Jag hatar att bli lämnad. Jag hatar att människor ska gå in och ut ur mitt liv. Passera. Försvinna. Suddas ut. Jag hatar när vardagsvänner blir ses-vartannat-år-vänner. Jag hatar vänskap som tar slut, relationer som slits sönder. Paradiset vore att alltid få vara med dem jag tycker om. Vi skulle inte göra något märkvärdigt. Bara laga mat tillsammans, ta en promenad, och somna med huvudet lutat mot någons axel, till en dålig film. Stanna hos mig! Natten är för lång, lägenheten är för stor, världen är för farlig. Stanna hos mig!
Uppdatering 14.42: Och så blev det en ny dag. Och duscha och slänga tomflaskor och äta rågbröd med ost och gurka. Det onda gick över utan att någon sjöng på min sängkant. Som det alltid gör. Det hjälper när en msn-ängel från andra sidan Atlanten hör av sig och kallar mig för "mini me".
När jag först började blogga tänkte jag att här ska bara den glada, starka sidan av mig synas. Men censur är trist i längden. Livet är ju just så: Eufori och förtvivlan, ont och gott, skratt och gråt, självklarhet och tvivel, ilska och glädje, spontanitet och slentrian, rädsla och trygghet. Det är inte farligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar