Döden på löpsedeln

Ett lokalt mord har snurrat i medierna ett tag. Ett mord som fick en kollegas åttaåring att fråga vid frukostbordet "Mamma, vad är en slaktmask?"

En slaktmask är tydligen samma sak som en bultpistol som man använder när man slaktar till exempel får.

Det här mordet har jag inte läst ett enda ord om. För jag är inte typen som gillar att äcklas, eller som brukar kolla avrättningar på youtube. Men igår redigerade jag sidan om livstidsdommen, och då ingår korrekturläsning av artikeln.

Herregud.

Han levde i 12 timmar. Med ett sex centimeter djupt hål i pannan. Han försökte kontakta folk, försökte använda mobilen. Han levde i 12 timmar innan han dog.

Och det är så konstigt vad som händer med en som människa. Mitt i en människas död sitter jag och försöker dra upp "Slaktmaskmordet" så stort som möjligt på en löpsedel, medan jag roas av hur töntigt ordet låter. När folk frågade "Vad ska du bli när du blir stor?", inte svarade jag "En som sitter och drar upp ordet slaktmaskmord på en löpsedel".

Men det måste nog vara så. Allmänintresset är stort, självklart ska vi berätta. Och för att kunna berätta, måste vi kunna distansera oss. Vi kan inte gå sönder varje gång.

Men sen. Sen tittade vi på förundersökningsbilderna. Inte för att vi behövde, utan för att vi hade dem där. Självklart roade det ingen, vi tyckte alla att det var motbjudande och förfärligt. Men något fick oss att fortsätta titta. "Slaktmaskoffret" blev verkligt. Jag vet vad han hade för skjorta på sig dagen då han dog. Jag vet vad han hade för frisyr. Och jag vet mycket mer, som jag önskar att jag inte visste. Det är konstigt vad som händer med en, som människa.

Det allra bästa man kan göra efter en sådan kväll är inte att cykla hem en mil i kompakt mörker. Jag trodde inte att jag var mörkrädd, men det visar sig vara en jävla skillnad mellan att gå hem genom ett belyst Sundsvall och att cykla genom en öde skog när resten av världen sover. Inatt är det dags igen...