Vampyrer och styckmord

Mitt nattliga cyklande får en del reaktioner. "Är du inte rädd?" frågar folk.

Jo. Jag är livrädd. Jag tänker på styckmord och våldtäkter och vampyrer och galningar varenda gång. Just därför cyklar jag.

Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag lät rädslan begränsa mig. Inte ens när det gäller en sådan skitsak som att gå en halvtimme tidigare från jobbet för att hinna med en varm och trygg buss.

Modern brukar säga att jag inte alls var mörkrädd när jag var liten, eftersom jag sov i eget (kolmörkt) rum. Om jag var rädd! Jag släckte lampan, sprang till sängen, lade mig under täcket och blundade. En nattlampa hade inte hjälpt.
Vissa har nog trott att min spindelfobi inte var så allvarlig, eftersom jag klarade av att döda spindlar själv. De såg inte de halvtimmeslånga gråtattackerna som följde...
På gymnasiet fick jag rykte om mig att vara säker på att göra klasspresentationer. När jag fokuserade på det tekniska, som att prata med ett lågt och lugnt tonläge och att stå rak i ryggen, hördes inte min hjärtklappning.

Så visst fan är jag rädd. Men jag tänker inte vara det hela livet.

Uppdatering:
Och just när jag skrivit detta inser jag att jag inte duschat med duschdraperi i min egen lägenhet på flera månader. Det går inte sedan Halloweenhelgen då vi såg Dolt under ytan och The Grudge.