Efter manlighetsinläggen tänker jag: Det är riktigt svårt att skriva om det här med könsroller! Att hitta balansen, förklara sina synpunkter lagom djupgående, inte trampa någon på tårna. Så lätt att trampa lite fel och plötsligt sitta fast i facket med manshatande orakade flator. Eller för den delen facket med de godtrogna mesiga flick-flickorna. Jag kan påstå att jag inte bryr mig om vad folk tycker, men det gör jag ju.
Säkert kan jag verka hysterisk. De satans könsrollerna är så påtagliga för mig. Att leta julklapp till Brodern var ett helvete, för att gå i leksaksaffärer känns som... klåda. Till höger de rosa, lugna, ytliga och husliga tjejleksakerna. Till vänster de svarta, coola, vilda och våldsamma killeksakerna.
I detta snacket om hur jag skulle hantera att få en son i framtiden, tänker nog några tyst att "Hon borde inte ha en son. Hon skulle pådyvla honom skulden för all världens våldtäkter, tvinga honom att ha nagellack och förbjuda alla leksaksvapen." Det är inte alls så. Jag vill bara att mina framtida barn, jag själv och mina vänner ska ha all världens möjligheter. Utan att begränsas av en massa dumheter.
Så blir det en liten slentrianavbön för säkerhets skull. Jag hatar inga män. Jag hatar könsmaktsordningen och hur vi påverkas av den. Jag hatar vad vi gör för att upprätthålla den. Att pådyvla min världbild på någon annan är inte mitt mål. När jag trillar över en teori eller en tanke som får mig att se klarare vill jag självklart dela med mig. Sedan är världen full av folk som varken håller med eller bryr sig. Jag hatar ingen av dem heller. Det enda jag kan försöka göra är det Gandhi sa: Become the change you wish to see in the world.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar