manlighet innebär att bara vara 10 procent av sig själv. Gömma och glömma resten.

Plötsligt tycks kvinnors frigörelse ha kommit långt. Kvinnliga könsroller är inte kastade, men analyserade och genomskådade. Som kvinna idag är det oftast rätt okej att klä sig som man vill, välja bort familj, satsa på vilket yrke som helst, eller knulla runt. Medan män fortfarande måste kryssa mellan snäva roller som macho, mjukis, nörd och sportfåne.

På det sättet innehåller Pittstim inte mycket hopp. Den handlar inte om goda män eller goda förebilder. Ändå är det befriande att läsa mäns skildringar av manlighet, istället för kvinnors analyser av densamma. Detta är manligheten som vrider och vänder och försöker ställa diagnos på sig själv. Förstå varför vi hamnade här och hur vi tar oss vidare. Manlighet som försöker göra sig fri från sig själv. Insikten är första steget. Däri ligger hoppet.

Och när jag lyfter ögonen från boken och ser mig omkring, har frigörelsen redan börjat. Jag ser inte alls en massa skogshuggarmän som spottar snus och biter ihop. Manlighetsnormen tycks vara mer måttstock än tvångströja. Jon Jordås beskriver det som att ha James Bond på sängkanten, en ständig voice over.

Jag tror att böcker som Pittstim är ett steg på väg mot James slutgiltiga död medelst nackskott.