Nedlåtande systerskap

Troligtvis tycker jag och Leig GW Persson olika om det mesta. Men inte när det gäller Camilla Läckberg. De två sidor Läckberg jag orkat läsa påminde onekligen om Min Häst.

Nu är inte det intressantast, tycker jag. Vi har alla olika åsikter om kultur, och de som gillar Läckberg kan jag bara gratulera. Det intressanta var debatten som följde, om hur Leif GW Persson var en missunsam mansgris vars kritik enbart var baserad på kön.

Jag intresserade mig inte för det där när det rullade förbi. Men nu hittar jag en genial fördjupning. GW Persson resonerar:

"Camilla Läckberg har samtidigt berövats den grundläggande mänskliga rättigheten att ansvara för sina egna handlingar, bära bördan av sina fel och brister och njuta frukterna av sina förtjänster."

Att kritisera Läckbergs litterära stil innebär att erkänna henne som författare, om än en dålig sådan. Det är inte kvinnligt författarskap som kritiseras, utan dåligt författarskap. Och visst är det en mänsklig rättighet att få ta beröm och kritik för det man skapat.

Jag har så svårt för den här systerskapsfeminismen. Visst vill jag ibland kämpa med alla mina "systrar" mot gemensamma mål. Men lika lite som jag kan känna ett naturligt syskonskap med alla som är vänster, alla som är studenter, allla som är värmlänningar, kan jag känna det med alla kvinnor.

Jag kan inte tycka att Blondinbella är en fantastisk enreprenör och förebild. Eller att Maud Olofsson är en bra politiker. Eller att Carolina Gynning gör intressanta teveprogram. Enbart baserat på att de är kvinnor.

Den här vad-duktig-du-är-feminismen är sannerligen nedlåtande. Det känns som att få höra "Vad duktig du är som borstar tänderna". Menlöst och tomt beröm. Bedöm prestationerna istället. Könet är för farao socialt!